Nu går DN, hand i hand med zionismen till angrepp mot
Egyptens unga demokrati. Felet tycks vara att Muslimska
Brödraskapet besitter presidentämbetet.
Muslimer i Mellanöstern, islamister, anklagas för antisemitism,
ett skällsord som endast har bäring i en europeisk kontext
där förintelsen aldrig tillåts glömmas.
Då denna anklagelse faller ur DN:s mun så vittnar det om det
smutsigaste sättet att använda antisemitvapnet. DN anklagar
"islamister". Men när denna anklagelse dyker upp i en hatartikel
mot Mursi så stänker det ganska rejält på vederbörande. Det är
nog meningen också!
DN refererar falska uttalanden från Mursi som sannolikt lagts i
hans mun av zionistiska krafter. Ändamålet är att utmåla även
Mursi som antisemit. Naturligtvis passar inte Mursi "israel"
som är van att en mutbar sprattelgubbe vid makten i Egypten.
Uppenbarligen gäller detta även för DN.
Genom att sätta likhetstecken mellan Zionister och "judar" lyckas
DN på ett uppenbart fult sätt få Mursi till "antisemit". Att ha en
rättrådig person som sätter palestiniernas krav på agendan passar
tydligen inte den smutsiga, zionistiska Terrorstaten. Uppenbarligen
inte DN heller.
Att anklaga Mursi för bristande antal fällande domar (det är alla
överens om) är fult. Alla vet att Egypten härbergerar
stora korrumperade samhällsskikt inte minst inom domarkåren.
Mubaraklojalister. Man får inte som DN, etnocentriskt, döma ut allt
som inte liknar en sekulär, västerländsk, borgerlig demokrati.
Varför DN ser sig kallade att springa smutsiga och rasistiska
zionisters ärenden, vet jag inte. Men jag kommer att hålla minst
ett halvt getöga på DN:s fortsatta hatkampanj mot Egypten och dess
presidet. Hela artikeln genomsyras av Hasbarah (se detta ord och en
speciell tråd, härinunder).
Mursis två ansikten
I dag är det officiellt två år sedan den arabiska våren kom till Egypten. Vissa av bilderna från upprorets vår blev ikoniska; människomassorna på Tahrirtorget i Kairo, säkerhetsstyrkorna som stormade in i folksamlingen på kamelrygg, den sjuklige Hosni Mubarak som efter 30 år på tronen mötte kamerans blick från en bur i domstolen.
Spekulationerna var många medan krutröken och tårgasen sakta lättade från Tahrir. Optimisterna såg ett Egypten som skulle transformeras till en västerländsk, pluralistisk demokrati. Pessimisterna fruktade ett nytt Iran, med stenhårda sharialagar och en nära förestående attack på ärkefienden Israel.
Svaret har blivit varken eller. Landet ligger någonstans däremellan. Demokratin blev verklighet, såtillvida att den så mäktiga militärens positioner skjutits tillbaka och fria val hållits. Samtidigt har islamisternas makt över landet blivit större än vad många hoppats på. Det styrande Brödraskapet har navigerat skickligt och har med olika juridiska och parlamentariska manövrer lyckats försvaga oppositionen.
President Muhammad Mursi är en man med två ansikten, en man som ibland säger rätt saker men ofta vidtar fel åtgärder.
Inför tvåårsdagen av revolutionen kommer en Amnestyrapport som ger ny ved till den ständigt flammande elden av kritik mot den nya regimens förhållande till mänskliga rättigheter. Under de 18 dagar som föregick Mubaraks fall dödades enligt rapporten cirka 840 demonstranter och drygt 6 600 skadades. Säkerhetsstyrkorna begick svåra övergrepp.
Men fortfarande har ingen ansvarig dömts eller straffats för våldet mot de protesterande. Och säkerhetsstyrkorna fortsätter att beskjuta och misshandla människor som demonstrerar, nu mot Mursi och Brödraskapet.
Det finns många andra skäl att vara starkt kritisk mot utvecklingen i Egypten i allmänhet och Brödraskapets roll i synnerhet. Den antisemitism som frodas i Mellanösterns islamistiska kretsar tycks i Muhammad Mursi ha fått en talesman på högsta ort.
Först ertappas han med att ha kallat ”sionister” (av de flesta tolkat som judar) för ”ättlingar till apor och grisar” och kräva att barnen uppfostras att hata dem. När en amerikansk delegation ställer honom till svars säger Mursi att han feltolkats av krafter som ogillar honom och som kontrollerar USA:s medier. Underförstått: judarna igen.
Egyptens kvinnor bör också känna djup oro över utvecklingen i landet. De sexuella trakasserierna, sedan länge ett alltför vanligt inslag i gatulivet, tycks ha ökat efter Mubaraks fall. Särskilt vanliga är övergrepp vid stora demonstrationer; vissa tolkar det som ett organiserat försök att skrämma bort kvinnorna från offentligheten.
Landets religiösa minoriteter är hårt trängda. De kristna kopterna, omkring en tiondel av befolkningen, fortsätter att fly medan de kvarvarande ansätts av ökade krav på islamisering av landet. Högljudda ateister ställs inför rätta och anhängare av små religioner saknar helt grundlagsskydd. Myndigheterna lovar att vidmakthålla religionsfriheten, men även här finns anledning att frukta att det mest är tomma ord.
Lägg till orosmolnen kring det fria ordet; satiriker åtalas, liksom misshagliga redaktörer. Rättegångarna pågår samtidigt som presidenten uttrycker sin välvilja mot yttrandefriheten.
I julas röstade egyptierna igenom en ny grundlag. Den har fått skarp kritik för att vara otillräcklig på just de punkter där den borde ha garanterat starkast skydd: rättigheter för kvinnor och religiösa minoriteter, yttrandefrihet, tydlig uppdelning mellan den civila staten och militären samt upprätthållandet av rättsliga principer.
Omvärlden har all anledning att fortsätta applådera den demokratiska utvecklingen i Egypten och andra delar av arabvärlden. Men lika goda skäl att vara fortsatt vaksam varje gång – och det är ofta – som de grundläggande mänskliga rättigheterna kränks i regionen.
DN
Egyptens unga demokrati. Felet tycks vara att Muslimska
Brödraskapet besitter presidentämbetet.
Muslimer i Mellanöstern, islamister, anklagas för antisemitism,
ett skällsord som endast har bäring i en europeisk kontext
där förintelsen aldrig tillåts glömmas.
Då denna anklagelse faller ur DN:s mun så vittnar det om det
smutsigaste sättet att använda antisemitvapnet. DN anklagar
"islamister". Men när denna anklagelse dyker upp i en hatartikel
mot Mursi så stänker det ganska rejält på vederbörande. Det är
nog meningen också!
DN refererar falska uttalanden från Mursi som sannolikt lagts i
hans mun av zionistiska krafter. Ändamålet är att utmåla även
Mursi som antisemit. Naturligtvis passar inte Mursi "israel"
som är van att en mutbar sprattelgubbe vid makten i Egypten.
Uppenbarligen gäller detta även för DN.
Genom att sätta likhetstecken mellan Zionister och "judar" lyckas
DN på ett uppenbart fult sätt få Mursi till "antisemit". Att ha en
rättrådig person som sätter palestiniernas krav på agendan passar
tydligen inte den smutsiga, zionistiska Terrorstaten. Uppenbarligen
inte DN heller.
Att anklaga Mursi för bristande antal fällande domar (det är alla
överens om) är fult. Alla vet att Egypten härbergerar
stora korrumperade samhällsskikt inte minst inom domarkåren.
Mubaraklojalister. Man får inte som DN, etnocentriskt, döma ut allt
som inte liknar en sekulär, västerländsk, borgerlig demokrati.
Varför DN ser sig kallade att springa smutsiga och rasistiska
zionisters ärenden, vet jag inte. Men jag kommer att hålla minst
ett halvt getöga på DN:s fortsatta hatkampanj mot Egypten och dess
presidet. Hela artikeln genomsyras av Hasbarah (se detta ord och en
speciell tråd, härinunder).
Mursis två ansikten
I dag är det officiellt två år sedan den arabiska våren kom till Egypten. Vissa av bilderna från upprorets vår blev ikoniska; människomassorna på Tahrirtorget i Kairo, säkerhetsstyrkorna som stormade in i folksamlingen på kamelrygg, den sjuklige Hosni Mubarak som efter 30 år på tronen mötte kamerans blick från en bur i domstolen.
Spekulationerna var många medan krutröken och tårgasen sakta lättade från Tahrir. Optimisterna såg ett Egypten som skulle transformeras till en västerländsk, pluralistisk demokrati. Pessimisterna fruktade ett nytt Iran, med stenhårda sharialagar och en nära förestående attack på ärkefienden Israel.
Svaret har blivit varken eller. Landet ligger någonstans däremellan. Demokratin blev verklighet, såtillvida att den så mäktiga militärens positioner skjutits tillbaka och fria val hållits. Samtidigt har islamisternas makt över landet blivit större än vad många hoppats på. Det styrande Brödraskapet har navigerat skickligt och har med olika juridiska och parlamentariska manövrer lyckats försvaga oppositionen.
President Muhammad Mursi är en man med två ansikten, en man som ibland säger rätt saker men ofta vidtar fel åtgärder.
Inför tvåårsdagen av revolutionen kommer en Amnestyrapport som ger ny ved till den ständigt flammande elden av kritik mot den nya regimens förhållande till mänskliga rättigheter. Under de 18 dagar som föregick Mubaraks fall dödades enligt rapporten cirka 840 demonstranter och drygt 6 600 skadades. Säkerhetsstyrkorna begick svåra övergrepp.
Men fortfarande har ingen ansvarig dömts eller straffats för våldet mot de protesterande. Och säkerhetsstyrkorna fortsätter att beskjuta och misshandla människor som demonstrerar, nu mot Mursi och Brödraskapet.
Det finns många andra skäl att vara starkt kritisk mot utvecklingen i Egypten i allmänhet och Brödraskapets roll i synnerhet. Den antisemitism som frodas i Mellanösterns islamistiska kretsar tycks i Muhammad Mursi ha fått en talesman på högsta ort.
Först ertappas han med att ha kallat ”sionister” (av de flesta tolkat som judar) för ”ättlingar till apor och grisar” och kräva att barnen uppfostras att hata dem. När en amerikansk delegation ställer honom till svars säger Mursi att han feltolkats av krafter som ogillar honom och som kontrollerar USA:s medier. Underförstått: judarna igen.
Egyptens kvinnor bör också känna djup oro över utvecklingen i landet. De sexuella trakasserierna, sedan länge ett alltför vanligt inslag i gatulivet, tycks ha ökat efter Mubaraks fall. Särskilt vanliga är övergrepp vid stora demonstrationer; vissa tolkar det som ett organiserat försök att skrämma bort kvinnorna från offentligheten.
Landets religiösa minoriteter är hårt trängda. De kristna kopterna, omkring en tiondel av befolkningen, fortsätter att fly medan de kvarvarande ansätts av ökade krav på islamisering av landet. Högljudda ateister ställs inför rätta och anhängare av små religioner saknar helt grundlagsskydd. Myndigheterna lovar att vidmakthålla religionsfriheten, men även här finns anledning att frukta att det mest är tomma ord.
Lägg till orosmolnen kring det fria ordet; satiriker åtalas, liksom misshagliga redaktörer. Rättegångarna pågår samtidigt som presidenten uttrycker sin välvilja mot yttrandefriheten.
I julas röstade egyptierna igenom en ny grundlag. Den har fått skarp kritik för att vara otillräcklig på just de punkter där den borde ha garanterat starkast skydd: rättigheter för kvinnor och religiösa minoriteter, yttrandefrihet, tydlig uppdelning mellan den civila staten och militären samt upprätthållandet av rättsliga principer.
Omvärlden har all anledning att fortsätta applådera den demokratiska utvecklingen i Egypten och andra delar av arabvärlden. Men lika goda skäl att vara fortsatt vaksam varje gång – och det är ofta – som de grundläggande mänskliga rättigheterna kränks i regionen.
DN