Vänsterpartiet finansierades av Sovjet och DDR
av Johan Jakobsson, partisekreterare i folkpartiet liberalerna
Vänsterpartiets högkvarter ligger på Kungsgatan 84, i en fastighet som kontrolleras genom föreningen Härolden Nr 12, där Lars Ohly är exekutiv firmatecknare. Den mycket centralt belägna fastigheten i Stockholm utgör en betydande ekonomisk tillgång, vars inköp skedde med blodspengar från Josef Stalins diktatur.
En kommunist är vald till ny ledare i vänsterpartiet. Vad innebär det? För det flesta är det obegripligt att någon vill kalla sig kommunist med tanke på det vi vet om förhållandena i de länder där kommunismen regerat. Det är också provocerande mot dem som överlevt kommunismens förföljelser och mot släktingarna till dem som mördades.
Men viktigast är naturligtvis vilka konsekvenser bekännelsen till kommunismen som idéarv får för den praktiska politiken – synen på demokrati, internationellt samarbete, handel och företagande. Därför har det sitt intresse att granska vad det kommunistiska idéarvet stått för i svensk politik.
I Agenda hör jag Lars Ohly säga att han kunde gå med i det svenska kommunistpartiet först 1978 då ”de moskvatrogna” brutit sig ut och bildat APK. Men det resonemanget håller inte. Banden mellan det parti Ohly gick med i – som då hette vpk – och Moskva var starka också då och åren där efter.
Ja, vänsterpartiets nära relationer med de kommunistiska diktaturerna syns ännu på ett mycket konkret sätt i partiets vardag. Partiets högkvarter på Kungsgatan 84 i Stockholm – där vänsterpartister håller möten och presskonferenser och där partisekreterare Pernilla Zethraeus med medarbetare har sina arbetsplatser – finansierades en gång i tiden, helt eller delvis, med pengar från Sovjet.
Ekonomiskt stöd från Sovjet
De kommunistiska regimerna Sovjetunionen och Östtyskland (DDR) gav ekonomiskt stöd till vänsterpartiet och dess sidoorganisationer. En form var årliga kontanta bidrag på upp till 150 000 dollar, enligt historikern Lars Björlin. I den offentliga utredningen SOU 2002:93 redovisas dessa pengar: ”I dag, sedan arkiven i de forna kommunistländerna delvis öppnats, har forskarna kunnat konstatera att SUKP regelmässigt från 1951 givit ekonomisk stöd till broderpartier runt om i världen via den s k Rumänska fackföreningsfonden … SKP fick del av detta stöd mellan åren 1951 och 1964. Partiets andel av utbetalningarna uppgick till cirka 1 % av hela bidragssumman. Det största beloppet var 150 000 dollar (1963/64). I övrigt varierade bidragen till SKP från 20 000 (1951) till 70 000 dollar (flera år mellan 1956 och 1962).”
En annan kanal för stödet var omfattande annonsering från öststaterna i vänsterpartiets tidningar. Det ekonomiska stödet kom också via ”vänskapsförbund” som det kommunistiskt styrda ”Förbundet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen”.
Ytterligare en annan väg för det ekonomiska stödet från kommunistdiktaturerna till vänsterpartiet var via partianknutna företag. Bolagen skapades för att via affärsförbindelser med statsföretag i kommunistdiktaturer slussa in pengar i vänsterpartiet. I en polisutredning på 1960-talet konstaterades att det då fanns 182 sådana kommunistpartianknutna företag i Sverige. Exempelvis rörde det sig om tryckerier som stöttades från öst och tryckte propagandaskrifter som Nyheter från Sovjetunionen. Det största av tryckerierna hette Västermalms tryckeri AB och hade sina lokaler på, just det, Kungsgatan 84 i Stockholm.
Huset på Kungsgatan 84 är i samma organisations ägo sedan 30-talet, alltså den tiden när vänsterpartiet även formellt var en lokalavdelning till det sovjetiska kommunistpartiet och ledande vänsterpartister öppet erkände att pengar kom från Moskva. Det var ett ”naturligt inslag i den proletära internationalismen”, menade man. Det var först 1940 som det blev förbjudet att ta emot utländskt understöd. Huset kontrolleras genom fastighetsföreningen Härolden Nr 12, där Lars Ohly är exekutiv firmatecknare. Fastigheten, som ligger mycket centralt i Stockholm, är en betydande ekonomisk tillgång, vars grund alltså lades med blodspengar från Josef Stalins diktatur.
På samma sätt är det med Syninge, vänsterpartiets kursgård i Norrtälje. Den fastigheten köptes på 1960-talet med pengar från Sovjet och DDR. Allt ordnades av en partimedlem, Georg Greiff, som hade uppdrag att vara direktör på AB Svenska Sovjetfilm och generalrepresentant för Östtyska Deutscher Innen- und Aussenhandel. ”Han skulle tjäna pengar åt partiet”, erkänner en person med god inblick i vänsterpartiets inre liv, redaktören Kerstin Gustafsson, i Ordfront magasin 24 oktober 2003.
En rännil från de kommunistiska diktaturernas rovdrift på natur och människor, från tyrannernas konfiskeringar och beordrade straffarbeten hamnade alltså i vänsterpartiets balansräkning. Det går en rak finansiell linje från den sovjetiska konfiskeringen av estniska bönders mark till vänsterpartiets fastighetsinnehav.
Det svenska vänsterpartiet vill ibland framställa sig som ett allmänt vänstersocialistiskt parti bland andra sådana, som till exempel finns i andra nordiska länder. Gudrun Schymans bästa schackdrag var att förvandla Lars Werners hårdföra kommunistparti till ett allmänt vänsterpopulistiskt parti.
Band från diktaturlärans tid
Men om man nu i samband med partiledarskiftet tittar närmare på saken, visar det sig att vänsterpartiet markant skiljer sig från sina Nordiska motsvarigheter. Det finska partiet har tydligt och på allvar brutit med sitt förflutna. De vänstersocialistiska partierna i Danmark och Norge har aldrig varit kommunistpartier utan har tvärtom nybildats som icke-kommunistiska. Det svenska vänsterpartiet tillhör det fåtal kommunistpartier i Västeuropa som aldrig brutit kontinuiteten från diktaturlärans tid, och partiet är därför fortfarande en allians dels av kommunister, dels av socialister som personligen brutit med eller aldrig bekänt sig till kommunismen.
Det parti Lars Ohly nu ska ta över har fått sin historia är noggrant dokumenterad i den offentliga utredningen SOU 2002:93. Där kan man läsa om partiet som hyllade Lenins statskupp 1917, ”Oktoberrevolutionen”, som en stor demokratisk framgång. När Stalin gjorde upp med Hitler om att dela Europa mellan sig i Molotov–Ribbentrop-pakten försvarades mördaralliansen ivrigt av vänsterpartiet. Partiets tidning Ny Dag jublade till och med över Nazitysklands ockupation av Norge den 9 april 1940. ”Ett bakslag för den brittiska imperialismen”, utbrast tidningen.
Partiet försvarade byggandet av Berlinmuren. Den i dag bland unga vänsterpartister beundrade tidigare partiledaren C H Hermansson bekände färg när han förklarade att Sovjetdiktatorn Josef Stalin var ”en gigant i den mänskliga utvecklingens historia”. Partiets centralkommitté skickade gratulationer till Sovjet och uttalade sitt stöd till de trupper från Röda armén som slog ned frihetskampen i Ungern. Vänsterpartisterna förnekade att våra grannländer Estland, Lettland och Litauen var ockuperade av Sovjetunionen.
Ohlys påstående i Agenda, att han gick med i partiet när de Moskvatrogna försvunnit, bör bedömas i ljuset av det en av hans föregångare som partisekreterare, Bo Hammar, berättar i boken Ett långt farväl till kommunismen (Brombergs förlag 1992). Det var inte så att vänsterpartiets band till Moskva bröts genom att apk bildades. Bo Hammar skildrar inifrån vilket stort inflytande den sovjetiska delegationen utövade på en partikongress 1978. Till kongressen fanns ett förslag till manifest med viss kritik mot bristen på demokrati i ”de socialistiska länderna”. Sovjetdelegationen på kongressen hotade att demonstrativt tåga ut om manifestet antogs. Förslaget drogs därefter tillbaka.
Ännu på 1980-talet höll partiet öppet för en våldsam kommunistisk revolution i Sverige. I studiematerialet ”Marxistisk teori för politisk handling” ställde man frågan ”Kommer det att bli en blodig revolution?” Svaret var ja, kanske: ”Revolutionens former kan variera mycket och de är i hög grad beroende av styrkeförhållandena mellan klasserna.” Vanan att skicka hyllningstelegram till diktatorer i kommunistiska länder fortsatte långt in på 80-talet. Ja, så sent som veckorna före Berlinmurens fall 1989 skickade Sveriges senaste kommunistiske ledare för ett riksdagsparti, den Moskvaskolade Lars Werner, gratulationstelegram till DDR-diktatorn Honecker undertecknat ”Med kommunistisk hälsning”.
Med Lenin och Stalin som föredömen
Ett parti med en historia som vänsterpartiets har inget utrymme för grumlighet i sin demokratisyn. Ändå är det alltså på väg att till partiledare välja en person som kallar sig kommunist. En tidigare vänsterledare, C H Hermansson, har givet den beteckningen en tydlig definition: ”Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredömen”, sa han i ett hyllningstal.
Om frågan ställs till Lars Ohly huruvida han instämmer i Hermanssons definition av kommunism, slingrar han sig säkert. Men omtolkningar av begrepp och ytliga ursäkter duger inte för att ge vänsterpartiet legitimitet. Om vänsterpartisterna väljer en bekännande nykommunist till ledare, måste det få konsekvenser. De demokratiska krafterna måste agera.
Vänsterpartiet hävdar, åtminstone ibland, att man gjort upp med sin historia och vädrat ut liklukten ur garderoberna. Men garderoberna finns kvar och det är Moskva som har betalat dem.
De demokratiska partierna måste fortsätta att kräva att vänsterpartiet på allvar gör upp med sin historia. En konsekvens är att man inte kan sitta kvar i lokaler som är finansierade med blodspengar från Moskva.
Alla andra partier klarar sin ekonomi utan en kassakista vars botten består av donationspengar från diktaturer. I ett brev till mina partisekreterarkolleger har jag föreslagit att övriga riksdagspartier ställer krav på vänsterpartiet och Lars Ohly som firmatecknare i Härolden nr 12:
Sälj fastigheterna som finansierats med blodspengar – både partihögkvarteret Kungsgatan 84 och kursgården Syninge! Låt försäljningsintäkterna gå oavkortat till kommunismens offer!
Hem
