Dags för lite fakta om socialismen!

Enver Halil Hoxha, född 16 oktober 1908 i Gjirokastër, död 11 april 1985 i Tirana, var en albansk kommunistisk politiker, förstesekreterare i Albanska Arbetets Parti från 1941 och landets envåldshärskare från 1944 till sin död. Han bibehöll goda kontakter med både Josef Stalin och Mao Zedong men bröt efter deras död kontakten med respektive länder och isolerade slutligen Albanien helt från omvärlden samtidigt som han upprätthöll en av 1900-talets hårdaste polisstater.

Under Hoxhas 41 år vid makten beräknas över 5 000 albaner ha avrättats av landets säkerhetstjänst Sigurimi, inklusive 120 politbyråmedlemmar och en regeringschef, Mehmet Shehu.[1] Av en befolkning på cirka tre miljoner var över 35 000 fängslade vid hans död 1985.[2]

Början


Hoxha föddes i Gjirokastër som son till en välstadd muslimsk köpman. Efter framgångsrika studier på en fransk skola i Korçë erhöll han ett stipendium som erbjöd honom att studera naturkunskap vid Montpelliers universitet. Han flyttade snart till Paris i syfte att studera juridik eller filosofi vid Sorbonne, men övergav snart även dessa planer. Från 1934 var han anställd vid det albanska konsulatet i Bryssel men avskedades för kommunistsympatier och återvände till Albanien 1936, där han försörjde sig som grammatiklärare. Sedan landet ockuperats av Italien indrogs hans tillstånd då Hoxha vägrat gå med i fascistpartiet, och han öppnade en tobaksaffär i Tirana. Butiken stängdes snart, men blev en samlingspunkt för ett flertal socialistiska grupperingar.

I november 1941 grundades Albaniens kommunistiska parti, och som ledande bland landets marxister utsågs Hoxha som en av sju medlemmar i dess första centralkommitté. I en konferens i Pezë hösten 1942 lyckades han ena ett flertal socialistiska och borgerliga fraktioner i kampen mot ockupationen och utsågs i mars 1943 till provisorisk förstesekreterare i kommunistpartiet. Sedan den italienska regeringen kollapsat under sommaren inleddes en regelrätt befrielsekamp mot de tyska styrkor som försökte bemäktiga sig landet, vilket slutade med de tyska truppernas uttåg ur landet i november 1944. Redan en månad tidigare hade de kommunistiska partisanledarna samlats i Berat för att utse en provisorisk regering under Hoxhas ledning.

1946 inträffade en diplomatisk kris när två brittiska jagare sprängdes av albanska minor på internationellt vatten. Internationella domstolen i Haag dömde till Storbritanniens förmån. Aktionen var en bidragande orsak till att Storbritannien, Italien, Jugoslavien och Grekland 1949-1952 landsatte exilalbaner från luften syfte att störta Hoxhas regim och därmed neutralisera Sovjetunionens flottbas i Vlore (Project Valuable/Operation FIEND), vilket misslyckades. 1951 genomfördes en första större utrensning, i vilken 22 albanska intellektuella avrättades anklagade för att ha bombat Sovjetunionens ambassad i Tirana. Senare skulle påstådda kopplingar till Hoxhas tidigare allierade Jugoslavien, Sovjetunionen och Kina användas som "bevis" i rättegångar mot regimens fiender.

Tiden vid makten

Hoxha var som person starkt influerad av Josef Stalin och såg till att anamma dennes personkult samtidigt som han, liksom Nordkoreas ledare Kim Il Sung under hela sin regim bibehöll en regim av klassiskt stalinistiskt snitt. Tvister om gränsområdet i Kosovo var nära att orsaka en konflikt med grannlandet Jugoslavien, vars ledare Tito tidigare biståtts av Hoxha med trupper i kampen att befria landet från tyskarna. Sedan Tito gett stöd åt Chrusjtjovs avstaliniseringsprocess vidgades konflikten, och Albanien isolerades rigoröst från västerländskt, sovjetiskt och jugoslaviskt inflytande genom en omfattande gränskontroll. 1959 lämnade Albanien Warszawapakten och inledde istället förhandlingar om samarbete med Kina, med löften om 125 miljoner dollar i kinesiskt bistånd[källa behövs]. Efter Mao Zedongs död 1976 och Deng Xiaopings reformer mot marknadsekonomi och ökad politisk frihet bröts även dessa kontakter och Albanien isolerades från omvärlden till 1990-talet.

Inrikespolitiskt var Hoxhas mål att genomföra en snabb industrialisering av det fattiga bondesamhället. 1945 genomdrevs en agrarlag, som nationaliserade två tredjedelar av det jordbruk som tidigare varit inom privat ägo. En snabb alfabetiseringskampanj inleddes, som 1950 lyckats pressa ned analfabetismen till 30 % från det tredubbla vid krigsslutet. 1957 grundades den första allmänna högskolan inom landet, som fick bära Enver Hoxhas namn. Hoxha bibehöll han en fullständigt totalitär ledarkontroll genom sin ovillkorligt lojala och fruktade säkerhetspolis, Sigurimi. Liksom Rumäniens ledare Nicolae Ceauşescu var han en övertygad nativist och underkastade möjligheter till abort, preventivmedel och skilsmässa till statens behov; som en konsekvens tredubblades Albaniens befolkning under Hoxha. Industriellt kom en stor del av dess begränsade kapacitet att upptas vid byggandet av över 750 000 bunkrar i syfte att försvara landet mot ett befarat jugoslaviskt, sovjetiskt eller västligt angrepp.

Hoxha införde också statsateism och förbjöd all religion.

Under de sista åren av sitt liv led Hoxha svårt av diabetes och hjärninfarkt, och var efter 1980 rullstolsbunden. För att säkerställa den isolerade regimens överlevnad överförde Hoxha 1981 delar av sina maktbefogenheter till sin utsedde efterträdare, Ramiz Alia, samtidigt som han i en sista av ett flertal utrensningar lät fängsla och avrätta ett större antal partifunktionärer och byråkrater. Bland offren fanns hans mångårige vän och regeringschef sedan nästan 30 år, Mehmet Shehu. Hoxha avled 1985 och begravdes i ett luxuöst mausoleum. Hans kropp överfördes 1992 till en kyrkogård i Tirana, sedan Alia tvingats uppge makten till den folkvalde läkaren och exkommunisten Sali Berisha.

Östtysklands konstitution

Walter Ulbricht, DDR:s första ledare
I den första konstitution som antogs vid bildandet av DDR 1949 fanns inget utrymme för statlig censur. Tvärtom garanterades i nionde artikeln, sektion 2 att "Media ska inte censureras"[3]. Vid en uppdatering av konstitutionen 1968 skrevs stycket om yttrandefrihet om och utökades till att bli en egen artikel. Artikel 27 slog därefter fast att:
"Varje medborgare har rätt att fritt och öppet framföra sin åsikt i enlighet med principerna i konstitutionen."
"Friheten för press, radio och teve är garanterad."
Trots detta förekom både officiell och inofficiell censur under hela DDR:s existens även om censuren avtog den sista tiden staten existerade. Eftersom DDR i praktiken var en enpartistat ledd av kommunistiska Tysklands socialistiska enhetsparti, kom yttrandefriheten att begränsas av partiet och landets ledning.
Även om censuren var i strid med konstitutionens anda motiverades ingripanden med formuleringen "...i enlighet med principerna i konstitutionen". Censuren kunde därför motiveras med skydd av konstitutionen och nationens säkerhet, verkande för "allmän anständighet" och bekämpande av andra brott.
Alla utgivare och alla offentliga teatrar och utställningslokaler var föremål för censur. Innan en roman kunde publiceras eller en pjäs sättas upp behövde den granskas av en censor.

Organisation

Alla utgåvor inom media, konst och kultur stod under statlig kontroll. Alla publikationer måste passera olika former av censurinstanser. Censureringsorganisationen delades in i de så kallade Yttre respektive Inre censuren. Den inre censuren utövades av partiet och staten.

Yttre censuren

Den yttre censuren bestod av självcensur utövad av förlag och institutioner. En censor utvärderade verket med utgångspunkt från socialistisk ideologi och föreslog eventuella nödvändiga ändringar. I en andra instans granskades verket av en kommitté för att bedömas ur ett ideologiskt perspektiv.

Statlig censur

Den statliga censuren utövades av två myndigheter som utövade tillsyn över literatur. Den ena var "Överförvaltning av förlag och bokhandel" (Hauptverwaltung Verlage und Buchhandel, förkortat "HV"), och den andra var "Upphovsrättsbyrån" (Büro für Urheberrechte).
Myndigheterna fattade beslut om censur och om ett verk fick publiceras samt om verket tilläts enbart inom DDR eller om det även fick publiceras utomlands.

Partiets censur

SED:s partidag i Östberlin 1971.
Eftersom partimedlemmar besatt alla nyckelpositioner i samhället kunde partiet utöva kontroll över vad som gavs ut. I vissa fall kunde till och med politbyrån gripa in om en publikation bedömdes stå i strid med den rådande ideologin.

Censurerade ämnen

Innehåll som ansågs vara statsfientlig eller stå i strid med socialismens ideal var förbjudet. Det fanns flera områden som bedömdes vara skadliga och därför förbjudna att beröra.
Det första var kritik mot kommunismen, så väl ur ett allmänt perspektiv som kritik mot tillämpningen av kommunism i DDR eller Sovjetunionen. Det omfattade även kritik mot säkerhetspolisen Stasi och dess aktiviteter. Vidare var uttryck för sympati för kapitalism eller fascism förbjudet då de ansågs vara kommunismens fiender.
Negativa skildringar av tillståndet i DDR var också förbjudet. Det inkluderade klagomål över levnadsstandard, kvalitet på undervisning, miljöförstöring eller ineffektivitet i industrin. Avhopp till Västtyskland eller andra västtländer fick inte heller skildras, så kallad Republikflucht. Berlinmurens existens fick inte heller ifrågasättas.
Slutligen var kravet på "anständighet" högt. Skildringar av "oanständiga" ämnen som pornografi och homosexualitet skulle undvikas. Negativa skildringar av Östtyskar där DDR-medborgare var överdrivet våldsamma eller där företeelser som alkoholism eller självmord skildrades var inte tillåtna.
Utöver innehåll kunde censuren gripa in om formen för verket avvek från idealen. Exempelvis kunde vissa former av poesi, företeelser som uppfattades som rent nonsens eller uttryck för avantgardism förbjudas.

Bestraffningar

Artisten Wolf Biermann miste sitt östtyska medborgarskap 1976.
Avvikelser från regelverket medförde olika former av bestraffning. Som minimum kunde en publicering förbjudas varvid den ansvarige fick en varning. Det kunde även förekomma fängelsestraff eller husarrest. Partimedlemmar kunde riskera att uteslutas. Ansökningar om tillstånd för utlandsresor kunde avslås. I extrema fall kunde en skyldig komma att deporteras till Västtyskland.
Såväl grad av censur och utdömandet av bestraffning varierade dock. Först och främst varierade censuren som en följd av att all form av bedömning är subjektiv. Vidare kunde partimedlemmar sägas åtnjuta något mer frihet att uttrycka sig. Författare eller artister som haft framgång tidigare hade större möjlighet att bli publicerade i tveksamma fall. Generellt kunde goda kontakter i samhället främja möjligheten att bli publicerad.

Journalistisk censur

Journalister betraktades av landets ledning som partiets och regimens verktyg, inte som oberoende granskare. Dagligen skickades det ut vägledningar och instruktioner för hur olika företeelser och händelser skulle beskrivas i press, radio och teve.
Journalister examinerades från universitetet i Leipzig och dess journalistikprogram. Efter erlagd examen kunde titeln certifierad socialistisk journalist användas. Journaliststudenterna måste godkännas före studierna. Utbildningen omfattade studier i Marxism-Leninism.
Journalister organiserades i Journalistförbundet, (Verband der Journalisten der DDR, VDJ) Ungefär 90 procent av alla certifierade journalister var orgaiserade inom VDJ.
Utöver certifierade journalister förekom att andra medverkade i tidningar och andra medier. Dessa kallades Folkkorrespondenter (Volkskorrespondenten). Arbete som folkkorrespondent kunde vara en väg att bli antagen till journalistutbildningen.

NONSENS

Nonsens

Nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens


Nonsens

Nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens


Nonsens

Nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens


Nonsens

Nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens


Nonsens

Nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens


Nonsens

Nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens, nonsens

Nonsens Nonsens

så du förnekar de fakta som finns angående sovjets hemskheter osv?
är det bara lögner ochg förtal, eller är allt taget ur den grymma verkligheten?

Sniperace skrev:så du förnekar de fakta som finns angående sovjets hemskheter osv?

Struntprat ! Ge vänligen fan i att tillskriva mig åsikter.

Jag förnekar inte någon av de hemskheter som skedde i den sovjetiska diktaturen. Att dessa presenteras som "fakta om socialismen" är dock nonsens och dessutom kvalificerat sådant.

formsvackan skrev:

Sniperace skrev:så du förnekar de fakta som finns angående sovjets hemskheter osv?

Struntprat ! Ge vänligen fan i att tillskriva mig åsikter.

Jag förnekar inte någon av de hemskheter som skedde i den sovjetiska diktaturen. Att dessa presenteras som "fakta om socialismen" är dock nonsens och dessutom kvalificerat sådant.

är det som skrivs NONSENS, eller är det bara att socialismen pekas ut som är nonsens, för hel ditt inägg pekar ju mot att allt som skrevs skulle vara det..

och det är ju fakta om sovjets typ av socialism

Kommunismens brott mot mänskligheten

Amerikansk nyhetsartikel från 1933 om den rådande svälten i Ryssland som blev resultatet av Stalins kollektivisering av jordbruket
Kommunismen, trots de ofta högtidliga talen om fred, rättvisa och jämlikhet så har varhelst på jorden kommunistiskt styre införts slutat med mord, förtryck, förföljelser och mänsklig misär. Alla kommunistiska regimer i historien har begått brott mot de mänskliga rättigheterna för att genomdriva sina utopier.
Kommunismens brott mot mänskligheten

1 Kommunismens brott mot mänskligheten
1.1 Döden genom extrema levnadsvillkor i arbetsläger
1.2 Döden genom avsiktligt skapad svält
1.3 Avrättningar
2 Länder under kommunistiskt styre
2.1 Sovjetunionen
2.2 Se även
2.3 Kina
2.4 Kuba
2.5 Kambodja

Alla kommunistiska regimer har genomfört ett omfattande dödande av civila. Utrotningen av borgarklassen och de så kallade rika ”som klass” har högljutt proklamerats, fastän i verkligheten har många bönder och arbetare tillhört de flesta offren. Utöver detta så har kommunistiska regimer beordrat folkmord på ett antal minoriteter som man uppfattat som illojala eller antikommunistiska. Slutligen, kommunistregimer har ofta dödat ett stort antal av de man sett som rivaliserade kommunistiska fraktioner. I de flesta fall har de officiella skälen till massmorden varit ekonomiska eller politiska snarare än etniska, men straffen har sällan riktats mot enskilda individer. Snarare så dömde kommunistregimerna att ”fienderna mot folket” fanns inom en specifik klass, familj eller etnicitet och utövade kollektiv bestraffning mot hela den misstänkta gruppen. Så som den demokratiske socialisten och historikern Carl Landauer noterade i diskussionerna om Stalins ”avkulakiserings” kampanj:

”Huruvida det är mer omoraliskt att förfölja folk på grund av deras åsikter än att göra det på grund av deras tidigare ståndpunkter eller härkomst kan diskuteras… Men om ett barn omkommer därför att hans föräldrar var judiska eller för att hans far hade för många kor och därför var betraktad som kulak, eller om en man inte kan få jobb för att han är färgad eller för att han brukade vara köpman – i alla dessa fall så är offret bestraffat för någonting som inte har något att göra med moralisk skuld och som var från det förflutna, så det inte kan ändras. Om kommunister menar att utbredningen av ”kontrarevolutionära drag” är mer utbrett bland kulaker eller före detta borgare än bland arbetare, så kan vi minnas Hitlers argument att förekomsten av viss typ av kriminalitet är högre bland judar än bland icke-judar, och liknande argument använder amerikanska rasister mot negrer eller asiater. ”
(European Socialism: A History of Ideas and Movements)

Onaturliga dödsorsaker som beordrats av kommunistregimer faller inom tre distinkta kategorier: döden genom extrema levnadsvillkor i arbetsläger; döden genom avsiktligt skapad svält, ofta sammankopplad genom förstatligandet av jordbruket och till sist; regelrätta avrättningar.
Döden genom extrema levnadsvillkor i arbetsläger
Arbetsläger eller också kända som ”koncentrationsläger”, ”straffarbetsläger” och ”omskolningsläger” har spelat en viktig roll för det kommunistiska systemet ända från början. Lenins hemliga polis Chekan, började bygga arbetsläger 1918, den första officiella invigningen verkar ha gjorts av Leon Trotskij, som hotade motsträviga tjeckiska styrkor med fångenskap i koncentrationsläger om de vägrade att gå med i Röda Armén. Antalet fängslade under Lenins styre var med senare jämförelser blygsamma, tydligen inte mer än 100,000; men ända från början var koncentrationslägrena uppförda i det hårda klimatet i Sibirien och norra ryssland, och använda för extremt hårda uppgifter som att gräva kanaler, hugga ved och gruvdrift. Sådana förhållanden hade testat styrkan hos vem som helst, men de blev dödliga när det kombinerades med dåligt med mat och otillräcklig varm klädsel och de årliga dödssiffrorna för Lenins läger låg mellan 10-30% per år. (Oddsen att överleva ett femårigt straff var ungefär 20-60%). De höga dödstalen krävde fortsatta storskaliga arresteringar och fällande domar bara för att hålla lägret befolkat.

Under de tidiga Stalin åren, var antalet lägerfångar stabilt, men runt 1930 så visar de flesta beräkningar på att antalet skjutit i höjden till cirka 1,000,000 interner. Tillväxten i lägrena var bara i sin början, år 1940 så innehöll koncentrationslägrena omkring 2,000,000 fångar, samtidigt som levnadsförhållandena i dom förvärrades. Antalet fångar minskade och förhållandena i dom förbättrades betydligt efter Stalins död, 1953, men fånglägrena fortsatte ända fram till Gorbatjovs era.

En del kanske skulle ifrågasätta huruvida dödsfall i fånglägrerna kan vara betraktat som ”mord”. Helt klart om fångarna hade fått tillräckligt med mat, kläder och drägligt boende, hade staten blivit skyldig till slaveri, men inte till mord. Men det är inte fallet, ett medvetet val gjordes för att inte ge fångarna tillräckligt med mat och förnödenheter samtidigt som man lät dem utföra tunga fysiska arbeten. Under dessa förhållanden kommer även den starkaste förr eller senare att duka under.
Döden genom avsiktligt skapad svält

Svältande familj på den Ukrainska landsbyggden
Se Holodomor för artikel om massvälten i Ukraina.
Medan ett stort antal regeringar genom århundradena har skapat fångläger, så kan massdöd genom avsiktlig skapad svält anses som en genuint kommunistisk uppfinning. På grund av ideologiska skäl så har kommunistregimer nästan oundvikligen försökt att förstatliga jordbruket, med andra ord, man har konfiskerat böndernas gårdar. Men medan Marx trodde att den kommunistiska revolutionen bara skulle ske i högt industrialiserade länder, så har de flesta kommunistiska regimerna kommit till makten i länder där ”bönder”, eller lantbrukare, utgjorde den stora delen av befolkningen. I kombination, gjorde ideologi och de uppsatta målen att kommuniststaterna fick välja mellan att överge deras teorier eller att gå i krig mot stora delar av deras egen befolkning.

Förstatligandet av jordbruket kan ske på olika sätt, men i stort går det ut på samma sak: att få ut så mycket mat som möjligt från bönderna samtidigt som man ger dem så litet som möjligt tillbaka. Under det ryska inbördeskriget, försäkrade officiellt Lenin bönderna att de ägde sina egna marker, men tvingade dem att sälja allt sitt överskott till staten till ett löjligt lågt pris. När bönderna valde att inte sälja, började regeringens trupper att beslagta grödor – först överskottet, sedan grödorna som bönderna behövde för sina familjer och slutligen de grödor man behövde för att så nästa skörd. Slutresultatet var en enorm svält i vilken fem miljoner människor dog.

Under Stalins påtvingade kollektiviseringsprogram, förstatligades jordbruket för gott. Miljontals av missnöjda jordbrukarfamiljer sändes till Sibiriska tvångsarbetsläger. Stalins kollektiviserade bönder var tvungna att ge upp enorma mängder grödor för i stort sett ingenting, ofta beslagtog man hela skördarna. Detta orsakade ytterligare en stor massvält, vilken var värre än Lenins genom Stalins vägran att tillåta hjälp utifrån. Antalet dödsfall genom att svälta ihjäl uppgick till cirka 7 miljoner; ungefär lika stort antal gick under när de förtalade och påstått ”kontrarevolutionära” jordbrukarfamiljerna skickades till de Sibiriska koncentrationslägren. Det här mönstret upprepades i Kina när Mao förstatligade jordbruket, och verkar hända förr eller senare under de flesta kommunistregimerna. Marxisten Mugabes Zimbabwe är ett annat i historien närliggande exempel.

Återigen, en del personer kanske skulle neka till att införandet av en dåraktig jordbrukspolitik kan betraktas som mord. (De kommunistiska regimerna skulle förstås neka till att politiken var dåraktig, istället skyllde man svälten på dåligt väder vilket alltid verkade inträffa när kommunistpartiet beordrade kollektivisering av jordbruket). Men bevisen pekar på att den skapade svälten var antingen avsiktlig, som under Stalin, eller i varje fall ett resultat av illvillig likgiltighet – båda anledningarna är giltiga för att fällas för mord. Även Lenin som lade grundstenen för den kommunistiska jordbrukspolitiken och därför saknade erfarenhet genom kunskap, insåg vad han riskerade. Knappt en månad efter att han tog makten insåg Lenin risken för hungersnöd och förklarade: ”Den kritiska situationen för mattillgången, hotet av svält på grund av spekulation, sabotaget från kapitalister och byråkrater, samt det rådande kaoset, gör det viktigt att ta extraordinära åtgärder för att möta ondskan som hotar”. Lenin brukade vanligen skylla på alla andra utom honom själv, men han visste att spekulationen och sabotaget inte orsakade hungersnöden om den inte kombinerades med en anti-jordbrukar politik. När svälten hotade att förstöra hans regim stoppade han exproprieringen och priskontrollen – vilket tyder på att han visste att dessa var orsaken snarare än botemedlet mot svälten. Den avsiktliga svälten som kommunistdiktatorerna efter Lenin orsakade, var inte bara planerade utan användes avsiktligt som ett politiskt vapen mot motsträviga bönder.

Avrättningar
Vanliga avrättningar av oskyldiga ledde till färre dödsfall än de orsakade av arbetslägren eller den avsiktliga svälten. Antalet är ändå imponerade. Under det ryska inbördeskriget avrättades ”klassfiender” i stort antal i den Röda Terrorn. Som Zinoviev, en framstående bolsjevik, sade: ”Vi måste föra med oss 90 av de 100 miljoner som utgör Rysslands befolkning. För de kvarvarande har vi inget att säga. De måste tillintetgöras.” Antalet avrättade under den här perioden var mindre än i Zinovievs hot, förmodligen att antal hundratusen. Avrättningarna under Stalins styre – som det under den stora utrensningen 1936-1938 – var flera miljoner enligt de flesta beräkningarna. Liknande siffror, i procent av befolkningen räknat, är typiska för de flesta kommunistregimer.

Naturligtvis så är massmord inte det enda brottet mot de mänskliga rättigheterna under kommunistregimerna. Som tidigare nämnts så är ett utbrett användande av slavarbete vanligt. Friheten att röra på sig – även inom landets gränser – är kraftigt begränsad. Yttrandefrihet, pressfrihet, samvetsfrågor och religion har skoningslöst blivit förtryckta – även om tillfälliga ”töperioder” under till exempel Chrustjevs styre tillät författare som Aleksandr Solzhenitsyn att avslöja de tidigare regimernas mest flagranta kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Kommunistregimerna var motståndare till privat äganderätt, fri företagsamhet, att fritt kunna välja yrke, även om ibland man tillåtit detta av pragmatiska skäl. Man kan lugnt säga att det inte finns någon mänsklig frihet som kommunistregimerna inte brutit mot.
Länder under kommunistiskt styre

Sovjetunionen
I både relativa och absoluta termer är Ryssland det land som lidit mest under kommunisterna. Den kommunistiska statskuppen 1917 och maktkonsolideringen som skedde under det ryska inbördeskriget förintade det ryska levnadssättet, svepte bort det tunna lager av intelligentia som hållit landet på civilisationens och upplysningens väg och ledde det ryska folket i händerna på kommunisterna som utnyttjade dem för att sprida krig och förtyck till andra länder. Försöket att bygga ett kommunistimperium slutade i ett totalt misslyckande och landet sjönk ner i sin djupaste kris någonsin på 1990-talet.

Antalet offer under kommuniststyret i Ryssland finns det ett antal beräkningar på. Enligt ”Black Book of Communism” dog ungefär 20 miljoner[1], medan historikern Alexander Yakovlev hävdar att det av kommunisterna startade ryska inbördeskriget krävde 13 miljoner liv, som toppades av de 5 miljoner som svalt ihjäl under tidiga 1920-talet och de ytterligare 5 miljonerna som svalt ihjäl på 1930-talet. Enligt Yakovlev så avrättades eller dog i fångläger cirka 20-25 miljoner människor på grund av den kommunistiska terrorn. Med miljoner som dog i massdeportationerna, så beräknas det totala antalet offer ligga runt 50-60 miljoner. Då är inte de beräknade 27 miljoner Sovjetmedborgarna som dog i andra världskriget, som Stalin hjälpte till att starta, medräknade.

Ryssland lider än idag av de demografiska, sociala och ekonomiska katastroferna som kommunismen förvållade.
De länder som Sovjet ockuperade led stort också, i Ungern var det kommunistiska förtrycket så avskytt att folket gjorde uppror i Ungernrevolten 1956. I Mongoliet fördrevs kineserna från landet, och 1924 utropades Mongoliet till en folkrepublik efter sovjetiskt mönster. Under Sovjets styre massmördades 100 000-tals mongoler, 10 000-tals av dessa var munkar.
Se även
Katynmassakern
Fördrivningen av tyskarna i öst
Avkulakiseringen
Bleiburg
Kina


Ordförande Mao Zedong
Kina, arvtagare till en av de äldsta och mest högstående civilisationerna i världen, har sedan 1800-talet plågats av blodiga civila upplopp, svältkatastrofer, militära nederlag och utländsk inblandning. Den icke-socialistiska Xinhai revolutionen åren 1911-12 avslutade den styrande Qing-dynastin och utropade den Kinesiska republiken. Det kinesiska kommunistpartiet (CCP), bildat 1921, kom till makten 1949 efter ett långt inbördeskrig och turbulensen efter andra världskriget. Den nya Maoistiska regimen etablerade ett totalitärt kommunistiskt system. Som direkt och indirekt dödade tiotals miljoner människor. Inbördeskriget mellan nationalisterna och kommunisterna tros ha dödat mellan 6-10 miljoner människor, mycket större dödstal orsakades av den systematiska terror, förföljelser och sociala reformer som lanserades av kommunisterna i mitten av 1940-talet. Det totala antalet offer mellan 1949-1975 varierar och helt tillräkneliga siffror finns inte. Kinas officiella statistik har inte offentliggjorts för en noggrann undersökning. Enligt analyser av tio varierande västerländska källor, så dog totalt 45-60 miljoner på grund av påtvingad kollektivisering, utrensningar (2-5 miljoner döda), Det Stora Språnget orsakade en svält som i sin tur dödade 30-40 miljoner, Kulturrevolutionen (2-7 miljoner döda) ockupationen av Tibet (0,6-1 miljoner döda) eller avlidna i Iaogai, världens största samling av koncentrationsläger (15-20 miljoner döda) och under annat förtryck.

Maoismen i Kina hade även stort stöd bland vänsterintellektuella här i Sverige på 60 och 70-talet. Bland dom som stödde de kommunistiska experimenten i Kina kan nämnas; Henning Mankell, Jan Myrdal, Jan Guillou, Robert Aschberg, Göran Rosenberg med flera framträdande författare och journalister.[2]
Även om Kina sedan "den store rorsmannen" Mao Zedongs död år 1976, har gjort stora pragmatiska ekonomiska reformer som har följt den marknadsekonomiska vägen, vilket har gjort landet till en av världens största ekonomier, så fortsätter landet vara en diktatur. År 1989 krossade militären en pro-demokratisk studentprotest på Pekings Tiananmen Square, Himmelska Fridens Torg, som dödade mellan 1000-3000 civila. Ett par hundra demonstranter kan ha blivit dödade i 2008 års upplopp i den autonoma Tibetanska regionen. Nationalister i Xinjiang regionen har blivit förtryckta i årtionden. Antalet offer där är okänt, men en del finns med i Kinas officiella avrättningsprotokoll på 10,000 människor per år.
År 2003 förbjöd de Kinesiska myndigheterna den oppositionella och fridfulla Falun Gong rörelsen, vars aktiviteter rör sig kring meditering och spirituell verksamhet, och har förföljt tusentals av deras medlemmar. Enligt internationella organisationer har situationen för de mänskliga rättigheterna inte förbättrats sedan år 2006. Det har skett ett ökat antal stora fall som involverat, övervakning, trakasserier, interneringar och fängslingar av politiska och religiösa aktivister, journalister och författare såväl som advokater som vill utöva sin rätt. Nya statliga regleringar har införts för statsanställda, media, inkluderat internet, domstolar och domare.
Kina är ett av de länder som fortfarande har dödsstraff som rättsmetod. Varje år avrättar man mångdubbelt fler än alla andra länder – tillsammans.

Kuba
Innan kommunismen rankades Kuba som ett av de mest utvecklade Latinamerikanska länderna, med en levnadsstandard som, på 1950-talet, översteg den i många europeiska länder (det var en resort för amerikanska turister och maffia gestalter). Efter femtio år av kommuniststyre och efter att ha genomgått flera s.k. "särskilda perioder" har landets ekonomiska tillväxt varit obefintlig - även om sjukvården är i världsklass.

Ett kommunistiskt styre infördes gradvis på Kuba efter revolutionen 1959 mot den impopuläre och marionettstyrde diktatorn Fulgenicio Batista som togs över av Fidel Castro, Ernesto Guevara och andra gerilla-revolutionärer. Det som fanns av demokratin avslutades och de nya härskarna införde ett enparti system, ställde in civila rättigheter och satte starkt tryck på kyrkan. Ekonomin var förstatligad och det civila samhället militariserat. För att utplåna och förhindra allt anti-kommunistiskt motstånd, igångsatte ledarna en våg av terror. Enligt ”Black Book of Communism” hade dödspatruller skjutit ihjäl åtminstone 14,000 Kubaner fram till 1970, allt som allt så har mer än 100,000 människor dödats på grund av revolutionen. År 1960 etablerade Kuba sina första Gulag-inspirerade koncentrationsläger. År 1961 var 300,000 av landets 6,4 miljoner innevånare internerade i lägren. Den här och andra handlingar av kommunistregimen satte igång en massflykt från landet. Mer än en halv miljon människor flydde landet på bara fem år och antalet flyktingar idag uppgår till mer än två miljoner. Kuba är en av de få kvarvarande kommuniststaterna idag, även om oundvikliga förändringar ligger högt på regimens agenda. Speciellt nu när Fidel Castro avgått som landets ledare och hans bror, Raoul Castro tillträtt vid makten, som redan har liberaliserat förhållandena något i landet.

Kuba har dock fortfarande dödsstraff bland sina rättsmetoder och s.k. "samvetsfångar" inlåsta p.g.a främst demokratiska yttringar. Det var i mars år 2003 som 75 personer fängslades och flertalet av dessa "samvetsfångarna" sitter fortfarande i fängelse. Majoriteten åtalades för aktiviteter som påstods vara ”omstörtande verksamhet” som skulle skada landet. Männen som fängslades dömdes till mellan sex och 28 års fängelse efter bristfälliga rättegångar.

Kambodja

Offer för Röda Khmererna
Huvudartikel: Folkmordet i Kambodja
Ända sedan Angkor-riket och den Khmeriska monarkin styrt Mekongdeltat sedan runt 1000-talet, har Kambodja plågats av utländska invasioner och konflikter. Fem århundraden av inbördeskonflikter och utländsk inblandning tillfogade inte bara mänskliga förluster för Kambodja, men föreberedde det isolerade landet för ett av de värsta folkmorden under 1900-talet. Efter att ha förklarat sig självständiga 1953 och ha utkämpat det andra Indokinesiska Kriget och ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet, så togs Kambodja i april 1975 över av de Röda Khmererna och dess ledare Pol Pot, en regim som varade i tre år och åtta månader. Den här extrema kommunistregimen vars ledare var utbildade i Frankrike och inspirerade av den kinesiska Maoismen, utförde ett diaboliskt förtryck i ett land försvagat av rasism, etniska konflikter och främlingsfientlighet.

De nya ledarna ville skapa ett stadsavfolkat, bondestyrt, lantlig utopi och genomföra ett enkelt stort steg till kommunismen genom att med tvång överföra hundratusentals stadsbor till landsorten och genom att förstatliga jordbruket. Den påföljande totalitära terrorn utvecklades till ett folkmord mot etniska minoriteter, intellektuella, religiösa och alla grupper som ansågs motarbeta landets kommunistiska revolution. Det påstådda motivet till denna kriminella plan var att införa en radikal förändring i Kambodjas samhälle längs med ideologiska linjer. Under 1975-1979 så dog ungefär 1,7 miljoner[3], kanske mer än 2 miljoner – det är mellan 20-25% av landets befolkning på 8 miljoner - av svält och umbäranden.

Även denna massmördarregim stöddes av den svenska vänstern. Den mest prominenta anhängaren torde ha varit den socialdemokratiska riksdagskvinnan och före detta talmannen för Sveriges riksdag, Birgitta Dahl. Hon blev 1997 tvungen att be om ursäkt för sitt stöd. [4]
I december 1978, störtades regimen av Vietnamesiska styrkor och de Röda Khmererna tvingades fly till landsbygden där de utkämpade ett gerillakrig ända till 1990-talet då en politisk lösning nåddes.
Efter långa förberedelser, kontroverser och debatter inrättades, 2004, en specialdomstol i Kambodja för att utreda och bringa de före detta ledarna för Röda Khmererna inför rätta för brott mot mänskligheten.

formsvackan skrev:

Sniperace skrev:så du förnekar de fakta som finns angående sovjets hemskheter osv?

Struntprat ! Ge vänligen fan i att tillskriva mig åsikter.

Jag förnekar inte någon av de hemskheter som skedde i den sovjetiska diktaturen. Att dessa presenteras som "fakta om socialismen" är dock nonsens och dessutom kvalificerat sådant.

På vilket sätt skulle det vara nonsens? Är allt som händer i socialistiska länder nonsens, är det det du menar?, ok.

Sniperace skrev: det är ju fakta om sovjets typ av socialism

Fakta ? Om den saken vet förmodligen varken du eller jag något. Att det dessutom presenteras som fakta om socialismen är som sagt inget annat än nonsens.

formsvackan skrev:

Sniperace skrev: det är ju fakta om sovjets typ av socialism

Fakta ? Om den saken vet förmodligen varken du eller jag något. Att det dessutom presenteras som fakta om socialismen är som sagt inget annat än nonsens.

Ja, fakta! läs och svälj din korkade röding!

RedMentalCase skrev:

formsvackan skrev:

Sniperace skrev: det är ju fakta om sovjets typ av socialism

Fakta ? Om den saken vet förmodligen varken du eller jag något. Att det dessutom presenteras som fakta om socialismen är som sagt inget annat än nonsens.

Ja, fakta! läs och svälj din korkade röding!

Jo tjena. Här har du lika objektivt material som vi kan kalla fakta om kapitalismen

http://theredphoenixapl.org/tag/pinochet-torture-techniques/

Foliet, mannen som fortfarande lever i en sagovärld... har du inte fattat ännu vad som hände för snart 25 år sen foliet, hur urbota dum i huvet kan en vuxen människa bli egentligen?

RedMentalCase skrev:hur urbota dum i huvet kan en vuxen människa bli egentligen?

Jag har ingen aning. Försöker du ta dig in i Guinness rekordbok ?

Bara sinnesslöa övervintrade mossiga kommunister som foliet tror fortfarande på denna döda ideologi, hur mycket fakta ska trilla över er innan ni fattar att skiten inte fungerar?

RedMentalCase skrev:Bara sinnesslöa övervintrade mossiga kommunister som foliet tror fortfarande på denna döda ideologi, hur mycket fakta ska trilla över er innan ni fattar att skiten inte fungerar?

Mer är frågeställningen har psykakuten stängt av dig i Helsingborg du är ju stängd lite här och var såg till o med att du stängd på google numera.
//Niklas

Nackskottsnostalgin frodas i Vänsterpartiet



Om författaren:
Jag är skribent. Bloggar på www.metrobloggen.se/Segerfeldt

I gårdagens partiledarutfråganing sa Lars Ohly att han inte längre kallar sig kommunist eftersom det förknippas med diktatur. Kommunism förknippas inte med diktatur. Det är diktatur. Det är själva sinnebilden för det förtryck som absolut makt oundvikligen skapar. Alla kommunistiska regimer - utan undantag - har varit diktaturer. Och i vartenda fall där människor fått välja har de kastat av sig det kommunistiska oket.
Föreställ dig att Moderaterna på sin hemsida, under rubriken Moderatbloggar, länkade till sajter som hyllar Franco och Pinochet. Vad skulle reaktionen bli? Antagligen ett samfälligt avståndstagande från resten av samhället och en pudelorgie inom Moderaterna. Men när motsvarigheten händer inom Vänstern reagerar mycket få.
Fram till för någon vecka sedan tipsade Vänsterpartiet på sin webbplats första sida om partimedlemmar som bloggar. En av dem är Ulf Vargek, som driver bloggen Tänkvärt. Det första man möts av där är stora bilder av Che Guevara och Ho Chi Minh. Det är två uniformerade massmördare - och kommunister.
Detta är inget olycksfall i arbetet, utan ett resultat av en tankefigur som skiljer ut Vänsterpartiet från resten av riksdagspartierna. De står nämligen inte benhårt bakom den liberala demokratin.
Denna idé - den empiriskt sett utan jämförelse bästa samhällsform mänskligheten någonsin sett - bygger på att vi först kommer överens om att inte döda varandra. Sedan kan vi på demokratisk väg föra en diskussion om storleken på staten. Många vänsterpartister börjar i stället i andra ändan och tar graden av offentliga välfärdsutgifter som utgångspunkt, som anständighetsmarkör. Kommunismens nackskott, tortyr och förföljelser blir ursäktade med offentligt finanserad vård och skola.
Det finns en snedvridning i svensk samhällsdebatt, diktaturer till vänster - "de ville ju ändå väl" - ses som mer acceptabla än motsvarigheten till höger. Detta trots att såväl uniformerna som förtryckarmetoderna liknar varandra. Och därför ses Vänstern som ett mer acceptabelt parti än Sverigedemokraterna. Det gäller inte minst inom media, som enigt tar avstånd från den ena sortens extremism och stryker den andra medhårs.
I förra veckan tipsade jag såväl Expressen som SVT om den sajt som Vänsterpartiet lyfte fram på hemsidan. Ingen av mediaföretagen reagerade.
Vänsterpartiet säger att alla lik är utrensade ur garderoben. Det är inte helt klart. Vänsterpartiets människo- och demokratisyn behöver granskas än mer. Och de behöver svara på frågan om de till 100 procent står bakom den liberala demokratin.

berralarzon skrev:

RedMentalCase skrev:Bara sinnesslöa övervintrade mossiga kommunister som foliet tror fortfarande på denna döda ideologi, hur mycket fakta ska trilla över er innan ni fattar att skiten inte fungerar?

Mer är frågeställningen har psykakuten stängt av dig i Helsingborg du är ju stängd lite här och var såg till o med att du stängd på google numera.
//Niklas

C-sucker!

Kommunism

Ämne: Samhälle

I slutet av 80-talet hade de kommunistiska länderna mängder av allvarliga problem. Industrierna gick sämre än någonsin och de flesta av länderna hade lånat stora summor pengar av länderna i väst. För att få pengar var de tvungna att exportera allt de producerade och resultatet blev då att levnadsstandarden blev ännu sämre.
Genom den försämrade levnadsstandarden så föll också välfärdssystemet. Välfärdssystemet är en av dom grundläggande delarna i det kommunistiska politiken. Kommunisterna ansåg att välfärdssystemet d.v.s. arbetslöshet understöd, billiga bostäder, sjukvård samt utbildning var mycket viktigare än friheten i väst.
Men i verkligheten så var det mycket annorlunda, t.ex. sjukvården och utbildningen var mycket sämre i det kommunistiska Östeuropa än i väst.
Ett annat stort problem i de Östeuropeiska länderna var att deras industrier spydde ut mängder av föroreningar vilket efter en tid ledde till stora ekologiska problem.Alla dessa försämringar ledde till att folkets tro på den kommunistiska politiken blev mycket dåligt. Men trots misstron så sa nästan ingen någonting, främst för att folk var rädda.

Men varför var då folk rädda för det kommunistiska styret?

Jo, främst för att de kommunistiska regeringarna inte tolererade yttrandefrihet och att folk som klagade skulle straffas. Med stor sannolikhet har ett antal människor blivit lönnmördade p.g.a. att de klagade. Många blev också av med sina jobb och vissa skickades till fängelse allt p.g.a. att de klagade på den kommunistiska regeringen.

Men trots rädslan fanns det folk som öppet klagade på regeringens styrelsesätt s.k. dissidenter.
Dessa dissidenter klagade t.ex. på att folk skulle få resa fritt, yttrandefriheten och att stoppa miljöförstöringen men också att länderna skulle ha bättre samarbete med länderna i väst.
Dissidenterna stöddes av folket men folket hade tillräckligt med bekymmer för att klara sig själva så stödet blev inte så stort.
Men de kommunistiska regeringarna straffade inte dessa dissidenter så hårt som de ville.

Men varför straffade inte de kommunistiska regeringarna dom så hårt?
Främst p.g.a. av att dissidenterna hade stöd av länderna i väst. De kommunistiska länderna hade som sagt mycket dålig ekonomi och behövde låna mycket pengar från väst. Och väst gillade inte när de kommunistiska regeringarna straffade dissidenter så hårt.
Men de ville också bli behandlade väl och då kunde man ju inte straffa folk som man gjorde på medeltiden.

Dissidenterna hade mycket bra organisationer och jobbade mycket i hemlighet och det var därför som de lyckade hålla idéerna vid liv. De var de som startade revolutionerna som började i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet.

Men inget av detta hade behövt leda till revolution i de kommunistiska länderna. Utan det var nämligen Michail Gorbatjov den sovjetiska ledaren uttalande om de sovjetiska trupperna som kom att fälla avgörandet. Han sa att de sovjetiska trupperna inte längre skulle dra sig ur det kommunistiska Östeuropa.

Men varför sa nu Michail Gorbatjov detta?

Det sovjetiska imperiet håll på att falla samman. Ekonomin gick bara utför främst p.g.a. att industrierna var väldigt ineffektiva. Gorbatjov och den sovjetiska regeringen började också att inse att det krävdes ändringar i politiken för att få fart på ekonomin igen. De fattade också att de var tvungna att ta hand om sitt eget land och de var därför som de drog tillbaka sina trupper.

Vad skulle nu de Östeuropeiska länderna göra? De använde ju jämt de sovjetiska trupperna när folket inte lydde.
Men inte nog med att Gorbatjov drog tillbaka sina trupper så genomförde Gorbatjov en mängd ekonomiska och politiska reformer.
Nu blev det självklart mycket lättare för de Östeuropeiska länderna att också genomföra reformer. Men ett stort problem för de Östeuropeiska regeringarna blev då att det blev mycket lättare för folket att öppet kritisera regeringen.
P.g.a. detta tryck som kom så kan man säga att Östeuropa delades i två grupper. Ena gruppen bestod av Polen och Ungern, regeringarna i dessa länder var för ekonomiska och politiska reformer.
Den andra gruppen bestod av Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien. Där var alla regeringar kraftigt emot alla slags reformer.

Polen

De första Östeuropeiska land som kommunismen kollapsade var Polen.

Varför var Polen det första land som kommunismen kollapsade i?
Det berodde huvudsakligen på att motståndet till kommunismen var stort , men också att Polen hade otroligt dålig ekonomi.

Den största motståndsgruppen var Solidaritet. Det var en fackförening som grundades 1980 och hade 12,5 miljoner medlemmar. Ledaren för Solidaritet var Lech Walesa.
Men 12 december 1981 fick polska regeringen nog av Solidaritet. Då arresterades tiotusentals Solidaritets medlemmar och ledarna skickades till fängelse inklusive Lech Walesa. P.g.a. detta så tvingades Solidaritet att jobba i hemlighet under de följande åren.

Varför gjorde den polska regeringen nu detta mot Solidaritet?
Självklart för att de var rädda för Solidaritet för att de hade såpass stor makt, och att de ville stoppa dem innan de blev ännu större. Men också för att den polska regeringen inte hade så många valmöjligheter. Antingen stoppa Solidaritet eller att bli invaderade av Sovjetunionen.

1988 kom det stora genombrottet för motståndet p.g.a. prisökningar och låga löner blev det strejk i hela landet.
Detta blev framgången för Solidaritet, nämligen för att den polska regeringen började nu i smyg att hålla möten med Solidaritet för att dela upp makten.

Men varför gjorde nu den polska regeringen detta?

De insåg att man inte längre kunde trycka ner Solidaritet. Regeringen visste också att de inte var särskild omtyckta av folket och att Solidaritet hade nästan hela folket bakom sig. De försökte nu genom att dela makten bli mer populära bland folket och få deras stöd.

5 april 1989 kom resultatet, en överenskommelse bland både Solidaritet och den polska regeringen. 35 procent av platserna i parlamentet skulle man väljas till och 65 procent var reserverade för kommunister.
Den 4 juni hålls valet om de 35 procent i parlamentet och Solidaritet vann alla platser utom en.
Problemet var nu att Solidaritet hade stöd oss folket med de kunde aldrig bli majoritet i parlamentet.
Trots dessa förändringar så fortsatte den polska ekonomin att försämras. Folk var rädda för att varorna i affären skulle ta slut och folket började helt enkelt att panik köpa.
Man började nu jobba för att tillsätta en ny regering.
Den 19 juli valdes general Jaruzelski till president. Han försökte bilda en regering med kommunister som majoritet.

Solidaritet vägrade att gå med på detta och de började strejka.
Jaruzelski tillsatte nu en icke-kommunistisk regering.

Varför tillsatte Jaruzelski en icke-kommunistiskt regering?

Till största del för att Lech Walesa hade erbjudit att två små partier skulle lämna koalitionen d.v.s. ett förbund av politiska partier. Om kommunistpartiet skulle ge sitt stöd åt Solidaritet.
Jaruzelski insåg också att Solidaritet var för stort och mäktigt för att man skulle kunna strunta i dem.
Därför accepterade Jaruzelski erbjudandet och Solidaritet fick på så sätt majoritet i parlamentet.

Som ny premiärminister tillsattes då Tadeusz Mazowiecki ev av Lech Walesas rådgivare. Inom tre månader ändrades nästan allt. T.ex. man tog tillbaka namnet republiken Polen, emblemet den vita örnen fick sin krona tillbaka och priserna släpptes fria.

Det kommunistiska styret i Polen var nu förbi!

Ungern

I Ungern så skedde inte revolutionen så plötsligt utan ganska långsamt. Skillnaden från Polen var att det inte var folket som påverkade regeringarna utan en liten grupp av dissidenter. Dissidenterna ville avskaffa den kommunistiska regeringen helt. Vissa kommunister ville också ha politiska och ekonomiska reformer men de ville inte avskaffa allt utan de ville själv behålla makten.
1987 började dissidenterna att attackera regeringen offentligt. Och den ungerska regeringen började att ändra lite i regeringen t.ex. så tillsattes yngre och reformvänligare ledare.
Till skillnad från Polen så hade den kommunistiska regeringen här ungefär 30 procent stöd av folket. För att bli ännu populärare så började man att göra sig av med saker som påminde om det gamla kommunistiska Ungern. T.ex. så öppnade man gränsen till Österrike.
Ett viktigt beslut var att begrava Imre Nagy en andra gång. Han var Ungerns premiärminister under 1956 års revolutioner.
Den 16 juni 1989 samlades cirka 200 000 ungrare i Budapest för att se begravningen och att lyssna till folk som var med i 1956 års revolution och som krävde ett slut på kommunismen.

Den 13 juni hade den ungerska regeringen och vissa dissidenter samlats tillsammans för att bestämma Ungerns framtid.
När de var klara den 18 september så hade de kommit överens om att Ungern skulle bli en demokratiskt och oberoende stat.

Varför gick nu den kommunistiska regeringen med på detta?

Eftersom den Ungerska ekonomin var dålig och att de visste att det behövdes olika förändringar. Dissidenterna hade liksom i Polen stöd av folket och den ungerska regeringen hade inte så stort stöd. Så den ungerska regeringen insåg att man var tvungna att göra stora förändringar.

Den 23 oktober utropades den nya demokratiska ungerska republiken. De kommunistiska partierna hade trots detta kvar makten men när de fria valen i mars 1990 ägde rum så förlorade de kommunistiska partierna stort och kommunismen i Ungern var förbi!

Östtyskland

Regeringen i Östtyskland var emot alla slags reformer in till det sista. Trycket kom från två olika grupper. Den ena var från de tusentals människor som vill utvandra till Västtyskland och den andra var alla människor som ville bo kvar i Östtyskland men ville genomföra reformer.
Den grupp som ville lämna landet fick sin största chans när Ungern 1989 började öppna sina gränser till Österrike. Man kunde då fly genom Ungern för att komma till Österrike och sedan till Västtyskland. Många tusentals människor gjorde också detta.

Den 11 september så startade dissidenterna i Östtyskland i ny grupp som kallades Nytt Forum. Denna grupp ville att Östtyskland åter skulle förenas med Västtyskland.

Varför ville Nytt Forum detta?

Främst för att de inte bara ville överge sitt land som så många andra utan de skulle börja att bygga upp sitt land igen. Som ett nytt demokratiskt land.
Men många kunde inte bara lämna Östtyskland för dem hade ju hus, lägenheter och släktingar kvar i Östtyskland. Många gamla och sjuka kunde ju inte heller lämna Östtyskland.

Den kommunistiska regeringen leddas av en generalsekreteraren Erich Honecker. Han motsatte alla krav på reformer men trycket fortsatte att öka på regeringen.
Den 6-9 oktober kom avgörandet Michail Gorbatjov sa där offentligt till Erich Honecker “livet straffar dem som spjärnar emot”. Detta uttalande innebar väldigt mycket. För nu så stödde han inte längre de konservativa östtyska ledarna och nu blev det fritt fram för många andra.
Två dagar senare deltog över 70 000 människor i en demonstration i Leipzig, där de krävde reformer.
Den östtyska regeringen beslutade sig för att inte använda våld mot demonstrationen och därigenom uteslöt dom sitt enda val.

Erich Honecker avsattes 18 oktober och ersattes med Egon Krenz en hårdhänt kommunist som ansvarade för Stasi. Han visste att det krävdes reformer för att få fart på ekonomin men han var inte så trovärdig p.g.a. hans förflutna som en hårdhänt kommunist.
Utvandringen till Västtyskland fortsatte och demonstrationerna blev bara större och större. Den 4 november samlades över en miljon människor i Östberlin för att verkliga reformer och inte dem som Egon Krenz hade gjort.

I detta läge beslöt regeringen att öppna gränsen till Västtyskland och samma dag så resta miljontals människor och såg hur mycket bättre människorna levde i Västtyskland. Detta gjorde att förtroendet till den östtyska regeringen minskade kraftigt.

Ekonomin försämrades kraftigt p.g.a. att så många utvandrade och det blev då brist på arbetskraft.

Nu började västtyska partier att blanda sig in. I januari bestämde man sig för att 18 mars 1990 så skulle det hållas val.
Den viktigaste frågan i valet var när och hur Östtyskland skulle förenas med Västtyskland.

Den 18 mars så röstade östtyskarna med stor majoritet för “Alliansen för Tyskland”. Alliansen bestod av den västtyske Helmut Kohl.

Varför röstade så många östtyskar på Alliansen för Tyskland?
Nästan enbart för att de lovade att så snart som möjligt att förena sig med Västtyskland.

Den 1 juli förenades ekonomierna och valutorna för de två tyska staterna. Den 3 oktober förenades Östtyskland och Västtyskland helt och hållet.
Därmed hade staten Östtyskland upphört att existera.

Tjeckoslovakien

Ungefär som i Östtyskland så var den Tjeckoslovakiska regeringen emot alla slags reformer. Påtryckningar att regeringen skulle lämna ifrån sig makten kom från folket.
En student demonstration den 17 november 1989 krossades brutalt av polisen och många människor skadades.

Detta ledde till att studenterna utlyste strejk bland både studenter och arbetare. Den 18 november började folk att stanna i Wencelastorget i Prag för att lyssna på olika grupper och dissidenter som alla krävde samma sak, nämligen reformer.

Demonstrationer ägde självklart inte bara rum i Prag utan i hela landet. Den tjeckoslovakiska regeringen insåg att de inte hade något stöd alls, inte ens från polisen som inte längre slog ner de fredliga demonstrationerna.

Den kommunistiska regeringen insåg att de hade förlorat och
avgick.

Varför avgick den kommunistiska regeringen bara?

De hade sett att regeringarna Polen, Ungern och Östtyskland alla hade förlorat stort och insåg att utan folkets stöd så kan man inte ha makten särskild länge.
Partiet Medborgarforum hade stort stöd från folket och dom tryckte på regeringen att dom skulle avgå.
Regeringen fick helt enkelt känna sig slagna!

I juni 1990 blev det fria val i Tjeckoslovakien och den van partiet Medborgarforum. Och därmed var det kommunistiska styret i Tjeckoslovakien slut!

Rumänien

Den rumänska regeringen störtades genom en snabb och våldsam revolution där hundratals människor dödades, även diktatorn Nicolae Ceausescu.

Revolutionen började 16 december 1989 i västra Rumänien. Folket demonstrerade p.g.a. att en präst som förföljdes för att han kritiserade regeringen.
Regeringen valde att stoppa demonstrationen genom att kalla in armen och säkerhetspolisen. Resultatet blev hundratals döda.
Ilskan i landet började nu att växa mot Nicolae Ceausescu.

På ett stormöte när Ceausescu talade så började folk att bua och ropa “mördare!”. Ceausescu blev chockad och tystnad helt. Folket i Rumänien hade nu sätt Ceausescu bli tystad av folket.

Till en början så samlades folk på gatorna för att demonstrera men där besköts de av soldater.
Den största skillnaden med Rumänien mot t.ex. Polen och Östtyskland var att de inte hade några dissidenter som ledde dem.
Den 22 december så samlades åter människor på gatorna och demonstrerade. Ceausescu insåg att folket hade vänt mot honom och han flydde från Bukarest, för att han fruktade sin egen säkerhet.

Då kom det stora genombrottet. Armen bytte helt plötsligt sida och stödde nu folket.

Varför bytte armen helt plötsligt sida?
För att armen fattade att Ceausescu höll på att förlora makten och armen vill ju självklart stå på vinnarens sida. Därför bytte de helt plötsligt sida.

Säkerhetspolisen gjorde ett sista försök att rädda sig själva och Ceausescu. De började återigen att öppna eld mot demonstranter och ytterligare hundratals dödades. Men attacken slogs ner efter någon dag.
Då hade också en exekutionpatrull kidnappat Ceausescu och hans hustru och avrättade dem efter en kort rättegång.

Nationella räddningsfronten valdes till parlamentet efter fria val i maj 1990. Kommunisttiden var nu förbi i Rumänien.

Bulgarien

Likadant som i Rumänien sa fanns det väldigt lite dissidenter i Bulgarien. Revolutionen leddas här istället av reform vänliga kommunister som ville hålla sig kvar vild makten.

I maj 1989 kom en vändpunkt. Personer från turkiska minoriteter började en rad av demonstrationer. Den hårda kommunistledaren i Bulgarien hette Todor Zjivkov och han stoppade demonstrationerna. Genom att polisen dödade 60 personer och hundratals arresterades och mer än 500 flyttades tillbaka till Turkiet. Zjivkov gick allt hårdare till angrepp mot turkarna och 350 000 bulgariska turkar flydde till Turkiet.
Zjivkov hade gått för långt. Regeringar i väst protesterade, Michail Gorbatjov stödde inte längre hans politik och även ledande bulgariska kommunister började att motsätta Zjivkov.

En andra viktig händelse kom när en internationell miljökonferens som hölls i Sofia den 16 oktober till den 3 november. Folket började då att demonstrera utanför konferens lokalerna.
Regeringen använde då återigen våld men efter att konferens medlemmarna protesterade p.g.a. att folk misshandlades offentligt så drog regeringen tillbaka sina order.
Folket fortsatte att demonstrera och demonstrationerna blev bara större och större.

Den 24 oktober lämnade Peter Mladenov, utrikesministern in sin avskedsansökan.

Varför gjorde Peter Mladenov detta?
Han tyckte att detta var rätt tid att kritisera Zjivkov och han anklagade partiledningen för att skapa en styrelse med personlig makt.

De följande två veckorna så försökte Mladenov få stöd av politbyrån och Michail Gorbatjov för att göra sig av med Zjivkov.

Den 10 november tillkännagav premiärministern att Zjivkov hade avgått.
Mladenov började nu att leda reformrörelsen. Han släppte alla politiska fångar och den turkiska minoriteten skulle få tillbaka sina rättigheter. Han var också för fria val.
Demokratiska krafternas union var ett parti som bildades men de förlorade de fria valen i juni 1990.
Istället vann kommunisterna, som nu kallade sig för socialistpartiet de första fria valen.

Kommunism ska visst jämföras med fascism

Den omdiskuterade myndigheten Forum för levande historia har dragit i gång upplysningskampanjen om brott mot mänskligheten i kommunistiska regimer. Det är välkommet skriver i dag Ana Maria Narti, tidigare riksdagsledamot för folkpartiet och journalist, som själv flydde från Rumänien och kom till Sverige 1970. Men forskarna och tjänstemännen på Forum för Levande historia - som vägrar se kopplingen mellan kommunismen som ideologi och dess praktik - producerar mer förvirring än upplysning, skriver Narti i dag.

Forum för levande historia inleder denna vår sin upplysningskampanj om kommunistiska regimers brott. Jag började mitt liv i en fascistdiktatur som senare kom att bli den rumänska kommunistdiktaturen. För mig är därför informationen i de tal, diskussioner och skrifter som allmänheten nu kan ta del av något mycket välkommet.
Ändå återstår en stor oklarhet kring kampanjens huvudfråga. Professor Klas-Göran Karlsson - ledande forskare knuten till Forum för levande historias kampanj om kommunismen - säger i en tv-intervju att man inte kan likställa kommunism och fascism, att det fanns mycket ljus i den kommunistiska utopin och att "något gick snett" när kommunistiska regimer satte i gång förtryck och blodbad. Denna synpunkt - som många i Sverige dessvärre verkar dela - är fullständigt felaktig.

Låt oss gå till rötterna, låt oss läsa om kommunismens ursprungliga dokument - manifestet publicerat av Marx och Engels 1848. Där står det svart på vitt: kommunisterna är arbetarklassens mest upplysta grupp, de har förstått historien bättre än alla andra och därför har de rätt att leda alla andra. I den svenska översättning jag har (Vertigo förlag 1998) står det: "Kommunisterna är alltså praktiskt den mest beslutsamma, alltid framåtdrivande delen av arbetarpartierna i alla länder; de har före proletariatets övriga massa teoretiskt kommit till insikt om den proletära rörelsens villkor, gång och allmänna resultat." Revolutionen behöver "despotiska ingrepp i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena" och förverkliganden av den ljusa kommunistiska visionen kräver "lika arbetstvång för alla och upprättande av industriarméer särskilt för åkerbruket".

Kan man inte dra en tydlig parallell mellan Marx och Engels tvångsarbete och Stalins Gulag, Maos kulturrevolution och Pol Pots nya värld? Mellan kommunismens teori och praktik? Självklart kan man det. Ingen som gör en förnuftig analys av det kommunistiska manifestet kan undvika att se att denna text är elitistisk, alltså odemokratisk i sitt väsen, då den sätter en politisk grupp i samhället i särskild ställning och ger den rätt att bestämma över alla andra.

Varför skulle man inte kunna likställa fascism och kommunism? Både fascismen och kommunismen är totalitära läror. Båda ideologierna bygger i sin helhet på tanken om kriget som samhällsutvecklingens motor, raskriget eller klasskampen. Denna syn höjer dessa konflikter - raskriget eller klasskampen - över alla andra relationer och konflikter i samhället. Så delas samhället i "vi och dem", så fostras folk i intoleransens och hatets klimat, så demoniseras stora grupper människor. De är rasfiender eller klassfiender, de behöver "avslöjas", "fördömas" och deras identitet bör utplånas. Vi känner igen tankegångarna som under 1900-talet ledde just till fysisk utplåning i massupplaga, till förintelse. Att kommunismen skulle ha "en vacker teori" är en skönmålning som - i bästa fall - beror på okunskap.

Utmärkande för de totalitära lärorna är nämligen strävan efter total makt: "den nya människan" som politiken vill bygga upp ska underkastas de stridsrop som kommer uppifrån. Levande historia berättar i sina utställningar och skrifter om den fruktansvärda manipulation av barnens och de ungas tankar och känslor som ägde rum i Sovjetunionen, i Pol Pots Kambodja och som alltjämt pågår i Kina. Detta går inte att förstå om man kopplar bort den politiska vardagen från det styrande tänkandet - ideologin.

Filosofen Hannah Arendt har på djupet analyserat släktskapet mellan fascism och kommunism i sitt standardverk om antisemitism, kolonialism, imperialism och totalitarism. Hon ser dessa läror som otvivelaktigt förbundna av anspråket på att erbjuda en enda total lösning på samhällets alla problem. Genom att presentera teorierna om raskrig och klasskamp - rashygienen och marxismen - som vetenskapliga sanningar kopplas all moralisk hänsyn från det politiska tänkandet bort. Ledarna befrias från allt ansvar, de ser sig själva som redskap för den nödvändiga historiska utvecklingen. Professor Michael Schoenhals bevisade under ett seminarium att brott mot mänskligheten kan begås i demokratier. Men detta betyder inte alls att vi ska sudda ut skillnaden mellan totalitära politiska läror och det demokratiska tänkandet.
Forskarna och tjänstemännen på Forum för Levande historia producerar med andra ord förvirring, inte upplysning, så länge som de inte på djupet behandlar frågorna om marxismens historiska skuld. En stor del av öppningsmötet för kampanjen ägnades åt den fruktansvärt indoktrinering som inspirerade kommunismens brott mot mänskligheten. Hur kan man låta bli att se sambandet mellan hjärntvätt och kommunismens anspråk på att "vetenskapligt" lösa samhällets alla konflikter?

Kommunismens brott är ett resultat av kommunismens ideologi. Om detta bör ni berätta, Forum för levande historia.


Ana Maria Narti är tidigare riksdagsledamot för folkpartiet och journalist.

Kommunism: Blicken vänds bort från röd terror

Signerat – Erik Helmerson.


I Sverige talar vi sällan om kommunismens brott, konstaterar juristen och samhällsdebattören Alice Teodorescu i en sorgsen krönika i Västerviks-tidningen. ”Och om vi gör det sker det inte sällan i ett överslätande ’fel i praktiken-resonemang’”.

Teodorescu som själv är född i Rumänien och vars erfarenhet av kommunismen inte bara är teoretisk, citerar en av sina egna – svenska – universitetslärare: ”Kommunismen är en god ideologi som inte alltid lyckats så väl i praktiken”.

Samma inställning beskrivs av Valter Lundell i hans undersökning ”Den goda tanken och den onda erfarenheten”. Där sammanfattar han en annan lärares resonemang: ”Kommunisterna kände sig tvungna att massmörda, en verksamhet de ansåg vara tråkig, till skillnad från nazisterna som dödade av ren lust.”

Dessa lärarexempel borde väl egentligen inte förvåna. Enligt Demoskop 2007 kände 90 procent av tillfrågade 15–20-åringar inte till Gulag, de sovjetiska slavläger där miljontals människor mötte döden. 43 procent trodde att kommunismens offer under 1900-talet understeg en miljon och 40 procent att ideologin bidragit till ökat välstånd i världen.

Röda brott mot mänskligheten ses fortfarande i Sverige med andra glas­ögon än bruna. När Forum för levande historia får i uppdrag att, vid sidan av nazismens terror, undervisa om Stalins och Maos slaktande utbryter ett ramaskri bland svenska akademiker. Leif Pagrotsky (S) motionerade nyligen om att samma Forum borde sluta informera om kommunismens brott.

Man kan sannerligen ifrågasätta Forum för levande historia. Det är minst sagt tveksamt att en statlig myndighet ska ägna sig åt ideologiproduktion. Men då är det just det som bör klandras, inte att myndigheten jämställer nazism och kommunism, dessa två mördarideologier med många fler likheter än skillnader.

Men viktigare än Forum för levande historia är skolans roll. Det borde vara otänkbart att svenska elever efter 12 års skolgång lallar ut i livet utan kunskap om Gulagarkipelagen, Stasi, framtvingad hungersnöd, Röda khmererna och pakten mellan Hitler och Stalin som delade upp Europa. Framför allt är det ett hån mot de offer som antingen ligger tysta i jorden eller fortfarande plågas i kommunismens namn.

Dao skrev:

Infra skrev:BH försöker förkovra sig.

Forumhögern kan alltid hitta folk som säger det de vill höra. Problemet är att det finns betydligt fler som påstår sådant de INTE vill höra!

Selektiv källkritik är en guldgruva för de som inte vill veta mer än de bestämt sig för!

Du kan kanske börja att tillbakavisa det som skrivs, gärna med fakta och länkar, källhänvisningar till trovärdiga källor (socialism.nu är inte trovärdiga)