Hem
Inte ? Hur förklarar du då nedanstående.Sniperace skrev:men nu fick ju inga av dem makten
Det andra världskriget är fortfarande en öm punkt i svensk 1900-talshistoria. Så länge det gick bra för Hitler förde hela etablissemanget från ledande politiker till näringslivet förde en utpräglad anpasslings- och eftergiftspolitik gentemot Europas nazistiska härskare. ”Håll dom för fan på gott humör”, som utrikesminister Günther drastiskt formulerade inställningen för en av sina medarbetare.
I december 1939 bildades en samlingsregering under ledning av Per-Albin Hansson. De borgerliga och ”opolitiska” fick majoritet i regeringen. LO:s och SAF:s ordföranden fick erbjudanden om att ingå i regeringen men tackade dock nej. Denna regering kom att bestå till och med 1945. Genom att ansvaret för politiken kom att axlas av samtliga partier med undantag för det svenska kommunistpartiet(SKP), kom detta att förhindra en förutsättningslös och kritisk debatt om dessa år i flera decennier.
Strategisk betydelse
Samma månad som samlingsregeringen bildades slöts ett handelsavtal med Tyskland som var mycket gynnsamt för det senare. Under större delen av kriget kom merparten av den svenska exporten gå till Tyskland eller av det allierade eller kontrollerade länder. Höjdpunkten nåddes under 1943 då tio miljoner ton järnmalm levererades till Tyskland.
Den svenska järnmalmen och produkter som kullager var av strategisk betydelse för den tyska krigsmakten. Den tyska invasionen av Norge i april 1940 motiverades främst av behovet av att slå vakt om den svenska järnmalmsexporten som hade Narvik i Norge som viktigaste utskeppningshamn.
Men det var inte bara fråga om tyska intressen. När det började gå dåligt för Tyskland ökade kraven från de allierade om att Sverige skulle dra ner sin export av järnmalm och kullager. Officiellt gick man med på det för att istället, med myndigheternas tysta godkännande, börja fiffla med exportuppgifterna för att fortsätta tjäna grova pengar på det alltmer desperata Tyskland. Men man nöjde sig inte med att tänja på statistik och definitioner. SKF satte upp fiskelag på västkusten som smugglade kullager till väntande tyska båtar!
Non olet, pengar luktar inte, sa redan romarna, och det kunde också ha varit en devis för finansfurstarna Wallenberg. De hjälpte till att kamouflera tyska företags verksamhet, de iklädde sig rollen av ägare åt tyska företag och de handlade med värdepapper som nazisterna stulit från sina offer, samtidigt som man var Sveriges officiella förhandlare gentemot de krigförande. Jacob med Tyskland och broder Marcus med de allierade.
Politisk anpassning
Den ekonomiska anpassningen till Tredje riket följdes också av en politisk anpassning. Antinazistiska åsikter motarbetades och mer än en ledande politiker talade om att det nog skulle kunna finnas en plats för Sverige i det av Tyskland dominerade Europa.
Inom såväl näringslivet som inom officerskåren fanns dessutom sedan gammalt starka sympatier för Tyskland. Något som givetvis underlättade anpassningen till Tredje riket. Exempelvis kunde den dåvarande överbefälhavaren, Olof Thörnell, mycket väl tänka sig att gå med i kriget mot Sovjetunionen på tysk sida. I en hemlig promemoria till regeringen daterad den 19 juli 1941, dvs bara några veckor efter den tyska invasionen inletts, förklarade han att en ”tysk seger skulle medföra kommunismens nedslående och vara av oskattbar fördel för vårt lands inre hälsa”. Thörnell lät till och med utarbeta planer för hur höga svenska officerare skulle ges möjlighet att tillfälligt gå i tysk tjänst för att få vädra krutlukt i befälsställning på östfronten.
Den politiska anpassningen följdes av en skärpt övervakning av opinionen. Pressen hölls i stränga tyglar. Bl a drogs syndikalisternas Arbetaren in ett fyrtiotal gånger. När den vid ett tillfälle 1940 lät publicera en appell från det Internationella Transportarbetarförbundet om skärpt kamp mot fascismen åtalades tidningens ansvarige utgivare, Birger Svahn. Att Transportarbetarförbundet hade 90 000 medlemmar i Sverige betydde föga.
En raffinerad åtgärd som regeringen tillgrep var det s k transportförbudet. Det innebar förbud mot användande av allmänna kommunikationsmedel för spridning av misshagliga tidningar. Den enda nazisttidning som drabbades av transportförbudet var Sverige fritt som hade trans-portförbud under ett halvår 1942. Dagsposten som gavs ut av det högerextremistiska Sveriges Nationella Förbund utsattes däremot aldrig för transportförbud. Den spreds obehindrat på alla officersmässar trots att militärledningen mycket väl visste att tidningen finansierades av Tredje riket. Först efter krigets slut förbjöds spridningen på officersmässarna.
Även litteratur och film drabbades av övervakningen. Mest känt är ingripandet mot revyartisten Carl Gerhard och hans antinazistiska Den ökända hästen från Troja. Chaplins berömda film Diktatorn – som Hitler faktiskt lär ha sett och som gjorde honom rasande – fick inte visas förrän i november 1945.
Hestapo och Gestapo
Under kriget arbetade den svenska säkerhetspolisen för högtryck. Hestapo som säkerhets-polisen kallades i folkmun efter sin tyska motsvarighet Gestapo, övervakade, registrerade och avlyssnade i stor skala.
Specialregister inrättades i vilka registrerades kommunister, syndikalister, nazister och så kallade Englandsvänner. Registren skulle användas till att internera de olika grupperna om Sverige öppet drogs in i kriget. Efter kriget kunde Sandlerkommissionen, som tillsatts för att studera Hestapos verksamhet under kriget, konstatera att folk ofta hamnat i registren på mycket lösa grunder.
Under kriget avlyssnades 11 miljoner telefonsamtal. Över 40 miljoner brev granskades. Enda undantaget var brev på japanska eftersom tolkar saknades. All post till och från Norrland kontrollerades ”med hänsyn till den kommunistiska verksamheten”. Postkontrollen hävdes inte förrän i november 1945, ett halvt år efter Tredje rikets kapitulation.
Men Hestapo gjorde sig förtjänt av sitt öknamn i ytterligare ett avseende. Man samarbetade också med den tyska säkerhetstjänsten. Sommaren 1941 tog den dåvarande chefen för den tyska säkerhetspolisen Reinhard Heydrich emot en delegation från den svenska säkerhetstjänsten. Som följd av besöket började svensk polis att överlämna namn på flyktingar och misstänkta kommunister till den tyska säkerhetspolisen.
Hetsen mot SKP
Hestapo och dess uppdragsgivare i regeringen hade ett speciellt gott öga till det förhållandevis betydelselösa kommunistpartiet, Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).
Vid det finsk-sovjetiska krigets utbrott hade SKP troget sina politiska reflexer kritiklöst slutit upp bakom Stalin. När Stalin bildade den så kallade Terijoki-regeringen under den finske stalinistledaren Kuusinen, hade kriget beskrivits i SKP:s tidningar som ett inbördeskrig mellan de finska borgarna och arbetarna. I själva verket slöt majoriteten av det finska folket upp bakom den finska regeringen.
SKP:s hållning kunde inte annat än isolera partiet, som utsattes för en formlig klappjakt. Från LO-ledningen utgick påbud att kommunisterna skulle berövas alla fackliga poster. I många kommuner gick socialdemokrater samman med de borgerliga partierna för att beröva SKP:arna deras inflytande och poster.
I början av 1940 motionerade högern i riksdagen om ”förbud och upplösning av statsfientliga partier”. I juni samma år antogs en fullmaktslag som gav regeringen visa möjligheter att för-bjuda partier. Lagen kom dock aldrig att användas.
Flamman brändes
På den socialdemokratiske socialministern Gustav Möllers initiativ – han var också ansvarig för Hestapo – genomfördes en landsomfattande polisrazzia mot SKP. 3 000 poliser sattes in för att göra husrannsakan hos över 900 kommunister. Hestapo-chefen Hallgren motsatte sig razzian men Möller hade insisterat.
Kulmen på hetsen mot SKP kom i mars 1940 när SKP-tidningen Norrskensflammans byggnad i Luleå brändes ned och fem personer innebrändes. Den avsky attentatet framkallade i breda kretsar dämpade kampanjen. Men SKP hade skakats om grundligt och förlorat medlemmar och inflytande. Det var först efter partiets kursomläggning efter den nazityska invasionen av Sovjetunionen som SKP kunde börja återvinna mark. Mot slutet av kriget hade det cirka 10 procent av väljarkåren bakom sig.
Arbetsläger
Det är mot bakgrund av denna kampanj som de första av de så kallade arbetskompanierna organiserades. I praktiken handlade det om straffkommendering och internering på politiska grunder.
I Storsien i Norrbotten internerades omkring 300-370 personer vintern 1939-40. I maj 1941 tog arméstaben initiativ till att utöka arbetskompanierna. Som mest planerade arméstaben för 10 kompanier om 3 000 till 3 500 man som skulle samlas ihop på avlägset belägna platser. Mot slutet av 1941 lades dock planerna på is, men först i slutet av 1943 upplöstes de sista enheterna, två arbetsplutoner.
Marinen höll sig en period med några marinfartyg som karantänplats för kommunister och så kallade ”indisciplinärer”. Det var dock inte bara kommunister som internerades, utan även syndikalister och vänstersocialdemokrater. Överhuvudtaget verkade urvalet ha skett på en höft.
Permittenttrafiken
I juni 1940 begärde den nazistiska regeringen att få transportera trupper och krigsmaterial genom Sverige. Regeringen som tidigare avvisat liknande framstötar med hänvisning till landets neutralitet föll gav nu omgående efter för de tyska kraven.
Den norska armén hade kapitulerat och den allierade expeditionskåren hade lämnat Norge. Som det uttrycktes i ett dokument som UD publicerade efter kriget fann den svenska regeringen "under dessa förhållanden ett avsteg från sin tidigare strikta hållning nödvändigt".
Permittenttrafiken som skulle pågå till och med augusti 1943 skulle komma att uppta hela tio procent av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. Mer än 2 miljoner tyska soldater och etthundratusen vagnslaster med krigsmaterial transporterades via Sverige.
Varmt tack till Hitler
Den 22 juni 1941 gick nazisterna och deras allierade till angrepp på Sovjetunionen. Bara några dagar efter invasionens start sände kung Gustav V ett personligt budskap till Hitler via den tyska legationen i Stockholm:
"Kungen ville till Hitler uttala sitt varma tack för att han beslutat att slå ner bolsjevismen, en fara inte endast för Norden utan för hela Europa, och framföra sina varmaste lyckönskningar till de stora framgångar som redan uppnåtts", återger Maria-Pia Boëthius kungens budskap i sin bok om Sverige och andra världskriget, Heder och samvete. "Hans folk, meddelade kungen, delade till ojämförligt största delen denna uppfattning och han skulle sträva efter att omvända de ännu tvivlande".
Samtidigt gick regeringen med på att krigsutrustad tysk division forslades över svensk mark till Finland för att delta i invasionen av Sovjetunionen.
Bara några dagar efter invasionens inledning började transporten av division Engelbrecht. Färdvägen var Charlottenberg-Laxå-Krylbo-Långsele-Haparanda. Hela transporten var avklarad den 12 juli. Då hade 106 tåg innehållande 13 712 fullt utrustade tyska soldater och officerare forslats genom Sverige. I oktober 1940 tilläts till och med en beväpnad SS-bataljon att resa genom norra Svrige.
Även om transporterna av tysk militär upphörde under 1943 på svenskt initiativ, fortsatte transiteringen av godsvagnar. Under 1943 transporterades 1 000 vagnar i månaden till Norge och 700 vagnar i månaden till Finland. Först i september 1944 upphörde dessa transporter.
Men de var inte bara det svenska järnvägsnätet som kom att ställas till tyskarnas förfogande. Även svenska farvatten ställdes till deras förfogande - och svenska örlogsfartyg! De tyska sjötransporterna skyddades av svenska örlogsfartyg. Mellan juli 1940 och oktober 1941 lär cirka 70 tyska fartyg om totalt 420 000 ton ha seglat under svenska marinens beskydd.
Enligt obekräftade uppgifter lär ett antal kusttankers ha ställts till tyskt förfogande för att överskeppa olja och drivmedel till östfronten. En trafik som inte lär upphört förrän 1943.
Den tyska krigsmakten förfogade också över stora lager av livsmedel i Luleå. Dessa vaktades av svenska tulltjänstemän. Enligt en av dem, tullmästare Oscar Simu, kom varorna sjövägen från Tyskland. Simu beräknade att mellan 15 000 och 20 000 tyska soldater i Norge och Finland försörjdes från dessa lager som hölls ytterst hemliga.
Utlämnades
Desertörer från den tyska krigsmakten utvisades konsekvent. Allan Vougt, chefredaktör för Arbetet och gruppledare för andra kammarens socialdemokratiska riksdagsmän försvarade vid ett tillfälle dessa utlämningar offentligt. I slutet av 1941 hade en österrikare försökt desertera till Sverige, men hade överlämnats till den tyska krigsmakten som avrättade honom.
Vougt förklarade: "Det är inte förut känt att dödsstraff inom den tyska krigsmakten tillgripes för desertering. Om så verkligen skett denna gång - vilket som sagt inte är styrkt - har det förmodligen varit för att statuera exempel. Trädgårdsmästaren från Wien blev då ännu ett av krigets miljoner offer. Om svensk praxis medverkat till ett sådant öde berör det oss svenskar oangenämnt, vilket kanske är ett utslag av sentimentalitet, men samtidigt av en riktig och stark känsla att Sverige som neutralt land på alla sätt bör lindra de lidanden kriget vållar."
