Hem
Jag har precis kommit hem efter att ha varit och hjälp min gamla far att få i sig litet mat. Hans rygg är söndersliten efter ett hårt arbetsliv och rullstolen kommer han inte ur. Nu har de skadade nerverna dessutom lett till att han inte längre kan hantera kniv och gaffel med sina händer. Den tid han har kvar blir inte allt för munter, vare sig för honom eller mig. Förmodligen lär jag lämna in honom på hemmet för slutförvaring av förbrukad arbetskraft.
Jag kunde inte låta bli att tänka på denna sång när vi satt där vid bordet. Samtidigt väcks en känsla av avsky inför de förbaskade snorvalpar som springer runt och ylar om det förlamande skattetrycket. De har inte en aning om vare sig vad som är förlamande eller om vem som byggt upp deras välfärd, och vad dessa fått betala.
Tankar på nattgammal is
Jag satt uppe och vaka med farsan inatt,
i en tre, fyra timmar tror jag säkert vi satt.
Han kunde inte sova, värken var svår
och så har det varit nu, i några år.
Men jag har nog aldrig riktigt förstått
förrän nu inatt, hur dåligt han mått.
När han suttit vid köksfönstret och stirrat ut,
knappt femtio år gammal, förbrukad och slut.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten
har tankarna vandrat på sin irrande färd.
Vandrat på nattgammal is,
tankar om arbetets värde och pris.
Det var femtioåtta som vi flytta hit
och han började i gropen på cementgjuterit.
Jag minns hur det sas att han jobba för fem
och hur han jämt var så trött, när han kom hem.
Han har ätit sitt bröd, i sitt anletes svett
och han var väl för snäll för att kräva sin rätt.
Han har alltid gjort sitt, aldrig smitit ifrån
så, att se honom nu, känns precis som ett hån.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten...
Värken kom sakta smygande på
och det fanns inget lättare han kunde få.
Axlarna värkte, ryggen var slut
och armarna kunde han knappt räta ut.
Ja, dom sista åren var bittra att se,
sen kom då strejken och då gick han med.
Och då var det precis som om han levde opp
och reste sin nedslitna, krokiga kropp.
Strejken var lång, det var ingen som vek.
Dom höll ihop fastän rörelsen svek.
Det var det jag och farsan pratade om
och om hur allting tog slut sen, när dråpslaget kom.
Sen, när dråpslaget kom och dom alla fick gå.
Och han sa: Hur det kändes kan ingen förstå,
här hade man gett dom halva sitt liv.
Ja, det var som om nån hade vridit om en kniv.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten...
Nu har han stämplat sen strejken tog slut
men hur blir det nu, när han har stämplat ut.
Vem vill ha honom nu, han, som snart gjort sin tid,
vem vill ha en femtio års halvinvalid.
Så sitter det folk nere på busstation
i min egen ålder, med förtidspension.
Han som har slitit sig krokig och krum
får sitta med värken, bitter och stum.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten...
Jag kunde inte låta bli att tänka på denna sång när vi satt där vid bordet. Samtidigt väcks en känsla av avsky inför de förbaskade snorvalpar som springer runt och ylar om det förlamande skattetrycket. De har inte en aning om vare sig vad som är förlamande eller om vem som byggt upp deras välfärd, och vad dessa fått betala.
Tankar på nattgammal is
Jag satt uppe och vaka med farsan inatt,
i en tre, fyra timmar tror jag säkert vi satt.
Han kunde inte sova, värken var svår
och så har det varit nu, i några år.
Men jag har nog aldrig riktigt förstått
förrän nu inatt, hur dåligt han mått.
När han suttit vid köksfönstret och stirrat ut,
knappt femtio år gammal, förbrukad och slut.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten
har tankarna vandrat på sin irrande färd.
Vandrat på nattgammal is,
tankar om arbetets värde och pris.
Det var femtioåtta som vi flytta hit
och han började i gropen på cementgjuterit.
Jag minns hur det sas att han jobba för fem
och hur han jämt var så trött, när han kom hem.
Han har ätit sitt bröd, i sitt anletes svett
och han var väl för snäll för att kräva sin rätt.
Han har alltid gjort sitt, aldrig smitit ifrån
så, att se honom nu, känns precis som ett hån.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten...
Värken kom sakta smygande på
och det fanns inget lättare han kunde få.
Axlarna värkte, ryggen var slut
och armarna kunde han knappt räta ut.
Ja, dom sista åren var bittra att se,
sen kom då strejken och då gick han med.
Och då var det precis som om han levde opp
och reste sin nedslitna, krokiga kropp.
Strejken var lång, det var ingen som vek.
Dom höll ihop fastän rörelsen svek.
Det var det jag och farsan pratade om
och om hur allting tog slut sen, när dråpslaget kom.
Sen, när dråpslaget kom och dom alla fick gå.
Och han sa: Hur det kändes kan ingen förstå,
här hade man gett dom halva sitt liv.
Ja, det var som om nån hade vridit om en kniv.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten...
Nu har han stämplat sen strejken tog slut
men hur blir det nu, när han har stämplat ut.
Vem vill ha honom nu, han, som snart gjort sin tid,
vem vill ha en femtio års halvinvalid.
Så sitter det folk nere på busstation
i min egen ålder, med förtidspension.
Han som har slitit sig krokig och krum
får sitta med värken, bitter och stum.
Och där ute i natten, över djupsvarta vatten...
