Hem
http://www.svd.se/naringsliv/sa-desarmeras-bankbomben_6590520.svd
Så desarmeras bankbomben
1989 tjänade cheferna för USA:s sju största banker i genomsnitt 2,8 miljoner dollar om året. Det motsvarade hundra gånger den amerikanska medianinkomsten. 2007 hade lönen stigit till 26 miljoner dollar, eller femhundra gånger en vanlig årsinkomst.
Bank of Englands chef för finansiell stabilitet, Andrew Haldane, höll i början av den gångna veckan ett tal som var en sådan brutal uppgörelse med det moderna bankväsendet att det lika gärna kunde varit ett manifest för Occupy Wall Street. Även om han formulerar kritiken på brittiskt lågmäld och högoktanigt intellektuell banksprosa snarare än genom att skrika slagord filéas problemet till sist så effektivt att bara själva kärnan återstår: frågan om risk.
I slutet på 1800-talet tog bankers aktieägare enorma risker. Gick det illa fick de betala allt ur egen ficka och kunde själva gå i konkurs. Försiktigheten med spararnas pengar var av lätt insedda skäl stor. Detta luckrades gradvis upp och efter 1930-talskrisen förändrades branschen för alltid. Med början i USA infördes insättningsgarantin som innebar att staten tog över det yttersta ansvaret för kundernas sparpengar. Ägarnas förlustrisk begränsades.
Det krävs ingen professur i finansiell teori för att inse konsekvenserna: det lönade sig för aktieägarna att börja ta betydligt större risker. Detta har bland annat skett genom att bankerna under decennier ökat sin skuldsättning kraftigt. Hög belåning betyder större risk och hög risk är lika med hög potentiell avkastning på aktiekapitalet.
I vår tid har bankerna blivit så stora och deras belåning så våldsam att samhället tvingats att garantera inte bara sparkonton utan även bankernas skulder.
Andrew Haldane konstaterar att aktieägarna idag bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent av makt och vinster.
De som styr bankerna har med andra ord en helt annan agenda än de som får betala om det går snett. Denna explosiva ekvation har förstärkts av att även bankernas ledningar belönats efter avkastningen på aktiekapitalet, equity på engelska.
Vinnare: kortsiktiga ägare och bankdirektörer. Förlorare: alla andra.
Allt detta blåste upp en gigantisk bankbubbla. 2006 uppgick bankvinsterna globalt till 788 miljarder dollar, mer än i någon annan bransch på jordklotet, enligt konsulfirman McKinsey. I en rapport i början av 2008 spådde McKinsey att vinsterna skulle dubblas fram till år 2016.
Något kom emellan.
Inte om man ska tro de tre vise ankorna
Vad göra? Förutom en rad åtgärder varav en del redan är på gång, som exempelvis högre kapitalkrav, har Andrew Haldane också ett annat och förbluffande enkelt förslag: Ändra hur banker mäts och hur chefslöner sätts från dagens fokusering på kapitalets avkastning, return on equity eller ROE på fikonspråk, till ROA, return on assets, vilket betyder avkastning på samtliga tillgångar. Något som speglar riskerna väsentligt bättre och inte belönar skuldsättning på samma sätt. Om vd-lönerna hade satts efter denna måttstock hade USA:s mäktigaste bankdirektörer fått se sin lön stiga från 2,8 miljoner dollar 1989 till 3,4 miljoner dollar 2007.
Sudda bort ett e och skriv in ett a. Möjligen låter det för alldeles för lätt att vara sant. Men på en punkt skiljer sig inte banker från all annan mänsklig verksamhet. Det bor en djävul i detaljerna.
http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/11/svenska-bankers-skulder-11-900-miljarder/
Ett problem med detta är att aktieägarna i praktiken står för cirka 5 procent av den totala risken i en bank, men får hela vinsten. Resten hamnar i knät på skattebetalarna.
Är vi alla satta till världen i syfte att arbeta för bankirers bästa ?
Borde pengar inte enbart vara ett betalningsinstrument som vi alla skulle använda när vi byter varor och tjänster med varandra ?
Vad är egentligen vitsen med att pengarna lever ett helt eget liv, långt över våra huvuden och vår verksamhet ?
Vem gör egentligen mest nytta, bonden som odlar rovor och morötter eller bankiren som sitter och hittar på pengar ?
Du lär tyvärr fortfarande inte begripa
Så desarmeras bankbomben
1989 tjänade cheferna för USA:s sju största banker i genomsnitt 2,8 miljoner dollar om året. Det motsvarade hundra gånger den amerikanska medianinkomsten. 2007 hade lönen stigit till 26 miljoner dollar, eller femhundra gånger en vanlig årsinkomst.
Bank of Englands chef för finansiell stabilitet, Andrew Haldane, höll i början av den gångna veckan ett tal som var en sådan brutal uppgörelse med det moderna bankväsendet att det lika gärna kunde varit ett manifest för Occupy Wall Street. Även om han formulerar kritiken på brittiskt lågmäld och högoktanigt intellektuell banksprosa snarare än genom att skrika slagord filéas problemet till sist så effektivt att bara själva kärnan återstår: frågan om risk.
I slutet på 1800-talet tog bankers aktieägare enorma risker. Gick det illa fick de betala allt ur egen ficka och kunde själva gå i konkurs. Försiktigheten med spararnas pengar var av lätt insedda skäl stor. Detta luckrades gradvis upp och efter 1930-talskrisen förändrades branschen för alltid. Med början i USA infördes insättningsgarantin som innebar att staten tog över det yttersta ansvaret för kundernas sparpengar. Ägarnas förlustrisk begränsades.
Det krävs ingen professur i finansiell teori för att inse konsekvenserna: det lönade sig för aktieägarna att börja ta betydligt större risker. Detta har bland annat skett genom att bankerna under decennier ökat sin skuldsättning kraftigt. Hög belåning betyder större risk och hög risk är lika med hög potentiell avkastning på aktiekapitalet.
I vår tid har bankerna blivit så stora och deras belåning så våldsam att samhället tvingats att garantera inte bara sparkonton utan även bankernas skulder.
Andrew Haldane konstaterar att aktieägarna idag bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent av makt och vinster.
De som styr bankerna har med andra ord en helt annan agenda än de som får betala om det går snett. Denna explosiva ekvation har förstärkts av att även bankernas ledningar belönats efter avkastningen på aktiekapitalet, equity på engelska.
Vinnare: kortsiktiga ägare och bankdirektörer. Förlorare: alla andra.
Allt detta blåste upp en gigantisk bankbubbla. 2006 uppgick bankvinsterna globalt till 788 miljarder dollar, mer än i någon annan bransch på jordklotet, enligt konsulfirman McKinsey. I en rapport i början av 2008 spådde McKinsey att vinsterna skulle dubblas fram till år 2016.
Något kom emellan.
Inte om man ska tro de tre vise ankorna
Vad göra? Förutom en rad åtgärder varav en del redan är på gång, som exempelvis högre kapitalkrav, har Andrew Haldane också ett annat och förbluffande enkelt förslag: Ändra hur banker mäts och hur chefslöner sätts från dagens fokusering på kapitalets avkastning, return on equity eller ROE på fikonspråk, till ROA, return on assets, vilket betyder avkastning på samtliga tillgångar. Något som speglar riskerna väsentligt bättre och inte belönar skuldsättning på samma sätt. Om vd-lönerna hade satts efter denna måttstock hade USA:s mäktigaste bankdirektörer fått se sin lön stiga från 2,8 miljoner dollar 1989 till 3,4 miljoner dollar 2007.
Sudda bort ett e och skriv in ett a. Möjligen låter det för alldeles för lätt att vara sant. Men på en punkt skiljer sig inte banker från all annan mänsklig verksamhet. Det bor en djävul i detaljerna.
http://blog.svd.se/cervenkaspengar/2013/02/11/svenska-bankers-skulder-11-900-miljarder/
Ett problem med detta är att aktieägarna i praktiken står för cirka 5 procent av den totala risken i en bank, men får hela vinsten. Resten hamnar i knät på skattebetalarna.
Är vi alla satta till världen i syfte att arbeta för bankirers bästa ?
Borde pengar inte enbart vara ett betalningsinstrument som vi alla skulle använda när vi byter varor och tjänster med varandra ?
Vad är egentligen vitsen med att pengarna lever ett helt eget liv, långt över våra huvuden och vår verksamhet ?
Vem gör egentligen mest nytta, bonden som odlar rovor och morötter eller bankiren som sitter och hittar på pengar ?
RedMentalCase skrev:Jag visste inte att jag jobbade för "bankirernas bästa.." tack för att du upplyste mig, din galne rödmupp.
Du lär tyvärr fortfarande inte begripa
