Hem
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18090292.ab
Gubben i skrubben.
Nyheten lät först som en deckarroman från 40-talet.
Men mannen fanns i verkligheten, på ett äldreboende i Huddinge.
I ett rum utan handtag eller fönster.
Med en röd plastboll som enda sällskap.
Rubinröda medaljongtapeter. Svulstiga gulddekorationer och vattenpipor placerade lite här och där. På hemsidan beskrivs Aleris-drivna Vårbacka Plaza i Huddinge som ett modernt äldreboende med individen i fokus.
”Vår personal pratar svenska, turkiska, persiska, kurdiska och arabiska. Maten, miljön och aktiviteterna utgår från de boende och deras historia. Resultatet har blivit en trygg miljö att bo och leva i.”
Undantag bekräftar regeln. Att den 72-årige mannen ens uppmärksammades berodde på en 83-årig dam, Nabiha, som också for illa.
– Mamma hade rasat i vikt och var, som jag såg det, ständigt neddrogad, säger dottern Heba El Khabiry.
Det var hon som i juli larmade polisen. Första gången.
Ingen kom och hjälpte
Heba var på besök hos sin mamma när hon hörde en man ropa från ett utrymme utan handtag. Synen när hon öppnade vredet har etsat sig fast.
Skrubben utan fönster var bara ett par meter stor. Stanken kväljande. På golvet låg en madrass, och en plastboll. Och där var han.
– Jag bad min 17-åriga dotter springa och hämta personal men ingen kom.
Till slut hjälpte Heba själv mannen. Höll hans hand, och larmade polisen.
– Men de kom aldrig. Jag insåg det eftersom mannen blev kvar i skrubben.
En riktig Stockholmspojke. Svårt sjuk. Utåtagerande.
Mycket kan sägas om den 72-årige mannen vars första trygga år med familjen växlade till decennier inom samhällets institutioner.
I mitten av 80-talet kom han till en gruppbostad i Tumba där Laila Höijer var enhetschef.
– Jag kände honom i 20 år. Han hade en utvecklingsstörning med psykiska pålagor och kanske autistiska drag. Det tog tid men vi lyckades få honom att acklimatisera sig. Att höra att allt raserades på några år, när han äntligen hade fått känna av ett bättre liv, gör en förtvivlad.
Hon minns de ”nästan normala” åren. När ljusglimtarna var utflykter, konserter, restaurangbesök.
– En gång åt gruppen på Ulla Winbladh på Djurgården. Han var så lycklig.
Två-tre gånger i veckan har Heba hälsat på sin mamma. Ofta med hemlagat.
Varje gång har hon hört mannens rop från skrubben.
– Jag har kollat hur han mår. Alltid panikslagen och förvirrad, ensam och rädd.
”Han var orörlig - likblek”
Lördagen den 3 augusti fick hon nog.
– Mamma hade haft liggsår som bara blev sämre. Den här dagen stank det av lik när jag kom in i rummet. Köttet i foten hade ruttnat till en svart klump.
Heba tröstade sin mamma i timmar - sedan larmade hon ambulans.
Samtidigt kom en polispatrull, som beordrade personalen att öppna dörren till skrubben. Och där låg mannen igen, nu med huvudet mot väggen.
– Han var orörlig. Likblek. Nedkissad. Inte ens djur behandlas så, säger Heba.
Den här gången upprättade Södertörns polis en anmälan om olaga frihetsberövande.
På Karolinska sjukhuset konstaterades samma dag att 82-åriga Nabiha var uttorkad och sårens förruttnelse nått skelettet, med risk för amputation.
Läkarna räddade foten i sista sekund, men på grund av resursbrist skickades kvinnan sedan tillbaka till Vårbacka Plaza.
Parallellt skjutsades även den 72-åriga mannen - efter två dagar på sjukhus - tillbaka till äldreboendet.
När Heba hörde det försökte hon hälsa på honom.
– Men personalen blev jätteupprörd och otrevlig när jag försökte hälsa på. De tillkallade polis och ja, jag vet inte … jag blir bara så ledsen.
”Stämningen på boendet är god.”
Aleris kommunikationsdirektör säger under sommaren i en tv-intervju att 72-åringen har fått en vårdplan enligt vilken han, på grund av demenssjukdom, skulle ha få saker omkring sig.
Även kommunen svär sig fri. Orsaken: Mannen var inte ursprungligen från Huddinge.
”Har inte hört ifrån dem”
Till slut anmäler Aleris ändå sig själva, genom Lex Maria.
När kaoset uppdagas kontaktar en av kommunens handläggare förra enhetschefen Laila Höijer, från gruppbostaden i Tumba. Hon följer med till Vårbacka Plaza, som sakkunnig om mannen.
Men han känner inte igen henne - och hon inte honom.
– Jag såg en död person, en person som inte levde, alldeles tom i blicken. Felplacerad, med personal som inte var kompetent.
Aleris erbjuder Laila anställning, för att punktmarkera 72-åringen.
– Nej, jag är ju pensionär. Jag erbjöd mig däremot att informera personalen, men har inte hört ifrån dem.
Aleris Omsorgs vd Anne-Marie Svensson grubblar fortfarande.
– Jag reagerade som alla andra, med bestörtning. Först tvivlade jag på att det hänt. Det blev en väckarklocka, säger hon.
”Vi har lediga platser”
För bristande rutiner och dokumentation. För personalens kompetensnivå. Och för bristande dialog.
– Många visste och hade den känslan i magen, att detta inte var rätt, men det kom inte längre.
IVO, Inspektionen för vård och omsorg valde i somras att snabbutreda fallet. Bland annat sjuksköterskans otillräckliga journalföring.
– Vi väntar fortfarande på svar från IVO. Jag hoppas det kommer före storhelgerna.
Under tiden mår 72-åringen bra, uppger vd:n.
– Men det är en man med omfattande vårdbehov.
Och rummet, skrubben?
– Det används till det som det var tänkt från början, personalens vilorum.
Heba El Khabirys 82-åriga mamma mår - i alla fall - fysiskt bättre, förklarar dottern.
– Verksamhetschefen fick sluta men det är långt ifrån bra.
Trots att fem månader har gått kan hon inte sluta tänka på mannen i skrubben.
– Vi hade ju börjat få kontakt.
I några av hennes mamma Nabihas grannrum står sängarna tomma.
Och på Vårbacka Plazas hemsida kan man läsa:
”Vi har just nu lediga platser och välkomnar äldre med svensk eller orientalisk bakgrund.”
Gubben i skrubben.
Nyheten lät först som en deckarroman från 40-talet.
Men mannen fanns i verkligheten, på ett äldreboende i Huddinge.
I ett rum utan handtag eller fönster.
Med en röd plastboll som enda sällskap.
Rubinröda medaljongtapeter. Svulstiga gulddekorationer och vattenpipor placerade lite här och där. På hemsidan beskrivs Aleris-drivna Vårbacka Plaza i Huddinge som ett modernt äldreboende med individen i fokus.
”Vår personal pratar svenska, turkiska, persiska, kurdiska och arabiska. Maten, miljön och aktiviteterna utgår från de boende och deras historia. Resultatet har blivit en trygg miljö att bo och leva i.”
Undantag bekräftar regeln. Att den 72-årige mannen ens uppmärksammades berodde på en 83-årig dam, Nabiha, som också for illa.
– Mamma hade rasat i vikt och var, som jag såg det, ständigt neddrogad, säger dottern Heba El Khabiry.
Det var hon som i juli larmade polisen. Första gången.
Ingen kom och hjälpte
Heba var på besök hos sin mamma när hon hörde en man ropa från ett utrymme utan handtag. Synen när hon öppnade vredet har etsat sig fast.
Skrubben utan fönster var bara ett par meter stor. Stanken kväljande. På golvet låg en madrass, och en plastboll. Och där var han.
– Jag bad min 17-åriga dotter springa och hämta personal men ingen kom.
Till slut hjälpte Heba själv mannen. Höll hans hand, och larmade polisen.
– Men de kom aldrig. Jag insåg det eftersom mannen blev kvar i skrubben.
En riktig Stockholmspojke. Svårt sjuk. Utåtagerande.
Mycket kan sägas om den 72-årige mannen vars första trygga år med familjen växlade till decennier inom samhällets institutioner.
I mitten av 80-talet kom han till en gruppbostad i Tumba där Laila Höijer var enhetschef.
– Jag kände honom i 20 år. Han hade en utvecklingsstörning med psykiska pålagor och kanske autistiska drag. Det tog tid men vi lyckades få honom att acklimatisera sig. Att höra att allt raserades på några år, när han äntligen hade fått känna av ett bättre liv, gör en förtvivlad.
Hon minns de ”nästan normala” åren. När ljusglimtarna var utflykter, konserter, restaurangbesök.
– En gång åt gruppen på Ulla Winbladh på Djurgården. Han var så lycklig.
Två-tre gånger i veckan har Heba hälsat på sin mamma. Ofta med hemlagat.
Varje gång har hon hört mannens rop från skrubben.
– Jag har kollat hur han mår. Alltid panikslagen och förvirrad, ensam och rädd.
”Han var orörlig - likblek”
Lördagen den 3 augusti fick hon nog.
– Mamma hade haft liggsår som bara blev sämre. Den här dagen stank det av lik när jag kom in i rummet. Köttet i foten hade ruttnat till en svart klump.
Heba tröstade sin mamma i timmar - sedan larmade hon ambulans.
Samtidigt kom en polispatrull, som beordrade personalen att öppna dörren till skrubben. Och där låg mannen igen, nu med huvudet mot väggen.
– Han var orörlig. Likblek. Nedkissad. Inte ens djur behandlas så, säger Heba.
Den här gången upprättade Södertörns polis en anmälan om olaga frihetsberövande.
På Karolinska sjukhuset konstaterades samma dag att 82-åriga Nabiha var uttorkad och sårens förruttnelse nått skelettet, med risk för amputation.
Läkarna räddade foten i sista sekund, men på grund av resursbrist skickades kvinnan sedan tillbaka till Vårbacka Plaza.
Parallellt skjutsades även den 72-åriga mannen - efter två dagar på sjukhus - tillbaka till äldreboendet.
När Heba hörde det försökte hon hälsa på honom.
– Men personalen blev jätteupprörd och otrevlig när jag försökte hälsa på. De tillkallade polis och ja, jag vet inte … jag blir bara så ledsen.
”Stämningen på boendet är god.”
Aleris kommunikationsdirektör säger under sommaren i en tv-intervju att 72-åringen har fått en vårdplan enligt vilken han, på grund av demenssjukdom, skulle ha få saker omkring sig.
Även kommunen svär sig fri. Orsaken: Mannen var inte ursprungligen från Huddinge.
”Har inte hört ifrån dem”
Till slut anmäler Aleris ändå sig själva, genom Lex Maria.
När kaoset uppdagas kontaktar en av kommunens handläggare förra enhetschefen Laila Höijer, från gruppbostaden i Tumba. Hon följer med till Vårbacka Plaza, som sakkunnig om mannen.
Men han känner inte igen henne - och hon inte honom.
– Jag såg en död person, en person som inte levde, alldeles tom i blicken. Felplacerad, med personal som inte var kompetent.
Aleris erbjuder Laila anställning, för att punktmarkera 72-åringen.
– Nej, jag är ju pensionär. Jag erbjöd mig däremot att informera personalen, men har inte hört ifrån dem.
Aleris Omsorgs vd Anne-Marie Svensson grubblar fortfarande.
– Jag reagerade som alla andra, med bestörtning. Först tvivlade jag på att det hänt. Det blev en väckarklocka, säger hon.
”Vi har lediga platser”
För bristande rutiner och dokumentation. För personalens kompetensnivå. Och för bristande dialog.
– Många visste och hade den känslan i magen, att detta inte var rätt, men det kom inte längre.
IVO, Inspektionen för vård och omsorg valde i somras att snabbutreda fallet. Bland annat sjuksköterskans otillräckliga journalföring.
– Vi väntar fortfarande på svar från IVO. Jag hoppas det kommer före storhelgerna.
Under tiden mår 72-åringen bra, uppger vd:n.
– Men det är en man med omfattande vårdbehov.
Och rummet, skrubben?
– Det används till det som det var tänkt från början, personalens vilorum.
Heba El Khabirys 82-åriga mamma mår - i alla fall - fysiskt bättre, förklarar dottern.
– Verksamhetschefen fick sluta men det är långt ifrån bra.
Trots att fem månader har gått kan hon inte sluta tänka på mannen i skrubben.
– Vi hade ju börjat få kontakt.
I några av hennes mamma Nabihas grannrum står sängarna tomma.
Och på Vårbacka Plazas hemsida kan man läsa:
”Vi har just nu lediga platser och välkomnar äldre med svensk eller orientalisk bakgrund.”
