Hem
Jag har inget emot att den som lånar ut egna pengar får en viss ränta. Det som irriterar är att vi tvingas betala ränta på luft och att vi dessutom för systemets fortlevnad är tvingade att hela tiden låna mera luft, naturligtvis mot ränta.Sniperace skrev:jag är lika emot dessa bonusar och övervinster som du liksom skapande av pengar, men ser sbsolut inget fel i en ränta som täcker pengars värdeminskning plus en LITEN vinst till utlånaren för har man ett överskott och kan investera detta för att detta ska växa ser jag inget fel i det. Och skulle utlåning inte få löna sig skulle ingen låna ut, även pengar på kontot är ju utlåning till banken som då ger en viss ränta eller hur?
Att "finansindustrin" snart slagit knut på sig själv i syfte att maximera vinsterna av dessa jäkla luftaffärer leder nu till alltmer problem. Ett av dem är att säkra papper inte längre betraktas som säkra vilket leder till att skiten inte längre fungerar som tänkt. Finansgenierna har varit för smarta för, inte bara sitt eget bästa utan för allas.
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/cervenka-varlden-ar-pantsatt_7557438.svd
Världen är satt i pant
En enkel tumregel i finansvärlden lyder: ju tråkigare någonting verkar desto viktigare är det. En i högsta grad triangelmärkt företeelse kan få stora konsekvenser för världsekonomin.
Låna av dig själv! Så lyder det enkla lockropet från en av Sveriges pantbanker. Stövla in med en gammal avlagd klackring i guld och kom ut några minuter senare med hundralapparna i näven.
På samma princip vilar faktiskt en stor del av det moderna finansiella systemet. Men det är, som ni kanske redan har anat, aningen mer komplicerat. Ett seminarium med titeln ”The global safe asset collateral crunch” för inte direkt tankarna till ett fullsatt och somrigt Folkets Park med en uppsluppen Lasse Berghagen på banjo som publikvärmare. Även om ämnet berör fler än vad man kan tro.
Här ligger den kanske största förklaringen till finansbranschens framfart: den är inte särskilt visuell. Be en duktig mimare illustrera ett syntetiskt swapkontrakt och det kan bli problem. Denna snårighet gör det lätt att ta betalt, men också väldigt svårt att förutse krascher eftersom det är så få som faktiskt orkar sätta sig in i det finstilta.
Att världsekonomin blivit beroende av en mer sofistikerad version av pantbanken kom därför lite som en överraskning efter finanskrisen.
Det handlar i grunden, precis som med klackringen, om att omvandla tillgångar till reda pengar.
För att i detalj redogöra för detta dåligt upplysta hörn av den globala finanslekplatsen krävs en heldag, ett blädderblock stort som en tennisbana och regelbundna insatser med vattenkanon för att hålla åhörarna vakna.
En ägare av en statsobligation kan exempelvis frigöra kontanter genom att sälja och i samma stund förbinda sig att senare köpa tillbaka obligationen till ett i förväg bestämt pris. I praktiken ett lån med statspappret som säkerhet. Liknande affärer kan göras med många andra typer av värdepapper, och samma säkerhet kan återanvändas flera gånger i en lång kedja av transaktioner.
Om det verkar svårt kan det bero på att det är det. Ett samlingsnamn på denna verksamhet är skuggbanker, ett banksystem utanför bankerna. Aktörer på denna jättemarknad är alla som vill låna eller har pengar att placera; banker, hedgefonder, försäkringsbolag, pensionsförvaltare, storföretag, stater. Mycket av pengarna kommer alltså indirekt från dig.
Skuggbanksystemet växte snabbt under åren före krisen och blev större än den vanliga banksektorn. Detta fenomen bidrog starkt till den ökande skuldsättningen i världen och den våldsamma kraschen när allt sprack.
Systemet är nämligen beroende av att det finns en stor mängd värdepapper som kan belånas, och som ses som säkra. Detta har beskrivits som finansvärldens smörjmedel. När krisen slog till 2008 visade sig många högt klassade tillgångar vara skräp. Skuggbankernas lånemaskin tvärstannade, vilket i sin tur drog med sig vanliga banker som blivit beroende av finansiering från sina mer ljusskygga kusiner. Världens centralbanker fick rycka ut för att täcka upp.
I takt med att krisen övergått i en statsfinansiell skuldhärva har problemet blivit värre, tillgången på bra säkerheter har minskat och efterfrågan ökat.
Skuldsatta länder har fått sänkta kreditbetyg vilket gjort att korgen med verkligt trygga tillgångar har blivit allt lättare. Banken Credit Suisse uppskattar i en analys att den totala mängden så kallat supersäkra värdepapper i euro och dollar har krympt med 45 procent, från 22 000 miljarder dollar år 2007 till 12 000 miljarder dollar.
Mycket säkerheter har sugits upp av centralbanker där krisdrabbade banker pantsätter allt av värde för att få låna.
Europeiska centralbanken ECB har gradvis tvingats sänka kvalitetskraven. För att återgå till pantbanksanalogin går det numera även bra att låna på gamla Jan Guillou-pocketar, bakmaskinen från julen -88 eller andra valfria favoriter i garaget.
I hela världen råder nu brist på säkra tillgångar, och om de som är kvar är det slagsmål, vilket är en förklaring till de extremt låga räntorna på statsobligationer.
Och värre blir det. Enligt en studie av Internationella Valutafonden IMF kommer världens banker att behöva öka sina innehav av säkra statspapper med upp till 4 000 miljarder dollar för att leva upp till skärpta regelverk.
Varför ska då vanliga medborgare bry sig om denna abstrakta räkneexercis? Därför att det kan vara en orsak till varför krisen är så seglivad. Forskare på IMF har visat att beroendet av skuggbankerna och bristen på säkra tillgångar är en viktig förklaring till varför centralbankernas massiva stimulanser inte biter. Saker fungerar inte som man tidigare trodde.
Lånemaskinen står och hackar och pengarna når inte ut där de skulle kunna göra nytta. Det betyder i sin tur att företag inte anställer, arbetslösheten består, lukten av brända bildäck och tårgas hänger kvar över södra Europas huvudstäder. En i högsta grad konkret verklighet.
För 20 år sedan handlade en ekonomisk studiecirkel hos ABF kanske om lönebildning och arbetsmarknad. Snart kan det vara lika relevant att diskutera belåningsgraden i den globala repomarknaden.
För att citera Bob Dylan: the times they are a changin.
. 
