Hem
Ännu ett tänkvärt inlägg från den gode Rolf.
Har han fel? Är han rent av rasist Fisten?
Många minns säkert när Bert Karlsson intervjuades av Olle Stenholm inför valet 1991. Den trovärdighet Karlsson eventuellt kan ha haft decimerades rejält genom den intervjun. Ny demokrati kom visserligen in i riksdagen men partiets saga blev kort. De som är ännu äldre minns kanske även när Tage Erlander inför valet 1968 utfrågades av de tre O:na (Åke Ortmark, Lars Orup och Gustaf Olivecrona). Under 40 minuter ställde dessa kvalificerade journalister väl genomtänkta frågor på ett sätt som vi knappast kan räkna med att få se prov på i dag.
Typiskt för gårdagens journalister var att de inte bara kunde ställa frågor. De hade även följdfrågor i beredskap och de ställde sina frågor i lugn och sansad ton väl medvetna om att en aggressiv intervjuteknik förfelar sitt syfte. Och kanske allra viktigast var att de kunde agera objektivt utan att förråda var de hade sina egna sympatier. I ärlighetens namn ska gärna medges att det finns journalister som i nutid gjort viktiga avslöjanden som t ex i Quickfallet, fallet med de utvisade egyptierna och Telia-affären. Men den gemensamma nämnaren för den typen av journalistiska insatser är att de inte berör åsiktsbildningen och grundläggande frågor i dagens samhälle. Så länge inte politiskt etablerade ”sanningar” ifrågasätts finns tydligen fortfarande ett visst utrymme för seriös journalistik.
Behovet av journalister som verkar i den anda jag nämnt är skriande och antalet frågor som finns att ställa har aldrig varit större. Men ingen ställer dem, trots att antalet journalister är mer än tillräckligt. Dagens politiker kan därför verka fritt och med oförminskad intensitet ständigt leverera verklighetsfrämmande hugskott i trygg förvissning om att de är fredade från kritisk granskning. Färska exempel är Erik Ullenhags förslag om ”ökade insatser mot främlingsfientlighet och intolerans”, hans förslag om nya regler för asylersättning till kommunerna och Miljöpartiets förslag om extra miljoner till miljonprogramsområdena samtidigt som nya ”utanförskapsområden” ständigt skapas. Nutida politiker har all anledning att vara tacksamma för att Sveriges television av i dag inte har samma ambitioner som för 45 år sedan. Få av dagens ledande politiker skulle klara en sådan utfrågning som den Tage Erlander utsattes för utan att för evigt bli obrukbara för fortsatt politisk verksamhet. För medborgarna och för demokratin är detta katastrofalt.
Nu återstår ett år till nästa val – ett val som kommer att bli det mest intressanta på åratal. Men det enda som förefaller säkert inför det valet är att SD kommer att gå framåt. Alla förstår varför utom partiets politiska motståndare och landets journalister. Även detta är katastrofalt för medborgarna och demokratin. Hur ska då väljarna gå till väga för att informera sig om partiernas inställning i olika frågor inför detta val? Ja, säg det!
Att lita på SVT förefaller föga rekommendabelt. Det tittarna kan vänta sig därifrån är partiledardebatter på två timmar, vilket innebär att partiledarna kan disponera femton (!) minuter vardera. Därtill kan jag tänka mig att det kommer att bli några mesiga utfrågningar av partiledarna, men jag kan absolut inte tänka mig att de frågor som väljarna vill ha svar på när det gäller invandring och integration kommer att ställas. Däremot finner jag det troligt är att vi får se en eller annan inställsam intervju med ”godhjärtade” politiker, någon tiominutersdebatt i Agenda och kanske något käckt och gapigt inslag från Göteborg i det program som av oklara skäl kallas Debatt.
Medborgarna har all anledning att känna vanmakt inför maktfullkomliga politiker som inte behagar förklara finesserna med sina beslut och förslag. Det som därför skulle behövas är regelbundna och timslånga utfrågningar av partiledarna och vissa ministrar en och en med början redan nu. Största problemet skulle vara att få tag i kompetenta utfrågare som tar sitt uppdrag på samma allvar som gårdagens journalister gjorde. Om teveledningen hade tillräcklig respekt och förtroende för tittarna skulle den inse att dessa har betydligt mindre behov av tjo och tjim än vad som erbjuds i dagens rikligt förekommande så kallade underhållningsprogram. Vi skulle då kunna se fram mot seriösa utfrågningar av Erik Ullenhag och Gustav Fridolin med flera och teveledningen skulle säkerligen häpna i förvåningen över tittarsiffror av sällan skådat slag.
De väljare som undviker SVT och i stället hoppas finna vägledning i dagspressen har det heller inte lätt. Av dagens tidningsläsare krävs en väl utvecklad såväl kritisk som analytisk förmåga för att skilja rena fakta från ideologiskt färgad information. Läsare som i avsikt att vidga informationsfältet uppsöker sajter på nätet blir av en av våra minst respekterade yrkesgrupper – journalisterna – upplysta om att dessa sajter genomgående är rasistiska och/eller hatiska. Trots överskott på journalister har ännu ingen förmått belysa vari de hatiska och rasistiska uttrycken består hos de sajter som avses. Men att sprida hatiska eller illvilliga klichéer kräver däremot ingen ansträngning. Nyligen (2/9) såg jag att Stefan Jonsson i DN så där i förbigående använde uttrycket ”det rasistiska Avpixlat”. Men sedan dess har det säkerligen tillkommit fler exempel i samma informativa genre.
Hur är det då med Sveriges Radio? Den som till äventyrs tror att det finns något hopp där kan roa sig med att läsa vad företagets vd, Cecilia Benkö, skriver på DN Debatt (11/9). Inledningen lyder så här: ”Om några månader inleds ”supervalåret” 2014. Hur upplysta och informerade kommer de som röstar att vara, jämfört med senast det begav sig 2010? Det finns skäl att vara oroad för detta, i ljuset av den kris som stora delar av mediebranschen befinner sig i.” Artikeln handlar huvudsakligen om det aktuella presstödsförslaget, vilket innebär att jag inte är helt överens med henne om skälen till mediebranschens kris. Men jag konstaterar att jag är i gott sällskap när jag oroar mig för allmänhetens möjligheter att informera sig.
Många förefaller tro att bara SD får ett rejält uppsving så löser sig det mesta. Jag är inte övertygad om det och inte ens de största optimisterna lär väl tro att partiet kommer att få egen majoritet. Det som skulle behövas är någon form av nationell tillnyktring bestående i att inte bara SD-sympatisörer utan även tillräckligt många företrädare för och sympatisörer med övriga partier inser att invandringspolitiken måste bli realistisk för att uttrycka det försiktigt. Troligen finns dessa individer redan nu och i så fall krävs endast att de nyttjar sina röstresurser och börjar tala ur skägget. Men om så inte sker ser det mörkt ut. Rimligen borde det finnas ett visst hopp då det vore mycket märkligt om endast 10-15 procent av befolkningen skulle inse att vi inte kan fortsätta på den inslagna vägen med obegränsad invandring och nedrustad välfärd.
Rolf Hillegren
http://avpixlat.info/2013/09/11/tankar-infor-valet-2014/
Har han fel? Är han rent av rasist Fisten?
Många minns säkert när Bert Karlsson intervjuades av Olle Stenholm inför valet 1991. Den trovärdighet Karlsson eventuellt kan ha haft decimerades rejält genom den intervjun. Ny demokrati kom visserligen in i riksdagen men partiets saga blev kort. De som är ännu äldre minns kanske även när Tage Erlander inför valet 1968 utfrågades av de tre O:na (Åke Ortmark, Lars Orup och Gustaf Olivecrona). Under 40 minuter ställde dessa kvalificerade journalister väl genomtänkta frågor på ett sätt som vi knappast kan räkna med att få se prov på i dag.
Typiskt för gårdagens journalister var att de inte bara kunde ställa frågor. De hade även följdfrågor i beredskap och de ställde sina frågor i lugn och sansad ton väl medvetna om att en aggressiv intervjuteknik förfelar sitt syfte. Och kanske allra viktigast var att de kunde agera objektivt utan att förråda var de hade sina egna sympatier. I ärlighetens namn ska gärna medges att det finns journalister som i nutid gjort viktiga avslöjanden som t ex i Quickfallet, fallet med de utvisade egyptierna och Telia-affären. Men den gemensamma nämnaren för den typen av journalistiska insatser är att de inte berör åsiktsbildningen och grundläggande frågor i dagens samhälle. Så länge inte politiskt etablerade ”sanningar” ifrågasätts finns tydligen fortfarande ett visst utrymme för seriös journalistik.
Behovet av journalister som verkar i den anda jag nämnt är skriande och antalet frågor som finns att ställa har aldrig varit större. Men ingen ställer dem, trots att antalet journalister är mer än tillräckligt. Dagens politiker kan därför verka fritt och med oförminskad intensitet ständigt leverera verklighetsfrämmande hugskott i trygg förvissning om att de är fredade från kritisk granskning. Färska exempel är Erik Ullenhags förslag om ”ökade insatser mot främlingsfientlighet och intolerans”, hans förslag om nya regler för asylersättning till kommunerna och Miljöpartiets förslag om extra miljoner till miljonprogramsområdena samtidigt som nya ”utanförskapsområden” ständigt skapas. Nutida politiker har all anledning att vara tacksamma för att Sveriges television av i dag inte har samma ambitioner som för 45 år sedan. Få av dagens ledande politiker skulle klara en sådan utfrågning som den Tage Erlander utsattes för utan att för evigt bli obrukbara för fortsatt politisk verksamhet. För medborgarna och för demokratin är detta katastrofalt.
Nu återstår ett år till nästa val – ett val som kommer att bli det mest intressanta på åratal. Men det enda som förefaller säkert inför det valet är att SD kommer att gå framåt. Alla förstår varför utom partiets politiska motståndare och landets journalister. Även detta är katastrofalt för medborgarna och demokratin. Hur ska då väljarna gå till väga för att informera sig om partiernas inställning i olika frågor inför detta val? Ja, säg det!
Att lita på SVT förefaller föga rekommendabelt. Det tittarna kan vänta sig därifrån är partiledardebatter på två timmar, vilket innebär att partiledarna kan disponera femton (!) minuter vardera. Därtill kan jag tänka mig att det kommer att bli några mesiga utfrågningar av partiledarna, men jag kan absolut inte tänka mig att de frågor som väljarna vill ha svar på när det gäller invandring och integration kommer att ställas. Däremot finner jag det troligt är att vi får se en eller annan inställsam intervju med ”godhjärtade” politiker, någon tiominutersdebatt i Agenda och kanske något käckt och gapigt inslag från Göteborg i det program som av oklara skäl kallas Debatt.
Medborgarna har all anledning att känna vanmakt inför maktfullkomliga politiker som inte behagar förklara finesserna med sina beslut och förslag. Det som därför skulle behövas är regelbundna och timslånga utfrågningar av partiledarna och vissa ministrar en och en med början redan nu. Största problemet skulle vara att få tag i kompetenta utfrågare som tar sitt uppdrag på samma allvar som gårdagens journalister gjorde. Om teveledningen hade tillräcklig respekt och förtroende för tittarna skulle den inse att dessa har betydligt mindre behov av tjo och tjim än vad som erbjuds i dagens rikligt förekommande så kallade underhållningsprogram. Vi skulle då kunna se fram mot seriösa utfrågningar av Erik Ullenhag och Gustav Fridolin med flera och teveledningen skulle säkerligen häpna i förvåningen över tittarsiffror av sällan skådat slag.
De väljare som undviker SVT och i stället hoppas finna vägledning i dagspressen har det heller inte lätt. Av dagens tidningsläsare krävs en väl utvecklad såväl kritisk som analytisk förmåga för att skilja rena fakta från ideologiskt färgad information. Läsare som i avsikt att vidga informationsfältet uppsöker sajter på nätet blir av en av våra minst respekterade yrkesgrupper – journalisterna – upplysta om att dessa sajter genomgående är rasistiska och/eller hatiska. Trots överskott på journalister har ännu ingen förmått belysa vari de hatiska och rasistiska uttrycken består hos de sajter som avses. Men att sprida hatiska eller illvilliga klichéer kräver däremot ingen ansträngning. Nyligen (2/9) såg jag att Stefan Jonsson i DN så där i förbigående använde uttrycket ”det rasistiska Avpixlat”. Men sedan dess har det säkerligen tillkommit fler exempel i samma informativa genre.
Hur är det då med Sveriges Radio? Den som till äventyrs tror att det finns något hopp där kan roa sig med att läsa vad företagets vd, Cecilia Benkö, skriver på DN Debatt (11/9). Inledningen lyder så här: ”Om några månader inleds ”supervalåret” 2014. Hur upplysta och informerade kommer de som röstar att vara, jämfört med senast det begav sig 2010? Det finns skäl att vara oroad för detta, i ljuset av den kris som stora delar av mediebranschen befinner sig i.” Artikeln handlar huvudsakligen om det aktuella presstödsförslaget, vilket innebär att jag inte är helt överens med henne om skälen till mediebranschens kris. Men jag konstaterar att jag är i gott sällskap när jag oroar mig för allmänhetens möjligheter att informera sig.
Många förefaller tro att bara SD får ett rejält uppsving så löser sig det mesta. Jag är inte övertygad om det och inte ens de största optimisterna lär väl tro att partiet kommer att få egen majoritet. Det som skulle behövas är någon form av nationell tillnyktring bestående i att inte bara SD-sympatisörer utan även tillräckligt många företrädare för och sympatisörer med övriga partier inser att invandringspolitiken måste bli realistisk för att uttrycka det försiktigt. Troligen finns dessa individer redan nu och i så fall krävs endast att de nyttjar sina röstresurser och börjar tala ur skägget. Men om så inte sker ser det mörkt ut. Rimligen borde det finnas ett visst hopp då det vore mycket märkligt om endast 10-15 procent av befolkningen skulle inse att vi inte kan fortsätta på den inslagna vägen med obegränsad invandring och nedrustad välfärd.
Rolf Hillegren
http://avpixlat.info/2013/09/11/tankar-infor-valet-2014/
