"50 år har de haft på sig att skapa demokrati, rättvisa och välstånd på Kuba men vad bidde det?"
Får se. Detta är från landguiden, helt neutralt.
Utbildning
Utbildning har ända sedan revolutionen 1959 haft högsta prioritet för Castro-regimen. Efter maktövertagandet startades en omfattande kampanj mot analfabetismen och vuxenskolor inrättades över hela landet, framför allt på landsbygden. 1964 förklarades analfabetismen vara utrotad.
Utbildningsnivån har höjts hela tiden efter revolutionen. Redan i slutet av 1980-talet hade drygt 80 procent av befolkningen minst nioårig grundskoleutbildning. Drygt 90 procent av alla barn i högstadie- och gymnasieåldrarna går numera i skolan. Ungefär 12 procent av kubanerna har universitetsutbildning. Totalt studerar närmare en tredjedel av befolkningen på hel- eller deltid.
Utbildningen grundar sig i stor utsträckning på marxist-leninistiska principer i kubansk tappning. Tonvikten har lagts på teknik, jordbruk, medicin, ekonomi och pedagogik. De teoretiska studierna kombineras med yrkespraktik, ofta på landsbygden.
Utbildningen är avgiftsfri på alla nivåer. För högre studier finns stipendier. Den som är aktiv i kommunistpartiet eller någon av de organisationer som är knutna till partiet har större chans att antas vid universitet eller annan högre utbildning. I förhållande till andra u-länder har Kuba en hög andel utbildade läkare, naturvetare och tekniker, men alla får inte jobb inom sina yrkesområden. Flera tusen kubanska läkare och tandläkare arbetar därför i andra länder, till exempel i Venezuela.
Ekonomi
Kuba har behållit en statsdirigerad, centralplanerad ekonomi, men en ojämn utveckling mot visst egenföretagande och ökat självbestämmande för företagen pågår. Landets traditionella beroende av sockerproduktion har minskat, och istället har turism, nickel och tobak blivit de viktigaste inkomstkällorna. Nya lovande oljefynd utanför kusten kan på sikt också minska kostnaderna för energiimporten. Höga världsmarknadspriser på nickel hjälpte Kuba att klara de stigande oljepriserna under 2000-talets första år, och både 2003 och 2004 blev tillväxten bättre än väntat. För kubanerna i gemen innebar dock inte tillväxten någon påtaglig förbättring av levnadsstandarden.
Kommunismens sammanbrott i Östeuropa fick katastrofala följder för Kubas ekonomi.
Kuba hade blivit beroende av att få billiga oljeleveranser från Sovjetunionen i utbyte mot kubanskt socker till priser över världsmarknadspriset. När denna för Kuba fördelaktiga handel upphörde råkade den kubanska ekonomin i djup kris.
När den ekonomiska krisen blev akut 1990 lanserade Castro ett åtstramningsprogram som krävde enorma uppoffringar av kubanerna. I Havanna var matköerna oändligt långa och många levde på bara ris och bönor. Mycket var ransonerat och det fanns knappast kött, ost, smör eller ägg att få tag på. Mellan 1989 och 1994 beräknas bruttonationalprodukten, BNP, ha sjunkit med drygt 34 procent och kubanernas genomsnittliga kaloriintag minskade drastiskt.
För att komma tillrätta med krisen gjordes 1992 vissa avsteg från den tidigare ekonomiska politiken. Privat ägande tilläts i ökad utsträckning och utländska intressen fick rätt att äga upp till 49 procent av företagen inom vissa sektorer. Året därpå öppnades 117 olika branscher inom tjänste- och handelssektorn för privat ägande. Dessutom blev det tillåtet att inneha utländsk valuta, ett försök från regimen att dra till sig de amerikanska dollar som cirkulerade på den svarta marknaden. ”Dollariseringen” av den kubanska ekonomin gav vissa ekonomiska fördelar, men den skapade samtidigt nya klyftor mellan de kubaner som hade tillgång till dollar och dem som inte hade det.
Vid mitten av 1990-talet började den kubanska ekonomin långsamt återhämta sig, men det dröjde innan levnadsstandarden åter nådde samma nivå som före krisen 1990.
2003 slog myndigheterna till bromsarna och inledde en ”avdollarisering” av ekonomin. Kubaner med tillgång till dollar fick byta dem mot en särskild ”konvertibel peso” med samma värde som dollarn, och företagen förbjöds att göra upp sina inbördes affärer i dollar. Vid sidan av de båda valutorna fanns den vanliga, icke-växlingsbara peson med ett väsentligt mindre värde. Målet var att på sikt få fram en enda växlingsbar valuta, men dit var det ännu långt 2005.
När Raúl Castro formellt hade efterträtt brodern Fidel 2008 inleddes en rad försiktiga reformer, bland annat med betydelse för ekonomin. I april meddelade landets massmedier att det statliga lönesystemet, som sätter snäva gränser för vad kubanerna kan få i lön, ska avskaffas. De statliga lönerna för olika slags arbeten ska inte längre ha en övre tak utan kunna höjas i relation till ökad produktivitet.
Industri
Efter Castros maktövertagande förstatligades landets industrier. Med ekonomisk och teknisk hjälp från Sovjetunionen försökte man komma ifrån beroendet av sockerindustrin. Istället gjordes stora satsningar på tung industri som stålverk, metallsmältverk (för bland annat nickel), cementverk och kemisk industri (konstgödsel och läkemedel).
Satsningen på tung industri övergavs efterhand (se Modern historia) och storföretagen delades upp i mindre enheter. Idag domineras industriproduktionen av oljeprodukter, tobaksvaror (havannacigarrer) och livsmedel. Kuba ligger väl framme på bioteknikens område och har bland annat framställt ett vaccin mot hjärnhinneinflammation.
Östhandelns sammanbrott, med energi- och råvarubrist som följd, innebar att all industriproduktion sjönk tvärt. För att vända trenden tvingades regeringen till ett antal reformer (se Ekonomi).
Som en följd av öppningen mot utlandet och vissa av de ekonomiska reformerna skedde en återhämtning, men ojämn tillgång på energi, brist på investeringskapital och en svag inhemsk efterfrågan hämmar fortfarande den kubanska industrin.
Utrikeshandel
USAs handelsblockad mot Kuba (se Modern historia) bestod ännu i början av 2000-talet, och inga tecken tydde på att den skulle upphävas. Däremot utvecklades den amerikanska livsmedelsexporten, som är undantagen från blockaden. De pengar exilkubaner skickade hem spelade också en viktig roll för enskilda familjers och hela Kubas ekonomi. Den kubanska utrikeshandeln sker numera främst med andra västländer än USA, med latinamerikanska länder och i växande utsträckning med Kina. Sockrets roll som landets viktigaste exportvara har övertagits av nickel och tobak, och samtidigt ser beroendet av importerad olja ut att minska.
När handeln med Östeuropa, som i stor utsträckning var ren byteshandel, bröt samman i slutet av 1980-talet måste Kuba söka nya handelspartner och nya former för sin utrikeshandel.
Sedan 1991 har Kuba slutit nya handelsavtal med flera före detta sovjetrepubliker. 1995 undertecknades ett handelsavtal med Ryssland som innebar att Kuba skulle förse landet med 4,7 miljoner ton socker i utbyte mot närmare 13,5 miljoner ton olja.
De nya avtalen kan dock inte täcka den gamla östhandelns bortfall. Därför har Kuba gått in för att upprätta nya handelsförbindelser med väst. Spanien och Kanada är numera landets viktigaste handelspartner. Venezuelas beslut att förse Kuba med olja till fördelaktigt pris har också haft betydelse för Kubas förmåga att lyfta sig ur 1990-talets djupa kris.
1996 antog EU en rad principer som går ut på att EU vill ha ett fördjupat samarbete med Kuba men bara på villkor att landet genomför demokratiska och ekonomiska reformer. Eftersom Castro hittills har vägrat att genomföra reformerna har samarbetet gått i stå, men handeln och biståndssamarbetet med enskilda EU-länder fortsätter. (se Utrikespolitik och försvar).
I april 2006 slöt Kuba ett handelsavtal med vänsterregimerna i Bolivia och Venezuela för att motverka USAs inflytande i regionen.
Arbetsmarknad
Arbete åt alla ingår i den kubanska ideologin och arbetslösheten är låg. Bakom de officiella siffrorna döljer sig dock en betydande undersysselsättning, inte minst bland ungdomar.
En stor del av kubanerna är statligt anställda, men andelen har sjunkit från 95 procent 1989 till 73 procent 2003. Ungefär en tredjedel arbetar med utbildning, hälso- och sjukvård och annan offentlig service, medan övriga arbetar i jordbruket eller industrin. Turismen är en snabbt växande sektor både när det gäller att bereda kubaner sysselsättning och att dra in inkomster till staten.
Fackförbunden är svaga och inriktar sig enligt gammal sovjetisk modell huvudsakligen på sociala frågor. Många kubaner får sin försörjning inom den informella, så kallade grå ekonomin (gatuhandel, smuggling etc).
Sociala förhållanden
Den kubanska revolutionen förknippades med en väldig satsning på social trygghet åt alla. De kubanska sociala reformerna blev förebilder för andra utvecklingsländer. Det statliga socialförsäkringssystemet är heltäckande och omfattar allt ifrån sjuk- och olycksfallsförsäkring till mödravårdsersättning och pensioner.
Pensionen är dock inte särskilt hög, men i april 2008 meddelade en tidning att den nye ledaren Raúl Castro beslutat att drygt 2,1 miljoner pensionärer ska få en höjning motsvarande cirka två amerikanska dollar i månaden, vilket innebär att den lägsta pensionen blir 9,5 dollar.
Även hälso- och sjukvården är väl utbyggd och avgiftsfri. Tillgången på läkare är god, men det är ont om läkemedel och medicinsk utrustning. Medellivslängden är den högsta i Latinamerika och spädbarnsdödligheten lika låg som i väst.
På grund av den ekonomiska krisen och matbristen försämrades hälsotillståndet bland befolkningen under 1990-talet, men sedan dess har en återhämtning skett. Kubanerna får idag tillräckligt med mat, och utvecklingen av den inhemska läkemedelsindustrin har ökat tillgången på medicin, vacciner och liknande.
Ganska bra
Hem
