Hem
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article13678715.ab
25 SEPTEMBER 2011. Regeringens budget
Det borde gå till pr-historien. Den perfekta avledningsmanövern.
Lite till barnfamiljer. En satsning på infrastruktur. Och – hoppsan! – en tredjedel av reformutrymmet till Årets lobbyist, eller förlåt, restaurangbranschen.
Dag efter dag droppade budgetbeskeden in. Efter sprang de politiska journalisterna som hypnotiserade barn efter råttfångaren i Hameln.
På DN Debatt, borgerlighetens favoritmegafon, blev det fyra debattartiklar på mindre än två veckor. Göran Hägglund fick ge pengar till pensionärerna, Ulf Kristersson till de sjuka och Maria Larsson till utsatta barn. Den sista artikeln kom samma dag som budgeten presenterades som ett slags grand finale. Rubriken: ”De ekonomiskt utsatta får mest i årets budget”. Ka-tjing! Jackpot för propagandaminister Schlingmann.
Samma vecka: Moderaternas ”idéprogram” presenteras. Ett berg av floskler, en smet utan mening. Det bästa man kunde använda det till var att leta efter orden som försvann.
Här är ett: utanförskapet.
Visst klingar det bekant?
För den som glömt: utanförskapet var Reinfeldts mantra i valrörelsen 2006. Och även efter valet, ett kort tag.
”Regeringens viktigaste uppdrag är att överbrygga de klyftor som orsakats av ett stort och djupt utanförskap för många svenskar”, sade Reinfeldt i sin första regeringsförklaring som statsminister.
I dag finns inte utanförskapet kvar längre. Eller jo, själva utanförskapet finns ju. Det är ungefär lika stort som 2006 – ca 1,2 miljoner människor enligt Moderaternas egen definition. Men Reinfeldt har slutat prata om det. Det nämns varken i regeringsförklaringen eller i Moderaternas ”idéprogram”.
Det är som om Reinfeldt anställt huvudpersonen i George Orwells roman ”1984”, han som har till jobb att radera obehagliga sanningar från tidningsartiklar. Eller som SVT:s hantering av Ola Lindholm. Wild Kids? Näe, det har vi aldrig hört talas om. Utanförskapet? Tyst, unge, pappa läser tidningen och nu är det TID FÖR ANSVAR.
Utanförskapet var ju, en gång för alla, ett uselt begrepp. Det räknade folk som var sjukskrivna från jobbet ett par veckor, men tog inte med arbetslösa utan a-kassa eller socialbidrag. Men själva poängen gick hem: Moderaterna vill inte bara sänka skatten, de vill ha fler jobb också.
Så var det ju inte, inte egentligen. Det var aldrig ”utanförskapet”, eller jobben, som var huvudpoängen – annat än i retoriken.
Väl i regeringsställning sänkte Moderaterna skatten med 100 miljarder, och tog pengarna från chockhöjda avgifter till a-kassan och raserad sjukförsäkring. Skattesänkningarna gav inga jobb, däremot ökade skillnader mellan rika och fattiga. En mindre stat, mindre utjämning, mer privat finansiering av välfärden.
Detta var poängen.
I år landar den öppna arbetslösheten på 7,5 procent enligt regeringens egen prognos. Massarbetslöshet, kallade Anders Borg denna nivå i valet 2006. Nu pratar han proppmätt och självgott om tid för ansvar. Jobben då? Ja, titta själva på innehållet i politiken. I ett läge där framtiden för svensk ekonomi är mer osäker än på länge blåser finansministern en tredjedel av reformutrymmet på sänkt krogmoms, som ingen, inte ens Reinfeldt, tror kommer att ge fler jobb.
Som ytterligare rökridå finns i budgeten en kosmetisk satsning på arbetsmarknadspolitik (det var den DN Debatt rubriksatte till ”De ekonomiskt utsatta får mest i årets budget”). Tre miljarder satsas, pengar som i huvudsak ska användas till att öka volymerna och insatserna i de kafkaartade program som kallas jobbgarantier. Där räknas vanligt jobbsökande som ”aktiva arbetsmarknadsinsatser” och ungdomar och långtidsarbetslösa låses in i passivitet.
Ställ detta mot de fem miljarderna till i sänkt krogmoms, eller de 70 miljarder som satsats på jobbskatteavdragen sedan 2006.
Reinfeldt & Borg kallar Moderaterna för ”Det enda arbetarpartiet”. Men sanningen är att de inte har någon politik för hur arbetslösheten ska bli lägre, eller jobben fler. De har ingen politik för hur de 1,2 miljoner personer som är i ”utanförskap” ska hjälpas tillbaka.
Vad de har är en politik för att betala av på statsskulden och möjligen för att sänka skatterna. Framför allt har de haft en politik för större klyftor, en mindre stat och sämre trygghetssystem.
Att de kommer undan med detta, samtidigt som arbetslösheten är på historiskt höga nivåer, är inget annat än en skandal. Det är ett underbetyg åt oppositionen, åt svenska politiska journalister, ledarsidor som denna och alla de som granskar makten.
Vi får skärpa oss, helt enkelt.
så bra skrivet
25 SEPTEMBER 2011. Regeringens budget
Det borde gå till pr-historien. Den perfekta avledningsmanövern.
Lite till barnfamiljer. En satsning på infrastruktur. Och – hoppsan! – en tredjedel av reformutrymmet till Årets lobbyist, eller förlåt, restaurangbranschen.
Dag efter dag droppade budgetbeskeden in. Efter sprang de politiska journalisterna som hypnotiserade barn efter råttfångaren i Hameln.
På DN Debatt, borgerlighetens favoritmegafon, blev det fyra debattartiklar på mindre än två veckor. Göran Hägglund fick ge pengar till pensionärerna, Ulf Kristersson till de sjuka och Maria Larsson till utsatta barn. Den sista artikeln kom samma dag som budgeten presenterades som ett slags grand finale. Rubriken: ”De ekonomiskt utsatta får mest i årets budget”. Ka-tjing! Jackpot för propagandaminister Schlingmann.
Samma vecka: Moderaternas ”idéprogram” presenteras. Ett berg av floskler, en smet utan mening. Det bästa man kunde använda det till var att leta efter orden som försvann.
Här är ett: utanförskapet.
Visst klingar det bekant?
För den som glömt: utanförskapet var Reinfeldts mantra i valrörelsen 2006. Och även efter valet, ett kort tag.
”Regeringens viktigaste uppdrag är att överbrygga de klyftor som orsakats av ett stort och djupt utanförskap för många svenskar”, sade Reinfeldt i sin första regeringsförklaring som statsminister.
I dag finns inte utanförskapet kvar längre. Eller jo, själva utanförskapet finns ju. Det är ungefär lika stort som 2006 – ca 1,2 miljoner människor enligt Moderaternas egen definition. Men Reinfeldt har slutat prata om det. Det nämns varken i regeringsförklaringen eller i Moderaternas ”idéprogram”.
Det är som om Reinfeldt anställt huvudpersonen i George Orwells roman ”1984”, han som har till jobb att radera obehagliga sanningar från tidningsartiklar. Eller som SVT:s hantering av Ola Lindholm. Wild Kids? Näe, det har vi aldrig hört talas om. Utanförskapet? Tyst, unge, pappa läser tidningen och nu är det TID FÖR ANSVAR.
Utanförskapet var ju, en gång för alla, ett uselt begrepp. Det räknade folk som var sjukskrivna från jobbet ett par veckor, men tog inte med arbetslösa utan a-kassa eller socialbidrag. Men själva poängen gick hem: Moderaterna vill inte bara sänka skatten, de vill ha fler jobb också.
Så var det ju inte, inte egentligen. Det var aldrig ”utanförskapet”, eller jobben, som var huvudpoängen – annat än i retoriken.
Väl i regeringsställning sänkte Moderaterna skatten med 100 miljarder, och tog pengarna från chockhöjda avgifter till a-kassan och raserad sjukförsäkring. Skattesänkningarna gav inga jobb, däremot ökade skillnader mellan rika och fattiga. En mindre stat, mindre utjämning, mer privat finansiering av välfärden.
Detta var poängen.
I år landar den öppna arbetslösheten på 7,5 procent enligt regeringens egen prognos. Massarbetslöshet, kallade Anders Borg denna nivå i valet 2006. Nu pratar han proppmätt och självgott om tid för ansvar. Jobben då? Ja, titta själva på innehållet i politiken. I ett läge där framtiden för svensk ekonomi är mer osäker än på länge blåser finansministern en tredjedel av reformutrymmet på sänkt krogmoms, som ingen, inte ens Reinfeldt, tror kommer att ge fler jobb.
Som ytterligare rökridå finns i budgeten en kosmetisk satsning på arbetsmarknadspolitik (det var den DN Debatt rubriksatte till ”De ekonomiskt utsatta får mest i årets budget”). Tre miljarder satsas, pengar som i huvudsak ska användas till att öka volymerna och insatserna i de kafkaartade program som kallas jobbgarantier. Där räknas vanligt jobbsökande som ”aktiva arbetsmarknadsinsatser” och ungdomar och långtidsarbetslösa låses in i passivitet.
Ställ detta mot de fem miljarderna till i sänkt krogmoms, eller de 70 miljarder som satsats på jobbskatteavdragen sedan 2006.
Reinfeldt & Borg kallar Moderaterna för ”Det enda arbetarpartiet”. Men sanningen är att de inte har någon politik för hur arbetslösheten ska bli lägre, eller jobben fler. De har ingen politik för hur de 1,2 miljoner personer som är i ”utanförskap” ska hjälpas tillbaka.
Vad de har är en politik för att betala av på statsskulden och möjligen för att sänka skatterna. Framför allt har de haft en politik för större klyftor, en mindre stat och sämre trygghetssystem.
Att de kommer undan med detta, samtidigt som arbetslösheten är på historiskt höga nivåer, är inget annat än en skandal. Det är ett underbetyg åt oppositionen, åt svenska politiska journalister, ledarsidor som denna och alla de som granskar makten.
Vi får skärpa oss, helt enkelt.
så bra skrivet
