Hem
Från Allmänna Valmansförbundets valprogram från 1911, mot kvinnlig rösträtt:ericTheDog skrev:Punkt 1:
Nej till allmän rösträtt 1904 -1918.
”1 öfrigt bjuder oss vår uppfattning af ansvarsmedveten politik att afvakta erfarenhetens vittnesbörd om verkningarna af de viktiga författningsändringar som vidtagits, innan vi skrida till nya och ännu mera vidtgående. Af denna anledning kunna vi ej nu medverka till att införa politisk rösträtt för kvinnor.”
http://snd.gu.se/sv/vivill/party/m/manifesto/1911
Från valuppropet från 1917, mot kvinnlig rösträtt, för fortsatt graderad rösträttskala där rika har 100 gånger fler röster än arbetare:
”Gentemot socialdemokraternas och liberalernas författningskraf, hvilkas genomförande skulle öppna obegränsade möjligheter för en riksvådlig politik, fordra vi alltjämt en sådan anordning af den kommunala förvaltningen, som tryggar en klok och samhällsgagnelig hushållning. Vi afvisa också en omdaning af första kammaren, som skulle borttaga dess karaktärsskillnad från den andra och förrycka dess uppgift att vid arbetet för tryggande af en sund samhällsutveckling bevara det goda i det bestående.
Författningsförslag, som icke bygga på dessa grundläggande förutsättningar för ett verkligt tvåkammarsystem och en sund kommunalförvaltning, kunna icke påräkna vårt stöd.”
http://snd.gu.se/sv/vivill/party/m/manifesto/1917
Det behövs inte mycket mer för att bevisa att högern alltid kämpat mot allmän och lika rösträtt.
http://wwwc.aftonbladet.se/special/1900/10/gunnar.html
De radikala kraven på lika rösträtt för alla, till och med för kvinnorna, hade satt skräck i överklassen. Vid valen 1911 gick socialdemokraterna framåt och högern tillbaka och klassmotsättningarna skärptes.
SVENSK POLITISK DEMOKRATI kom sist i Norden. Bara ett fåtal arbetare hade rösträtt. I skämttidningen Naggen kunde man 1918 se en teckning föreställande två herrar som studerar telegram i ett tidningsfönster:
- Se på tusan, de danska kvinnorna har fått allmän rösträtt! Nu ska du se att de svenska männen kommer att pocka på detsamma!
Högerledaren, brukspatronen och amiralen Arvid Lindman, hade 1907 genomdrivit en rösträttsreform som högermän benämner allmän rösträtt.
Men lika rösträtt gällde bara män och andra kammaren. För val till kommuner och landsting och därmed indirekt till första kammaren gällde en 40-gradig skala efter förmögenhet och inkomst.
Förstakammarhögern kunde därmed kontrollera alla reformer som krävde beslut om statsfinanserna. Det kallades ”garantier” för de besuttna.
Vanligt folk hatade den 40-gradiga skalan. I den folkliga agitationen diktades visor, t ex om Per Andersson och hans svin:
Per Andersson i en svinagård så fin
sin hela förmögenhet lade,
och tack vare sina femhundrade svin
till riksdagen rösträtt han hade!
När svinen drabbades av pest förlorade han sin rösträtt:
Per Andersson frågar sig ännu idag
och ni skulle se uppå minen:
”Vem var det som rådde om rösträtten
- jag i egen person, eller svinen?”
Högerns män ansåg att de slog vakt om ansvar och kompetens. Man kan tänka sig att en grosshandlare eller ett hovrättsråd ansåg det absurt att han och hans piga skulle ha en röst var.
Gustav V och den tyskfödda drottning Victoria samverkade med högern, som ansåg det naturligt att regeringen skulle styra på basis av förtroende hos kungamakten.
Därmed uppstod den stora striden om parlamentarismen, som pågick till hösten 1918. Socialdemokraterna och liberalerna, under ledning av Hjalmar Branting och Karl Staaff, menade att regeringsmakten skulle bygga på förtroende i ett folkvalt parlament och inte vara beroende av hovintriger. Man talade om kungamakt, herremakt eller folkmakt.
”Det skall enligt vänsterns uppfattning införas lika rösträtt för kvinnor som för män”, sa högerledaren i riksdagen. ”Och då vill jag, herr talman, för min del säga, att jag icke kan godkänna detta tal om det berättigade i ett sådant krav.”
Han var särskilt emot kvinnlig rösträtt:
”Enligt min uppfattning är detta icke en sådan huvuduppgift för kvinnan, att det kan vara nyttigt att hon föres in i det politiska livet.”
Kvinnans uppgifter är ”så skiljaktiga från mannens, att det för den stora mängden av kvinnor är viktigare att inrikta sig på dessa andra uppgifter och främst dem, som sammanhänga med kvinnornas verksamhet i hemmen”.
Högertidningarna skrev om massornas brist på politisk bildning och intellektuella förutsättningar. Svenska Dagbladet talade om ”primitiv arbetardemokrati”, Sydsvenska Dagbladet ansåg det orimligt att majoriteten skulle få bli den dominerande maktfaktorn, Nya Dagligt Allehanda skrev om ”massvälde”, ”ansvarslöshet”, ”oförnuft” och ”inkompetens”. Andra högertidningar talade om skydd mot ”denna primitiva demokrati”, ”ohejdat klass- och massvälde” osv.
Högerriksdagsmannen Ericsson i Aaby skapade ett bevingat ord, när han skrev om den nya riksdagen ”att vi snart får höra suset från den antågande barbarskogen”.
Men motståndarna till fullvärdig politisk demokrati fick ge sig. Ivar Andersson, chefredaktör för Svenska Dagbladet, talade om ”kapitulation”. ”Inför folkstormen kunde högern inte vidhålla sitt motstånd”, skrev senare statsvetaren och högerriksdagsmannen Elis Håstad.
Är du säker på att du vill använda detta som ett argument. Tänk Stalin ....ericTheDog skrev:Men moderaterna fanns inte ens vid denna tidpunkt.
