Kollektiviseringen
Av professor i historia Klas-Göran Karlsson
Historieböckerna brukar ofta kalla bolsjevikpartiets statskupp på hösten 1917 för en revolution, Oktoberrevolutionen. Men om vi med begreppet revolution menar en process som får en omvälvande betydelse för alla de människor som upplever och är en del av denna process, bör vi måhända spara revolutionsbegreppet till de samhällsförändringar som Stalin lät genomföra sedan han under 1920-talets sista år fått ett fast grepp om den högsta makten i Sovjetunionen.
Det var förändringar som i huvudsak var av ekonomisk karaktär. En statligt styrd ekonomi infördes, och den tunga industrin prioriterades på bekostnad av sådan varuproduktion som hade med vanliga människors behov att göra. Det var samtidigt en militarisering av sovjetsamhället, en anpassning av ekonomin till det krig mot de kapitalistiska staterna i Väst som man oundvikligt ansåg skulle komma.
Ett tredje, närliggande inslag i Stalins revolution var disciplinering: alla livets områden skulle underkastas kontroll, styrning och likformighet. Det innebar till exempel i skolans värld att eleverna tvingades klä sig i skoluniformer. Sådana hade de haft i den gamla skola som fanns i Ryssland före revolutionen.
När uniformstvånget avskaffades i samband med att bolsjevikerna tog makten, beskrev Lenin uniformerna som en symbol för det förtryck som med de nya maktförhållandena försvunnit. Nu återinfördes de. Stalin såg deras återkomst som att ändamålet helgar medlen; alla skulle inordna sig i kollektivet, var Stalins mål, och skoluniformer var en symbol för detta.
Den kategori människor vars liv allra mest förändrades av denna revolution var dock inte ungdomarna, utan bönderna. Det var det ojämförligt största gruppen människor, eftersom Sovjetunionen ännu i hög grad var ett bondesamhälle. I tsarens Ryssland levde bönderna under slavliknande förhållanden i så kallad livegenskap. De flesta brukade jorden i kollektiv. År 1861 avskaffades livegenskapen, vilket fick till följd att bönder så småningom kunde börja köpa egen jord och bli fria och självständiga jordbrukare.
Det växte fram en grupp bönder som snabbt blev rika, kunde köpa stora jordegendomar och anställa fattigare bönder som lantarbetare. Rikebönderna kallades kulaker, bokstavligen ”knytnävar”. När bolsjevikerna tog makten, hade de från början ett ont öga till dessa kulaker med egna ägor, anställda och en ofta kritisk inställning till de ”röda” kommunisterna, som under det ryska inbördeskriget 1918–1921 tvångsrekvirerade – ett fint ord för att omfördela livsmedel från landsbygd till städer genom att stjäla från bönderna – spannmål och boskap från dem.
Flera ”bondekrig” eller ”brödkrig” utkämpades som en del av det större inbördeskriget i Rysslands centrala jordbruksbygder mellan ”röda” och upproriska bönder.
Konflikterna dämpades först sedan Lenin 1921 proklamerat en ny ekonomisk politik, som under fredliga förhållanden tillät bönderna att sälja sitt överskott på lokala marknader. Under dessa år tjänade många kulaker mycket pengar, vilket väckte irritation och avund hos fattigare bönder och övertygade kommunister. Skämtteckningar av rika och giriga kulaker var vanliga på 20-talet. De illustrerar väl hur kulakerna allt oftare pekades ut som ”borgerliga element” och ”kapitalistiska utsugare”.
Under 1927 och 1928 kom nya, eller snarare nygamla signaler från Stalin att det var dags för en jordbruksrevolution. Idén, som varit aktuell hos de mest radikala kommunisterna redan efter maktövertagandet 1917, var att tvångskollektivisera hela det sovjetiska jordbruket. Det innebar att man med eller utan våld ville upphäva det privata ägandet till jordbruk, slippa uppslitande tvångsrekvisitioner och placera alla bönder i kollektiv.
Dessa kunde vara av två slag: antingen kolchoser, i vilka bönderna skulle dela vinsten från försäljningen av jordbruksprodukter, eller sovchoser, där staten skulle äga jordbruket och betala lön till dem som brukade jorden.
Med första femårsplanen, som introducerades 1929 som en grundläggande del av Stalins revolution, satte tvångskollektiviseringen igång i hög hastighet. Böndernas gårdar, fält och boskap konfiskerades, det vill säga togs från dem utan någon ersättning till de forna ägarna.
År 1932 var två tredjedelar av bönderna kollektiviserade, 1936 96 procent. Bönder svarade, särskilt under de första åren, med att massdemonstrera, sabotera och göra uppror. Många förstörde sina skördar och slaktade sina djur, hellre än att låta staten få allt detta.
Allra mest aktiva i motståndet mot kollektiviseringen var de rikare bönderna, kulakerna, som utgjorde upp till tre procent av bönderna. Detta hade Stalin förutsett. Hans svar blev, som han uttryckte det, ”likvideringen av kulakerna som klass”. Konkret innebar det att kulaker och kulakfamiljer dödades eller tvångsförflyttades, många till Gulagläger långt bort från hemtrakten.
Under den mest intensiva perioden av så kallad avkulakisering, åren 1930–1931, skickades sammanlagt 381.026 kulakfamiljer eller 1.803.392 personer bort i lastbilar och järnvägsvagnar. I slutet av 1932, då den största deportationsvågen var över, hade 3,4 miljoner kulaker flyttats, utan hänsyn till barn, hälsa eller ägodelar. Tiotusentals människor dog under transporterna eller i lägren, där ofta inga förberedelser hade gjorts för deras ankomst.
Men det var långt ifrån bara dessa bönder och bondefamiljer som for illa av Stalins politik. Kollektiviseringen förintade för gott det ryska jordbrukslandskapet. Hungersnöd följde i dess spår. Det gjorde också alkoholism och andra sociala problem på landsbygden, och bristen på incitament kom att hämma utvecklingen inom jordbruket. Ett undantag fanns. På kollektivjordbruken fick varje bonde en liten åkerlapp att odla på för eget bruk, och för försäljning på särskilda marknader. Där växte grönsakerna!
I början av 30-talet fick sovjetmedborgarna inrikespass. Syftet med det var att kontrollera flyttningar inom Sovjetunionen genom att knyta en person till en hemort. Ville man byta bostadsort fick man ansöka hos myndigheterna om ett nytt inrikespass. Men kolchosbönderna fick inga pass. Därmed blev de tvungna att leva sina liv på kolchosen, ”ägda” av den. De ryska böndernas gamla livegenskap från tsartiden hade sålunda återinförts, precis som uniformerna i skolan. Återigen konstaterade Stalin: ändamålet helgar medlen.
Det finns en gammal sovjetisk politisk sanning att den person som utsågs till jordbruksminister redan hade hamnat i onåd och skulle sparkas ut på grund av dåliga produktionsresultat. Anledningen var att det helt enkelt inte gick att lyckas med det sovjetiska jordbruket, hur duktig ministern än var. Förklaringen var att Stalins politik under åren kring 1930 hade ställt till med så omfattande skador att jordbruket inte gick att rädda. Det är en sanning som ännu idag, femton år efter Sovjetunionens bortgång, är giltig.
Katastrof väntar om man släpper in kommunisterna i regeringen!
Hem
