Hem
Jag har tack vare socialdemokraternas höga skatter fått chansen att född som lusfattigt arbetarbarn ändå lyckas hyfsat i livet. På "min tid" var allmänfinansierad utbildning för alla en relativt ny företeelse, gratis skolböcker och lunch t.o.m. årskurs sex. I och för sig fick jag själv köpa böcker och cykla hem och äta lunch varje dag under första året i realskolan, men det "rättades till" nästa år. Rökruta infördes, men den helgalna tyskläraren fick man dock stå ut med.Thetaxpayer skrev:Men du kan ju ha en åsikt själv om du tycker att skatten är hög eller inte. Jag tycker att den är hög. Vad tycker du?
Jag levde på allmänfinansierade studiebidrag under gymnasiestudierna, lån slapp jag ta i och med att jag jobbade som flottare varje sommar (underbar sysselsättning, men ganska taskigt betalt. Det räckte galant åt mig men de som skulle försörja en familj hade problem)och hade en sparad slant varje höst. Tyvärr gick en del av den åt till pilsner på puben
Bostadsbidraget för gymnasiestudier i grannkommunen fem mil bort bytte jag ut mot gratis resor med kollektivtrafik till och från varje dag, tre timmar på buss dagligen, men jag slapp då extra matkostnader. All vård, inkl. tandläkare och glasögon var gratis.Under lumpen fick jag bostadsbidrag till en lägenhet då jag dragit på mig papegoja och småfåglar.
Nästa utbildningsnivå finansierades via gratis studier, inkl. böcker, skolmat och bostadsbidrag, något som jag åter bytte bort mot reseersättning, denna gång med egen bil. Jobb ordnades direkt av skolan efter avslutad utbildning. Naturligtvis betalades flytten till annat ort av det allmänna. Att lägenhet och inflyttningsbidrag ordnades behöver jag kanske inte nämna. När jag bytte lägenheten mot ett eget hus fanns statliga lån att tillgå. Flytten till nästa jobb fick jag dock betala själv, men jag gjorde en vinst som täckte detta och inköp av en ny bil, en liten Open Kadett City, men den var ny, min och bara min. Att mitt nya hus och ombyggnaden av detsamma finansierades med statliga lån behöver väl inte påpekas. Detta jobb, IT-tekniker på ett stort franskt statligt storföretag, gissa vilket, krävde åter allmänfinansierad utbildning. I och för sig stod franska staten för kostnaden, Mitterand var generös
Efter sex år på detta företag, en underbar tillvaro med kontinuerlig vidareutbildning i Frankrike, Tyskland och jobb i USA, naturligtvis finansierad av franska staten, gick jag vidare som IT-chef för Sveriges största grossist i sin bransch. Även här var franska staten i form av leverantör medfinansiär för diverse nöjen och studier, främst i Frankrike. Efter sexton år på den posten gick företaget tyvärr omkull i och med börsintroduktion och finanskris 1991.Efter försäljning till den leverantör vi hade agenturen för fortsatte driften fram till 1999, då enheten på huvudkontorets ort flyttades till en annan ort halvvägs upp i lapphelvetet. I och med att jag tackade nej till att flytta med, fick jag istället en miljon och en av Trygghetsrådet garanterad lön på 33.000:- per månad i två år. När jag tröttnade på ledigheten köpte jag år 2002 ett konkursbo i IT-branschen. Första halvåret betalade staten lön till de anställda, något som hjälpte till oerhört mycket vid uppstarten då vi tvingades lösa ekonomiska åtagandet mot tidigare kunder. Utan denna ekonomiska statliga hjälp hade det blivit mycket svårt att öveta och att behålla konkursbolagets kundavtal.
Min verksamhet har stått och fallit med välutbildad arbetskraft, naturligvis med allmänfinansierad hög utbildning. Lika viktigt är de anställdas möjligheter att ha brabostadsförhållanden och naturligtvis möjligheter sig till kontor och kunder på allmänfinansierade vägar. Allmänfinansierad dagisplats för deras barn, allmänfinansierad sjukvård för mina anställda och deras familjer. Pensionsförmåner finansierade på samma sätt som allt annat via sociala avgifter. Denna kvalificerad arbetskraft och deras trygghet får jag egentligen helt gratis av staten. Vissa privata pensions och sjuk/olycksfallsförsäkringar får jag dock betala själv för mig själv och mina anställda, men det är en försumbar kostnad i sammanhanget.
Alla framgångar i mitt liv har jag till stor del statlig finansiering att tacka för
Du tycker att skatten är för hög medans jag med glädje betalar densamma, eller även något i hopp om att kommande generationer får möjlighet till motsvarande utvecklingsmöjligheter i värdens absolut bästa land ut företagarsynpunkt.
Jag har dock tröttnat på att betala en kommunalskatt som efter senaste valet används till arvoden till tre samtidiga borgerliga kommunalråd och deras femtiotals miljoner kronor satsade på att renovera kommunalhuset för att få en trevligare arbetsplats.
Fr.o.m årskiftet slutar jag jobba (säljer företaget) och går i förtidspension vid 61 års ålder, ska leva på förhatliga bidrag alltså
. Skulle vi vrida klockan tillbaka, Skulle den kommunala misshushållningen och kommunalpolitikernas självsvådligt beslutade höjningar av sina arvoden kastas på soptippenm börjar jag gärna jobba igen (ser inte fram emot avsaknaden av arbetsuppgifter) och har inget emot att betala mycket hög skatt om denna används till att ge andra det jag själv fick. Om inte denna möjlighet ges, plockar jag fram metspöt PS: Mina fyra pojkar har jag samtliga lyckats hjälpa till bra stabila jobb, både i Sverige och internationellt, så de har redan fått det viktigaste jag hade att ge. Resten kan jag satsa på mig själv, eller andra mer behövande.
Senast ändrad av formsvackan den 2011-09-27, 23:33, ändrad totalt 1 gång
[/color]
