Planekonomins konsekvenser
Av professor i öststatsforskning Stefan Hedlund
Konsekvenserna av att införa planekonomi blev överallt mycket omfattande – och negativa. Under mellankrigstiden hade våra baltiska grannar en ekonomisk utvecklingsnivå och levnadsstandard som var lik den i Sverige och Finland. I Tjeckoslovakien betraktade man grannarna i Österrike som fattiga kusiner från landet. Efter fyra decennier av planekonomi hade samtliga ”öststater” halkat mycket långt efter den fria världen, både i levnadsstandard och i teknologisk utveckling.
När de ”fredliga revolutionerna” befriade Östeuropa, under åren 1989-90, var det många ur den äldre generationen som samtidigt kände stor bitterhet. Deras liv hade ägnats åt att under stora umbäranden ”bygga socialismen”. Detta projekt framställdes nu som ett totalt misslyckande. Det enda man hade kvar att glädjas åt var att den egna ungdomen nu skulle få samma möjligheter som ungdomar i väst – att resa utomlands, att träffa människor från andra kulturer, och att fritt bestämma över sin egen framtid.
Till planekonomins försvar kunde anföras att den var mycket effektiv på det den konstruerats för, nämligen att mobilisera resurser. Om kommunistpartiet bestämde att alla krafter skulle mobiliseras för ett visst projekt, exempelvis att bygga en gasledning till Sibirien, då kunde man vara säker på att detta projekt också skulle gå att genomföra. Priset för dessa synbara framgångar var det ingen som tänkte på. Partiet gav order, och GOSPLAN verkställde.
Den främsta konsekvensen av att staten tog makten över all ekonomisk verksamhet var att alla normala kontakter mellan företag, och mellan företag och konsumenter, upphörde. Alla blev i stället beroende av kontakter med företrädare för byråkratin. Chefer i statliga företag kunde varken köpa maskiner eller råvaror av andra företag, och de kunde inte sälja sina produkter till konsumenter på en öppen marknad. De använde inte pengar, hade ingen bokföring, ingen balansräkning och ingen vinst- och förlusträkning.
Det var egentligen inte fråga om företag, utan bara om verkstäder i AB Sovjetunionen. Som jämförelse kan vi tänka oss att ett stort svenskt företag plötsligt skulle berövas inköpsavdelning, försäljningsavdelning och ekonomiavdelning. Det som då skulle återstå vore mycket likt ett sovjetiskt ”företag” – en produktions- och personalavdelning, utan eget juridiskt ansvar.
Då samtliga sovjetiska företagsledare var helt beroende av att ha goda kontakter med GOSPLAN, och med partiet, var det naturligt att resultatet blev en omfattande korruption. De planmål företagen fick var ofta omöjliga att uppfylla. Det blev därför nödvändigt att fuska med produktionen, och att lämna falska rapporter om planuppfyllnad. Alla tvingades att göra varandra ”tjänster”, som inkluderade både direkta mutor och att se mellan fingrarna med att statlig egendom stals.
En konsekvens av att alla på detta vis tvingades att fuska och att kringgå lagen var att staten i sin tur upprättade en omfattande kontrollapparat som vilade på angiveri. Alla var beroende av att göra svarta affärer, men ingen kunde någonsin veta om den man gjorde svarta affärer med skulle rapportera till säkerhetstjänsten. På detta vis kom det sovjetiska samhället att genomsyras av en ständig misstänksamhet, och en ständig oro för att vänner och grannar plötsligt skulle visa sig vara angivare.
En annan konsekvens av att man förbjöd privat ägande och företagande var att planekonomin gick miste om den ständigt pågående process av teknologisk förnyelse som i en marknadsekonomi sker inom privata företag, främst små företag som lever på att förverkliga nya idéer. I det sovjetiska systemet var man fast övertygad om att stordrift var rationellt och modernt. Ju större företagen blev, desto bättre skulle de producera. Den sovjetiska industrin kom därmed att domineras av stora statliga monopol.
Vad man inte tänkte på var att ingen någonsin har grundat ett stort företag. Alla stora framgångsrika företag har en gång varit små. Utan det entreprenörskap som utvecklas inom små privata företag skulle inget ekonomiskt framåtskridande vara möjligt. I takt med att det sovjetiska systemet åldrades, blev det också allt tydligare att det inte klarade av att följa med i den teknologiska utvecklingen. Ett allt större ”teknologigap” växte därmed fram mellan öst och väst. Man försökte kompensera för detta via smuggling och industrispionage, men den som bara imiterar och stjäl andras idéer kan ju definitionsmässigt aldrig bli bättre än näst bäst.
Sovjetunionens verkliga framgångar låg på det militära området, och inom rymdindustrin, som fick högsta prioritet vid resurstilldelning. Kommunistpartiets beslut om att till varje pris hålla jämna steg med Amerika i den militära kapprustningen fick svåra konsekvenser. Då den amerikanska ekonomin var överlägset mera effektiv än den sovjetiska, tvangs man i Sovjetunionen, för att täcka samma rustningsutgifter, att avdela en mycket större andel av en mycket mindre BNP än man gjorde i USA. Ett resultat blev att tilldelningen av resurser till exempelvis hälso- och sjukvård med tiden blev allt sämre, och att även den sovjetiska folkhälsan därmed också blev allt sämre.
En annan negativ konsekvens av planekonomin var att strävan efter att mobilisera resurser och att maximera produktionen gick ut över naturmiljön, som saknade både ägare och försvarare. Företag tilläts i det tysta att förgifta både luft och vatten. Inom jordbruket använde man både DDT och andra giftiga bekämpningsmedel. Städernas avlopp gick ofta helt orenat ut i sjöar och vattendrag. När den sovjetiska censuren under 1980-talets senare del började avvecklas, tecknades en bild av vidsträckta ”ekologiska katastrofzoner”, med omfattande konsekvenser för både ekosystem och folkhälsa.
Avslutningsvis ledde planekonomins system av censur och förtryck också till att man gjorde sig blind för det egna systemets brister. Den officiella statistiken blev allt tunnare och allt mer innehållslös, och de samhällsvetenskaper som borde ha skolat till kritiskt tänkande kunde inte utvecklas. Sovjetiska forskare inom exempelvis nationalekonomi och sociologi fick inte tillgång till böcker som publicerats i väst, och om de någon gång fick resa till väst så var det i sällskap med övervakare, kallade ”politruker”, från säkerhetstjänsten eller från kommunistpartiet. När det sovjetiska systemet kollapsade fanns därför inte många som visste vad man kunde och borde göra för att upprätta ett nytt och bättre system. ”Transitionen” (övergången) från planekonomi till marknadsekonomi kom därmed att bli än svårare.