Hem
Svenska modellen skapar tigerekonomin
Publicerad: 6 februari 2011, 13.11
Det är en felsyn att tro att framgången för Sverige beror på att välfärden har stramats åt, eller på att vi plötsligt skulle ha fått en arbetslinje. I själva verket beror det på att välfärdspolitiken fortfarande står sig relativt stark. Lärdomen är att skatterna nu måste användas för investeringar, skriver TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik.
Under det ekonomiska toppmötet i Davos har Sverige och de andra nordiska länderna hyllats för den starka ekonomiska utvecklingen. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har många skäl att vara nöjda, bortsett från att arbetslösheten och utanförskapet inte verkar ge sig så lätt.
Sverige är i tillväxttermer rena tigerekonomin. Frågan många ställer sig är vad denna framgång beror på. Det har delvis att göra med att den flytande kronkursen gynnat svensk export, att Riksbankens snabba räntesänkningar hållit ekonomin under armarna och att regeringen hanterade den inledande finanskrisen på ett bra sätt. Allt detta har lett till förtroende och framtidstro hos företagare och löntagare.
Men tillväxtens förutsättningar handlar också om samhällets grundläggande värderingar; om social tillit och förtroende för samhällsinstitutionerna, om stark individualism kombinerat med en stor tilltro till stat och samhälle, om synen på jämställdhet. Allt detta spelar en avgörande roll för hur ekonomin utvecklas på längre sikt.
När World Economic Forum förra året rangordnade världens mest konkurrenskraftiga ekonomier, hamnade välfärdsländerna i Norden i toppskiktet. Sverige på andra plats, Finland sjua och Danmark nia. Vi har prenumererat på topplatserna under lång tid. Redan 1994 sa WEF:s dåvarande chefsekonom, Augusto Lopez Perez om de nordiska ländernas framgång ”… det beror på en kombination av många faktorer, som sammantagna skapar extremt sunda förutsättningar för affärsverksamhet – beundransvärd makroekonomisk politik, sunda statsfinanser, ett klimat av transparens och ärlighet, effektiv användning av offentliga resurser, högt kvalificerad arbetskraft, i frontlinjen för tekniska innovationer.
En anledning är den extremt starka makroekonomin. Trots stora offentliga utgifter är statsfinanserna extremt goda. En anledning som lätt glöms bort är att mer universella välfärdssystem är kopplat till högre grad av social tillit mellan människor. Detta i sin tur samvarierar med lägre grad av korruption, högre skattemoral och större skatteintäkter. Det visar sig tydligt när man studerar sambandet mellan social tillit, korruption och offentliga underskott i olika länder.
Slentrianmässigt har det hävdats att höga skatter och utbredd välfärd är skadligt för ekonomin. Men det finns ytterst svaga belägg för att det är så. Den tidigare nobelpristagaren, Douglas North med flera, har pekat på att de offentliga intäkterna i de nordiska välfärdsländerna i hög grad används till investeringar som är nödvändiga för att ekonomin ska fungera bra, men som marknaden inte tillhandahåller på egen hand. Högre skatter än omvärlden leder därför till större investeringar till exempel i infrastruktur, forskning, utbildning och socialförsäkringar. De högre skatterna kan därmed bli en konkurrensfördel.
De senaste decennierna har de viktiga ekonomiska institutionerna OECD, Världsbanken och IMF rekommenderat länder att sänka skatterna, avreglera arbetsmarknaderna och försämra villkoren i sociala trygghetssystem, för att därigenom göra länderna bättre ekonomiskt rustade. Men när samma institutioner analyserar vilka länder som har haft den bästa ekonomiska utvecklingen, och vilka som har klarat krisen bäst, är det snarare de länder som präglas av motsatsen som står främst.
Till den svenska framgången måste man även räkna den partsmodell som framgångsrikt har hanterat krisen. Ansvarstagande fackliga organisationer har ställt upp på flexibla krisavtal, goda villkor för företagen och levererat en lönebildning som gett reallöneökningar, ökad sysselsättning och låg inflation. Till den långsiktiga framgången hör även ett genomtänkt jämställdhetsarbete där bra förskolor, föräldraledighet med mera, gjort det möjligt för både kvinnor och män att förvärvsarbeta och därmed öka antalet arbetade timmar och tillväxt.
Att skapa denna framgångsrika ekonomiska modell har tagit tid. Det har krävt en relativt stark politisk konsensus om vikten av starka och generella välfärdssystem som också omfattar den breda medelklassen där det offentligas intäkter i hög grad har gått tillbaka till medborgarna genom kloka investeringar.
Det är därför en felsyn att tro att framgången för Sverige beror på att välfärden har stramats åt, eller på att vi plötsligt skulle ha fått en arbetslinje. Det är i själva verket det faktum att den generella välfärdspolitiken och partsmodellen fortfarande står sig relativt stark, som ekonomin har kunnat stabiliseras och krisen kunnat vändas till snabb ekonomiskt uppgång.
Lärdomen är att vi nu inte ska samla skattepengarna i ladorna, utan använda dessa till investeringar i utbildning, forskning, social trygghet och omställningsförmåga, så att vi både kan klara nästa kris och den pågående, tuffa globala konkurrensen om jobb och välfärd.
ROGER MÖRTVIK
samhällspolitisk chef, TCO
Publicerad: 6 februari 2011, 13.11
Det är en felsyn att tro att framgången för Sverige beror på att välfärden har stramats åt, eller på att vi plötsligt skulle ha fått en arbetslinje. I själva verket beror det på att välfärdspolitiken fortfarande står sig relativt stark. Lärdomen är att skatterna nu måste användas för investeringar, skriver TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik.
Under det ekonomiska toppmötet i Davos har Sverige och de andra nordiska länderna hyllats för den starka ekonomiska utvecklingen. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har många skäl att vara nöjda, bortsett från att arbetslösheten och utanförskapet inte verkar ge sig så lätt.
Sverige är i tillväxttermer rena tigerekonomin. Frågan många ställer sig är vad denna framgång beror på. Det har delvis att göra med att den flytande kronkursen gynnat svensk export, att Riksbankens snabba räntesänkningar hållit ekonomin under armarna och att regeringen hanterade den inledande finanskrisen på ett bra sätt. Allt detta har lett till förtroende och framtidstro hos företagare och löntagare.
Men tillväxtens förutsättningar handlar också om samhällets grundläggande värderingar; om social tillit och förtroende för samhällsinstitutionerna, om stark individualism kombinerat med en stor tilltro till stat och samhälle, om synen på jämställdhet. Allt detta spelar en avgörande roll för hur ekonomin utvecklas på längre sikt.
När World Economic Forum förra året rangordnade världens mest konkurrenskraftiga ekonomier, hamnade välfärdsländerna i Norden i toppskiktet. Sverige på andra plats, Finland sjua och Danmark nia. Vi har prenumererat på topplatserna under lång tid. Redan 1994 sa WEF:s dåvarande chefsekonom, Augusto Lopez Perez om de nordiska ländernas framgång ”… det beror på en kombination av många faktorer, som sammantagna skapar extremt sunda förutsättningar för affärsverksamhet – beundransvärd makroekonomisk politik, sunda statsfinanser, ett klimat av transparens och ärlighet, effektiv användning av offentliga resurser, högt kvalificerad arbetskraft, i frontlinjen för tekniska innovationer.
En anledning är den extremt starka makroekonomin. Trots stora offentliga utgifter är statsfinanserna extremt goda. En anledning som lätt glöms bort är att mer universella välfärdssystem är kopplat till högre grad av social tillit mellan människor. Detta i sin tur samvarierar med lägre grad av korruption, högre skattemoral och större skatteintäkter. Det visar sig tydligt när man studerar sambandet mellan social tillit, korruption och offentliga underskott i olika länder.
Slentrianmässigt har det hävdats att höga skatter och utbredd välfärd är skadligt för ekonomin. Men det finns ytterst svaga belägg för att det är så. Den tidigare nobelpristagaren, Douglas North med flera, har pekat på att de offentliga intäkterna i de nordiska välfärdsländerna i hög grad används till investeringar som är nödvändiga för att ekonomin ska fungera bra, men som marknaden inte tillhandahåller på egen hand. Högre skatter än omvärlden leder därför till större investeringar till exempel i infrastruktur, forskning, utbildning och socialförsäkringar. De högre skatterna kan därmed bli en konkurrensfördel.
De senaste decennierna har de viktiga ekonomiska institutionerna OECD, Världsbanken och IMF rekommenderat länder att sänka skatterna, avreglera arbetsmarknaderna och försämra villkoren i sociala trygghetssystem, för att därigenom göra länderna bättre ekonomiskt rustade. Men när samma institutioner analyserar vilka länder som har haft den bästa ekonomiska utvecklingen, och vilka som har klarat krisen bäst, är det snarare de länder som präglas av motsatsen som står främst.
Till den svenska framgången måste man även räkna den partsmodell som framgångsrikt har hanterat krisen. Ansvarstagande fackliga organisationer har ställt upp på flexibla krisavtal, goda villkor för företagen och levererat en lönebildning som gett reallöneökningar, ökad sysselsättning och låg inflation. Till den långsiktiga framgången hör även ett genomtänkt jämställdhetsarbete där bra förskolor, föräldraledighet med mera, gjort det möjligt för både kvinnor och män att förvärvsarbeta och därmed öka antalet arbetade timmar och tillväxt.
Att skapa denna framgångsrika ekonomiska modell har tagit tid. Det har krävt en relativt stark politisk konsensus om vikten av starka och generella välfärdssystem som också omfattar den breda medelklassen där det offentligas intäkter i hög grad har gått tillbaka till medborgarna genom kloka investeringar.
Det är därför en felsyn att tro att framgången för Sverige beror på att välfärden har stramats åt, eller på att vi plötsligt skulle ha fått en arbetslinje. Det är i själva verket det faktum att den generella välfärdspolitiken och partsmodellen fortfarande står sig relativt stark, som ekonomin har kunnat stabiliseras och krisen kunnat vändas till snabb ekonomiskt uppgång.
Lärdomen är att vi nu inte ska samla skattepengarna i ladorna, utan använda dessa till investeringar i utbildning, forskning, social trygghet och omställningsförmåga, så att vi både kan klara nästa kris och den pågående, tuffa globala konkurrensen om jobb och välfärd.
ROGER MÖRTVIK
samhällspolitisk chef, TCO
