Övervakning och angiveri
Av professor i historia Klas-Göran Karlsson
Det sovjetkommunistiska kriget mot den egna befolkningen startades av bolsjevikernas förste ledare Lenin. Från september 1918 använde han ordet terror för att beskriva de åtgärder som den nya makten skulle vidta mot sina fiender.
Lenin drog sig inte för att ge order om att kampen mot bönder, kosacker, präster, konkurrerande politiker och andra antikommunistiska grupper skulle föras genom att blodiga exempel statuerades, oskyldiga människor togs som gisslan, och matförråden togs ifrån dem. Genom att låta det godtyckliga våldet härska ville Lenin och kommunistpartiet nå sina politiska mål att omvandla Ryssland till ett kommunistiskt land.
Till en början sades terrorn vara en tillfällig lösning för att säkra makten, men snart blev den ett permanent inslag som under många decennier kom att genomsyra alla nivåer av sovjetsamhället.
Lenin var fascinerad av franska revolutionen och av hur de extrema revolutionärerna där, med Robespierre i spetsen, under 1789 använt terror som medel under ”Den stora skräcken”. Med hjälp av rykten och konspirationsidéer skulle folket lockas att resa sig mot och döda sina aristokratiska förtryckare.
Ordet ”terror” hade Lenin lånat just från franskans terreur, skräck eller ångest, och ursprungligen från latinets terreo, att skrämma. När någon bestämmer sig för att bedriva terror, oavsett om det är små grupper av fanatiker som spränger flygplan och dödar en oskyldig gisslan, eller om det, som i det sovjetkommunistiska fallet, är en hel stat med alla dess tekniska, personella och andra resurser som tas i anspråk för att massmörda människor, är det viktigaste målet just att sprida osäkerhet och skapa skräck i ett samhälle.
Osäkerhet och skräck kan utnyttjas av hänsynslösa individer, grupper, partier och statsledningar för att få gehör för de egna idéerna och stärka den egna maktpositionen på andras bekostnad.
Rädda människor som söker trygghet och stabilitet i sina liv och i sitt samhälle vill ha enkla sanningar, ett starkt parti och en faderlig ledare som har total kontroll, inte mångfald, öppenhet och demokrati.
Rädda människor söker sig till den anonyma tryggheten i massrörelser, där andra bestämmer för dem vad som är rätt och fel, vem som är vän och fiende. Rädda människor vill ha svar på frågor om vilka som är skyldiga till den otrygga situation de hamnat i. I sökandet efter svar är de mycket mottagliga för konspirationsteorier, som på ett pedagogiskt sätt pekar ut klassens, folkets eller statens ”fiender”.
Vet man att det är ”vi” mot ”dem”, att det alltid har varit så, och att denna kamp inte kommer att vinnas förrän ”de andra” är utrotade, känns det genast bättre. I ett terrorsamhälle gör skräcken att medborgarna gör sådant mot sina medmänniskor som de i ett ”vanligt” samhälle aldrig skulle komma på tanken att göra. Inte ens att mörda, eller att bistå när människor mördas, är uteslutet, vet vi från den sovjetiska terrorn.
De skräckens mekanismer som framkallats av terrorn i ett polis- och kontrollsamhälle som det sovjetiska har kanske allra bäst skildrats i skönlitteraturen. I den svenska författarinnan Karin Boyes roman Kallocain, skriven 1940 och inspirerad bland annat av hennes resor i Sovjetunionen, har huvudpersonen Leo Kall uppfunnit en drog som får människor att blotta sitt innersta.
Statsmakten, som har ett ”polisöra” och ett ”övervakningsöga” till sitt förfogande, och därtill ett för varje familj obligatoriskt hembiträde med skyldighet att rapportera till staten, svarar med att göra också tankar och känslor brottsliga, inte bara handlingar. Följden blir att angiveriet uppmuntras.
Också inom de nära gemenskaper där man känner varandra bäst, i familjen och vänkretsen, skvallrar man om de ”andras” statsfientliga inre.
Boye hade sannolikt inte tagit del av kommunistledarnas politiska dokument, och hon kan definitivt inte, eftersom hon begick självmord 1941, ha läst ögonvittnesskildringar från den sovjetiska terrorn. Ändå är hennes skildring av hur terrorn griper in i alla människors vardagliga liv och arbete inte olik den verklighet som beskrivits av dem som var med.
Ett av ögonvittnena var 15-åriga Nina Kosterina, som skrev dagbok under den stora sovjetiska terrorns och skräckens år 1936–1938, då Stalin lät döma sina konkurrenter om makten i tre stora och öppna Moskvarättegångar, varefter ett sjuttiotal av de högsta sovjetledarna avrättades. Detta var bara toppen av ett terrorns isberg. Under dessa år fängslade och avrättade säkerhetspolisen NKVD miljontals sovjetmedborgare i ledande befattningar i kommunistpartiet, statens ministerier, armén, författarförbunden och en rad andra institutioner, efter orimliga anklagelser och summariska rättegångar.
Den övertygade unga kommunisten Ninas pappa, släktingar och vänner var bland dem. Det ruskiga med dagboken är inte så mycket dessa yttre händelser som de stämningar och känslor som dagboken vittnar om. Nina vet inte vad hon skall tro, när ”iskallt artiga NKVD-män” gör husundersökning i hennes hem.
Hon tror inte att hennes pappa varit anhängare till Stalins mångårige huvudfiende Trotskij, men samtidigt har hon lärt sig att partiet vet allt och aldrig har fel. Hon tycker inte om angiveri, men bidrar själv aktivt till att rektorn på hennes skola blir anklagad för att vara antikommunist, varefter han försvinner.
Hon ser runt omkring sig att vänner, vilkas föräldrar anklagats för olika politiska brott och skickas till Gulag, förnekar och tar avstånd från föräldrarna. Nina vill som en riktig ung kommunist inte hyckla och ljuga, men inser samtidigt motvilligt att rädslan ibland leder till att ”jag vet inte” är det bästa svaret.
I det sovjetiska terrorsamhället kunde det räcka att en granne hört någon skämta om något som ansågs opassande att skämta om, eller att en anställd sett chefen ägna sig åt ”mystiska” affärer, och med ett telefonsamtal låtit det lokala NKVD-kontoret få veta.
I huset där man bodde fanns en polisspion som påminner om hembiträdet i Boyes roman, på arbetet fanns en så kallad politruk som ansvarade för den politiska korrektheten, och i hotellhissarna kunde man se att det inte fanns någon tredje våning; där hade säkerhetspolisen den tekniska utrustning som var nödvändig för att kunna avlyssna gästerna.
Samhället var byggt på att avslöja, ange och undanröja fiender, på misstänksamhet. Ibland låg rent personliga motsättningar bakom att människor angav varandra, men den viktiga orsaken var att samhället i stort, i skolan, massmedierna och det politiska livet, vibrerade av rykten om krigshot, sabotage, förräderi och annat som skapade otrygghet och skräck, och att det i denna upphetsade situation blev naturligt för var och en söka syndabockar och fiender.
En forskare har beskrivit 30-talets sovjetunion som ett ”kvicksandsamhälle”, där det var lätt att gå fel och försvinna ned i dyn, i det som Aleksandr Solzjenitsyn i sin bok om Gulagarkipelagen kallat för ”vårt avloppssystem”.
Det absoluta flertalet sovjetmänniskor trodde blint på systemet. De var övertygade om att de gjorde en god insats genom att ange sina fiender, att de hjälpte till att rena samhället från smuts, sjukdom och skadegörare. Det hade de lärt sig från unga år. Redan i fjärde klass mötte de nämligen i historieböckerna den lille sovjetpojken Pavel Morozov, som angav sin egen pappa för NKVD. Pappan fördes bort, men också Pavel råkade illa ut, eftersom farbröderna ville hämnas och mördade honom ute i skogen.
Men unge Pavel ansågs förtjäna en framträdande plats i historieböckerna. Han hade med sitt exempel visat att en människas viktigaste lojalitet inte var den som var riktad mot den egna familjen och den egna pappan, utan mot den stora sovjetfamiljen och dess överhuvud, ”lille-far” Stalin.
Under hela sovjettiden hade tiotusentals barnhem och skolor runt om i Sovjetunionen namn efter Pavel Morozov, en förebild och hjälte för ungdomar i Sovjetunionen. Under hela sovjettiden förlitade sig kommunistpartiet på kontroll och angiveri för att behålla makten.
Hem
