Ekonomin - en koloss på lerfötter
Sovjetunionen var en supermakt tack vare sin militära styrka, men denna kunde nås och upprätthållas endast genom stora uppoffringar inom andra områden än det "militär-industriella komplexet". Alla samhällen lyder ju under samma samhällsekonomiska lagar – ju mer man satsar inom vissa områden, desto mindre blir det i varje givet ögonblick över att satsa på annat.
Sedan kulakerna utrotats som klass, hade jordbruket blivit ett sorgebarn i hela Sovjetunionen. Så blev det också i Baltikum sedan de flesta självägande bönder sänts till sibiriska läger efter andra världskriget. Myndigheterna införde omfattande leveranstvång till staten och skärpte skatterna på jordbruksinkomster för att tvinga de återstående bönderna att producera mer.
Sedan kollektivjordbruken, kolchoserna, införts också i Baltikum fick varje kollektivbonde rätt att behålla en egen täppa på 0,6 hektar. Anställda vid statsjordbruken, sovchoserna, fick själva odla högst 0,4 hektar. Både kolchos- och sovchosanställda fich använda ängs- och betesmark för sina husdjur – högst en mjölkko, en kalv, två grisar, fem får och ett obegränsat antal höns.
Allt färre jordbruksarbetare använde sig med åren av rätten att hålla egna husdjur. Men de privata täpporna fortsatte att ge ett viktigt bidrag till livsmedelsförsörjningen i Baltikum (liksom i hela Sovjet). De svarade för ungefär 3 procent av den odlade ytan, men för hela 60 procent av all potatis, 40 procent av all frukt och grönsaker samt 30 procent av mjölk och kött. Utan de privata täpporna skulle livsmedelsförsörjningen ha fungerat ännu sämre.
Ett annat problemområde var bostäderna. Den svenske ekonomen Assar Lindbeck har ibland påstått att det finns två sätt att förstöra en stad. Det ena är bombning, det andra hyresreglering. Estlands huvudstad Tallinn tvingades under den kommunistiska tiden prova på båda och resultatet blev därefter.
Den sovjetiska terrorbombningen av Tallinn den 9 mars 1944 kostade 463 stadsbor livet, medan 659 skadades. Omkring 8 000 byggnader förstördes, däribland 40 procent av bostadsytan, varigenom 20 000 invånare blev hemlösa. Dagarna innan hade det gamla svenska rikets kanske finaste barockstad, Narva, jämnats med marken av sovjetiskt bombflyg.
Efter kriget hölls hyrorna fasta under hela sovjettiden – i Sovjetunionen hade hyrorna inte höjts sedan tjugotalet. Detta - i förening med att de kommunistiska planekonomerna inte prioriterade bostadsbyggande – ledde till en bostadsbrist och en trångboddhet som bara de äldsta och fattigaste i grannländer som Sverige kan föreställa sig.
Medan varje tallinnbo före andra världskriget hade haft i snitt drygt 17 kvadratmeter till sitt förfogande, hade hon efter årtionden av kommunistiskt styre bara 8 kvadratmeter per person kvar. Det var delvis en följd av den ryska massinvandringen, delvis av förslitningen av det gamla bostadsbeståndet och det otillräckliga nybyggandet.
Bara den som hade mindre än fyra kvadratmeter ren bostadsyta per person hamnade i bostadsköns gynnade avdelning. En tvåbarnsfamilj med 24 kvadratmeters ren bostadsyta hade i praktiken inte en chans att få en ny och större bostad, om de inte hade kontakter och kunde muta sig fram i kön. Invandrare kunde däremot ges förtur i bostadskön, vilket inte gjorde dem mer älskade av den inhemska befolkningen. Alldeles mot slutet av den kommunistiska tiden höjdes normen till sex kvadratmeter per person, men det påverkade inte bostadssitauationen nämnvärt. Många familjer tvingades fortfarande dela kök och badrum med främmande människor.
Eftersom den kommunistiska planekonomin fungerade så illa att flaskhalsar ständigt uppstod inom olika delar av näringslivet, tog de flesta företagsledare och enskilda individer det säkra före det osäkra. Företagsledare försäkrade sig om mer arbetskraft, kapital, råvaror och halvfabrikat än nödvändigt. Och enskilda människor hamstrade bristvaror så fort de fanns att få tag i, vilket ytterligare varubristen och köandet.
Korruptionen blev i detta läge det smörjmedel , som fick den kommunistiska planekonomins hjul att gnissla mindre. Ohederlighet, själviskhet och lögnaktighet blev självklara inslag i vardagslivet, fast makthavarna officiellt predikade hederlighet, osjälviskhet och ärlighet. Symbolen för denna dubbelmoral blev den kommunistiske partisekreteraren som på Första maj talade vackert om jämlikhet och solidaritet, men som dagen efter sände ut någon av sina underlydande till en av partibutikerna där högt uppsatta partimedlemmar till billiga priser kunde handla sådana varor som vanliga medborgare sällan eller aldrig kunde skaffa sig.
En följd av den kommunistiska planbyråkraternas likgiltighet för konsumenternas önskemål och den inhemska konsumtionsvaruindustrins kvalitativa och kvantitativa eftersläpning var den överdrivna uppskattningen av allt utländskt. Det märkte jag redan under mitt första besök i det kommunistiska Estland, i början av sjuttiotalet.
Den första dagen upptäckte jag en kö som ringlade sig flera kvarter lång. Det väckte min journalistiska nyfikenhet och så följde jag kön till dess början (eller slut) och fann en skoaffär.
"De har fått in tjeckoslovakiska stövlar idag" förklarade en flicka i kön. "De är mycket bättre än våra, även om de inte precis håller samma klass som
hos er i väst". Flickan tillade att en expedit i affären ringt så fort hon fått reda på leveransen av tjeckoslovakiska stövlar. Sedan hade flickan ringt sina vänner och bekanta osv tills denna långa kö uppstått på kort tid – mitt under arbetsdagen.
Sådana köer blev lätt till härdar för antisovjetiska, antisocialistiska och antikommunistiska anekdoter. De flesta handlade naturligt nog om den kommunistiska planekonomins sätt att fungera (eller snarare att inte fungera). De första jag hörde utanför skoaffären minns jag fortfarande.
"Var är det bäst att hamna efter döden, i det socialistiska eller kapitalistiska helvetet? – I det socialistiska förstås. Där kan man alltid hoppas att det saknas kol eller tjära under grytorna".
"Vad är det för skillnad mellan kapitalism och socialism? – Kapitalismen gör sociala misstag, men socialismen gör kapitala".
En tredje standardhistoria handlar om skillnaden mellan socialistiska sagor och kapitalistiska. De kapitalistiska börjar med orden: "Det fanns en gång..." och de socialistiska med: "Det kommer en gång att finnas..."
Jag minns också hur jag försökte predika ett slags "förnöjsamhetens evangelium" för mina estniska landsmän under mitt första besök. I dåtidens Sverige handlade samhällsdebatten mycket om det materiella välfärdssamhällets brister och överdrifter. Så jag försökte förklara för mina "fattiga kusiner från landet" att de borde vara smått stolta över sin fattigdom.
Men de flesta jag talade med tyckte nog att jag var obegriplig eller olidlig, när jag försökte förklara för dem hur bra det var att inte ha femton sorters tandkräm i affärerna som hos oss. "Ja, men det är väl bättre än att det inte finns en enda tandkrämssort, när du vill ha en tub" invände en bekant irriterat.
Visst brukade det finnas tandkräm i kommunisttidens affärer, men alltid saknades någon eller några basvaror. Det kan låta som småsaker för bortskämda välfärdssvenskar som vant sig vid att kunna köpa allt de har råd till – även om allt fler fått råd med allt mindre under massarbetslöshetens år. Men i kommunismens Baltikum bidrog bristen på varor, deras ofta bristande kvalitet och det ständiga köandet till att göra livet tungt.
Den svenske författaren Per Olov Enquist, som under resor på sextio- och sjuttiotalen märkt ett gryende välstånd i den lettiska huvudstaden Riga, chockades när han kom tillbaka under åttiotalet. I en artikelserie i Expressen i april 1983 konstaterade han:
"Riga, där jag oftast var, var en stad som var fin och levande och värd att älska. Och lite vackrare varje gång. Förändringen denna vårvinter 1983 kommer som en chock för mig. Nergången är nämligen så tydlig. Inte bara längden på alla köerna, eller bristen på varor och bristen på mat, att det ålötsligt är så tomt på diskarna, eller hur Riga plötsligt kan verka så nedslitet, eller så lite som hänt i stadsförnyelsen, i stadskärnan och utanför. Nej, det är framför allt de rent konkreta, vardagliga konsumtionsverkligheterna för vanliga människor. Allting har plötsligt blivit mycket dyrt". I slutet av åttiotalet var en mängd vardagsvaror ransonerade. Man hade rätt till 150 gram bröd om dagen (lika lite som i Stalins läger), 200 gram smör i månaden, 400 gram makaroner och 600 gram kaffe i kvartalet. Kaffet räckte till ungefär en kopp kaffe i veckan.
Kommunister i öst och väst kunde fortfarande höras försvara systemet med att det i alla fall garanterade arbete åt alla samt stabila priser. Men inte ens det stämde längre.
I varje samhällsekonomi kan inflation sägas uppstå, när efterfrågan blir större än utbudet av varor och tjänster. Den kan yttra sig i stigande priser (och därigenom fallande penningvärde), köer eller ransonsering. De kommunistiska samhällena visade inflationens alla klassiska yttringar och en ny därtill – kvalitetsminskning i stället för prishöjning.
De nominella priserna hölls visserligen ofta oförändrade. Priset på korv ändrades t ex inte från början av sextiotalet till slutet av åttiotalet i Baltikum. Men andelen kött och andra nyttigheter i en given korvsort minskade till knappt hälften av den ursprungliga, resten var mjöl och vatten som såldes till korvpris. På den lilla fria marknad, där kollektivjordbrukare fick sälja sådant som de själva odlat eller framställt, kunde man fortfarande köpa gammaldags korv, men dess pris hade stigit till fyra gånger det officiella priset.
Kommunisternas minst dåliga resultat inom näringslivet var kanske att de gav sysselsättning åt alla, om än inte meningsfullt arbete som bidrog till att skapa välstånd för många. Många turister under den kommunistiska tiden förundrades exempelvis över den trefaldiga "betjäningen" i butikerna. Först fick man köa för att peka ut de varor man ville ha, sedan för att betala de varor man pekat ut och till sist för att hämta ut de varor man pekat ut och betalat för. Den som skulle handla mat kunde få köa på detta sätt först i mjölkbutiken, sedan i brödbutiken och till slut i köttbutiken (de gånger då det fanns kött att köa efter). Visst gav det sysselsättning, men det ökade inte produktivitet eller effektivitet och bidrog därmed till att balterna halkade ännu längre efter grannfolken i fråga om materiell levnadsstandard.
Man behövde inte vara ekonom av facket för att kunna se hur mycket Baltikum under efterkrigstiden hamnade efter Norden. Tydligast blev skillnaden mellan Finland och Estland, som före kriget varit jämförbara på de flesta sätt, men efter kriget blev den finländska levnadsstandarden otroligt mycket högre än den estländska. Antingen hade Estland påtvingats ett ovanligt ineffektivt ekonomiskt system eller utsatts för utsugning. Den ena förklaringen utesluter inte den andra. Helt klart var i alla fall att den kommunistiska planekonomin bidrog till att de baltiska folken hamnade ekonomiskt på efterkälken jämfört med grannfolken. Det försprånget kommer att ta många år än att ta igen, även om tillväxttakten under senare år varit högre i Estland, Lettland och Litauen än i övriga Norden.
Hem
