Deportationerna
Av professor i historia Klas-Göran Karlsson
Att med tvång förflytta människor från den plats där de bor och arbetar har genom den ryska och sovjetiska historien varit en vanlig strategi för makthavarna att få dem som betraktats som regimens fiender att tappa fotfästet i tillvaron, för att på så sätt undanröjas som hot mot makten.
Den djupare tanken bakom sådana deportationer har varit att människors identitet är starkt knuten till den plats där man fötts, lever sitt vardagsliv, känner gemenskap med andra eller har upplevt viktiga händelser i sitt liv. Att bli berövad dessa platser för en okänd tillvaro på den sibiriska tundran eller den centralasiatiska stäppen har förstört livet för många olyckliga människor.
Deportationerna har förstås också haft mer konkreta sidor. En är att det har varit farligt att resa, ofta under eländiga förhållanden i godsvagnar, i stark kyla eller hetta och med brist på mat och dryck. Ofta har varken man själv eller ens anhöriga vetat vart man varit på väg, och när man väl kommit fram, har det ibland varken funnits mat eller husrum på platsen dit man anlänt.
En annan konkret sida har varit att ”fienderna” fråntagits skyddet och omsorgen i sina hem och den lön och försörjning som det vanliga arbetet givit, och att familjer, vänkretsar och andra nätverk som uppfattas som farliga har splittrats. För många av de individer som tsaren lät deportera under århundradena före bolsjevikernas maktövertagande var syftet just att bryta upp revolutionära grupperingar och oskadliggöra människor med hotfullt samhällsomstörtande idéer, men utan att döda dem.
Såväl Lenin som Stalin deporterades och tillbringade ett antal år i vad som brukar kallas inre exil i Sibirien, långt borta från de underjordiska revolutionära aktiviteterna i det europeiska Rysslands storstäder. Både visste följaktligen hur hårt tvångsförflyttningar kunde drabba både de deporterade och deras anhöriga och vänner.
Ändå drog de sig inte, när de väl fått möjlighet till det, för att utnyttja deportationerna som ett maktens instrument. Och inte bara det: medan under tiden före 1917 de deporterade var enskilda individer eller mindre grupper som pekades ut av tsarens säkerhetspolis och skickades iväg, var det under sovjetperioden hela stora kollektiv av människor, sociala grupper, professionella grupper och etniska grupper, som drabbades av att bli hopsamlade och sända iväg i järnvägsvagnar och lastbilar som kreatur.
Inte sällan skickades tiotusentals eller hundratusentals människor iväg under korta tidsrymder. Sovjetstaten lade stora ekonomiska och administrativa resurser på att genomföra deportationerna, och det krävdes tiotusentals anställda inom inrikesministeriet och säkerhetspolisen för att få allt att fungera. För de allra flesta deporterade var slutmålet något av de många arbetsläger som låg inom Gulagarkipelagens vidsträckta områden i Sibirien, ryska Fjärran östern eller Centralasien.
Den första kategori människor som i stor skala drabbades av kommunisternas deportationer var kulakerna, de självägande sovjetiska bönder som under åren kring 1930 mer än andra bönder satte sig till motvärn mot sovjetmaktens arbete med att tvångsrekvirera livsmedel och tvångskollektivisera jordbruket.
De kulaker som ansågs som de mest aktiva motståndarna till kommunisternas brutala jordbrukspolitik fängslades och avrättades genast, medan andra tillsammans med sina familjer och få ägodelar sändes iväg från sin hemtrakt, för en osäker framtid i lägersystemet. Många kom aldrig fram, och än många fler slutade sina dagar i lägren.
Kulakernas barn, som första deportationsåret 1930 utgjorde 40 procent av den dryga halvmiljon människor som sändes iväg, for särskilt illa. Många av dem blev bezprizorniki, föräldralösa barn vilkas föräldrar hade dött eller flytt. Mer än 100.000 kulaker dog i exil under 1930, av dem en stor andel barn och ungdomar. De mest ”lyckligt” lottade kulakerna klarade sig undan med förflyttning till områden i hemregionen med sämre möjligheter att bedriva jordbruk.
Deportationer av dem som ansågs som rikare och farligare bönder fortgick under hela terrorperioden fram till Stalins död 1953, och kulakerna utgjorde hela tiden en dominerande del av lägerfångarna i Gulag. När jordbruken i de bördiga baltiska republikerna efter Sovjetunionens ockupation kollektiviserades, drabbades även många baltiska bönder av alla deportationens olyckor.
Den stora deportationsperioden i sovjethistorien var andra världskrigets år. I själva verket började krigsdeportationerna redan före kriget och drabbade ett betydande antal etniska grupper i den multietniska sovjetstaten som ansågs vara eller kunna bli opålitliga i händelse av att Sovjetunionen skulle gå i krig mot sina aggressiva grannar i väster och öster, Tyskland respektive Japan.
Först ut i den tragiska process som med en modern term skulle kunna kallas etnisk rensning var de sovjetiska koreanerna, som till ett antal av 175.000 deporterades från sitt traditionella hemområde runt Vladivostok. När kriget mot Tyskland startade sommaren 1941, deporterades nästan en halv miljon sovjetiska tyskar från Volgaområdet, kollektivt anklagade för att vara tyska spioner. Dessa tyskar hade bott i Ryssland sedan Katarinas den storas regeringsperiod, 1700- talets andra hälft.
Den pakt mellan Stalins sovjetunion och Hitlers Tyskland som ingicks i augusti 1939 och som ledde till att de baltiska republikerna och de västra delarna av Ukraina och Vitryssland hamnade inom sovjetstatens gränser, medförde också stora folkomflyttningar. Alldeles före kriget tvångsförflyttades cirka 400.000 polacker och judar österut från Ukraina och Vitryssland. Genom en historiens ironi räddades de därmed sannolikt undan ännu hemskare öden, eftersom de på så sätt undkom nazisternas förintelsemaskineri.
I Baltikum drabbade deportationer gestalter och grupper som varit tongivande i mellankrigstidens fria baltiska stater och sågs som hot mot kommunisterna: medlemmar i icke-kommunistiska partier, poliser, militärer, domare, präster, människor med utländska kontakter med flera. Bara i Estland skickades under några dagar i mitten av juni 1941 mer än 10.000 män, kvinnor och barn i boskapsvagnar till Sibirien. Motsvarande siffror för Lettland och Litauen var cirka 15.000 och 34.000. Endast nazisternas framryckning på östfronten satte tillfälligt stopp för ytterligare deportationer.
Sedan kommunisterna säkrat makten över Baltikum, följde dock nya och mer omfattande deportationsvågor från 1944. Det har beräknats att de baltiska områdena bara i mars 1949, under den största deportationen, miste tre procent av sin totalbefolkning eller cirka 150.000 människor. Av dem utpekades många som kulaker.
Dessa deportationshistorier är i hög grad levande historia. Ett sista exempel från krigets Sovjetunionen skall få illustrera detta. I februari 1944 deporterades hela det tjetjenska folket, 362.282 individer, från sitt nordkaukasiska hemområde till Centralasien, som ett av de åtta ”straffade folk” som Stalin ville förinta för deras långvariga motstånd mot sovjetmakten och bristande lojalitet i krigets stund.
Tiotusentals tjetjener dog under deportationerna eller i de läger där de hamnade. Men hundratusentals tjetjener växte också upp i exil och lärde sig att hata de ryssar i Moskva som förstört deras egna och det tjetjenska folkets liv och samhälle. Idag, flera generationer senare, fungerar historien om deportationen av tjetjenerna som skarp ammunition i det krig mellan Tjetjenien och Moskva som mer eller mindre pågått sedan början av 1990-talet.
Här står vi återigen inför en historiens ironi. Inledningsvis konstaterades att människor tvångsdeporterades för att deras lokala och nationella antisovjetiska identiteter skulle försvagas. I exilen skulle alla dessa individer som ryckts upp med sina rötter omvändas till sovjetmänniskor.
Slutresultatet har blivit det omvända; för generationer av balter och tjetjener har berättelserna om de hänsynslösa deportationerna av deras folk stärkt deras nationella identiteter och deras hat mot förtryckarregimen i Moskva.
Hem
