Hem
[
Fint att du berättar visuellt- men vad skulle krävas av en vuxen för att du skulle berättat tror du? Skulle det varit tillräckligt med frågan: - Hur har du det egentligen?
[/quote]quote="visuellt"]Susz X skrev:visuellt skrev:Nej, man kan inte välja sina föräldrar. Oftast är dessa maskros barn dessa som samhället sparkar på. Just för att det tar bla väldigt mycket på mentala att förändra. Fast dessa som inte går i samma hjulspår är faktiskt inte den grupp som är störst. Utan de som fortsätter omedvetet. De som lever i sin omedvetenhet är oftast de som arbetar och tycker sig veta och kunna så mycket. Medan de som vill förändra är oftast sjukskrivna. För de har som sagt full insikt. Som i sin tur är knäckande.
Barn ska inte behöva anpassa sig. För barn är redan specialister på att anpassa sig. Just för att det är en överlevnads instinkt.
Så vad kan vi då göra för att förändra? Väldigt mycket men som diskussionen går, som pajkastning kommer vi som sagt inte långt.
För barn behöver få vara barn. Inte anpassa sig efter rådande förhållanden, inte efter att pappa är två olika pappor, inte behöva anpassa sig för att vara rädd för att pappa inte kommer att leva när barnet kommer hem från skolan. Eller somna i sin rädsla, ensam. Eller utan att få en kram när barnet är ledset.
För barn betyder anpassandet att de måste lära sig svälja. Sin rädsla, sina tankar och den situation som är. Då kommer som sagt dessa barn lära sig förneka, förtränga och vi lägger som sagt en skuld på barnet som att det är barnets fel. Ska inte heller handla om att överleva eller inte överleva. För barn är så mer värdefulla än så. För ska vi se det hela så, det starkaste överlever... Då är vi för psykisk misshandel och kränkningar.
Utan vi har som sagt långt fortfarande att gå. Har du tänkt på vad du kan göra för att förändra?
Än mera säga att barn ska anpassa sig... Då mera lägga ansvaret på barnet för att barnet inte kan välja sina föräldrar. Stackars barn!
Okunskap - är det den som är roten till allt det onda dessa barn utsätts för? I kombination med vibbar/attityder / fördomar från omgivningen ..?
Är det därför barn inte törs berätta- och tiger och skäms- och lägger skulden på sig själva?
Nej, mera att man är bara så fel och allt som händer är ens egna fel. Inte föräldrarna och inte omgivningen. Utan man är bara så fel. Så skulden man bär är på något sätt ändå berättigad pga det hela. Berätta för omgivningen gör man inte direkt för som sagt varför berätta något som man kommer att få skämmas för, överdramatiserar, ljuger och hittar på är attityden man möts av. Så man fortsätter bära skulden i tysthet.
För mycket är så abstrakt och går därför inte heller att ta på. Varken för omgivningen och då mycket värre för ett barn, som inte kan bilda sig en abstrakt uppfattning. Barnet tolkar som om de är fel istället och därigenom försöker barnet lösa det hela själv. Om man inte gör på det sättet, om man är på sitt gladaste humör kanske, inte tänka just de tankarna för de är fel, inte reagera på saker som händer... Utan barn försöker mera lösa det hela som är pga att de är fel. De är dem som gör att det hela sker...
Jag vet idag att det hela är så fel genom att det är inte ett barns fel överhuvudtaget. Vet inte hur många gånger jag önskade att någon hade sett mig och sett igenom fasaden som fanns...
Fint att du berättar visuellt- men vad skulle krävas av en vuxen för att du skulle berättat tror du? Skulle det varit tillräckligt med frågan: - Hur har du det egentligen?
