Hem
Jag inser att denna text från aftonbladet består av FLERA meningar, och för 90 % av forumhögern är för jobbig och svår att läsa igenom, men för den lilla kvarstående procenten, så visar det återigen på vad jag sagt om socialdemokratin nu och då
Upp till kamp - för kapitalet
Så sköter socialdemokraterna sitt dubbelspel med näringslivet
Timbro gav 1995 ut Bortom höger och vänster, en liten essäbok av Jan-Erik Larsson, dåvarande informationschef på SAF. Larsson menade att den politiska skiljelinjen i framtiden inte längre kommer att gå mellan höger och vänster utan mellan dem som, för att sammanfatta en massa illa tänkt ofokuserat pladder, bejakar marknadsekonomin och de som ”känner sig illa till mods” av den. Larsson skriver att han ”ser en röd-blå generationsdebatt som kommunicerar och när den växer samman kommer det att få konsekvenser som få anar. 1968 kommer att se ut som den lek i sandlådan det var”.
Larsson var inte så profetisk som det kan verka. Förvisso återfinns moderaten Larsson i dag på den blå pr-byrån Prime, tillsammans med socialdemokraten Niklas Nordström. 2011 avslöjade Aftonbladet att Prime slussade näringslivspengar till inflytelserika socialdemokrater, som Nordström, i utbyte mot politiska ställningstaganden. Men att konfliktlinjen höger-vänster låg inom partiet var uppenbart för alla som deltog i det tidiga 90-talets politiska liv.
Erik Åsbrink, Thomas Östros, Göran Persson, Björn Rosengren Erik Åsbrink, Thomas Östros, Göran Persson, Björn Rosengren Långt innan vård-skola-omsorg blev en guldgrävarbransch för riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis debatterades välfärdsstatens framtid, och vänstern både vann och förlorade. Det ojämlika segregerade samhälle vi varnade för är här, utan att utvecklingen kunnat hejdas. Två decennier senare har både borgerlig och socialdemokratisk politik lett till att de privata företagens vinst i välfärdsbranscherna uppgick till hela 9 miljarder, enligt SCB, en ökning med 7 procent från föregående år.
2013 håller det socialdemokratiska partiet kongress och frågan om vinst i välfärden kommer att bli en vattendelare. Många mer än jag undrar varför det är så angeläget för den socialdemokratiska partiledningen att värna riskkapitalisternas vinst på skattemedel – på tvärs mot en bred folkopinion, LO-kongress och flera arbetarkommuner. För finns det någon som på allvar tror att verksamheter måste lägga ner i stället för att exempelvis återkommunaliseras eller att samhället kan förhindra vinsttrixande via kvalitetskrav?
I senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden läser jag en lika angelägen som oroande artikel av Daniel Suhonen och Felix Antman – ”När kapitalet fick partibok” – som en intellektuell pendang till Jan Erik Larssons Bortom höger och vänster. Suhonen/Antman visar inte bara kopplingarna mellan socialdemokratins toppskikt och näringslivet utan diskuterar också eliternas sammansmältning som ett demokratiproblem.
De tar avstamp i den brittiske sociologen Colin Crouchs beskrivning av labour under Tony Blair som ett tillstånd av ”postdemokrati” då partiet blivit ett pr-bolag omgivet av lobbyister. Vad betyder det för den svenska demokratin att exempelvis Mona Sahlins närmaste man Stefan Stern i egenskap av före detta statssekreterare en kort tid efter att ha varnat för vinststopp i vården på DN-debatt får jobb på äldrevårdsföretaget Silver Light för att fortsätta varna för vinststopp?
När den blå pr-byrån JLK värvar Göran Persson, Goldman Sachs knyter till sig Erik Åsbrink, när Thomas Östros blir vd för Bankföreningen och Tomas Bodström och Björn Rosengren rekryteras av Pysslingen respektive Stenbeckkoncernen är det knappast för att sprida arbetarrörelsens värderingar.
Kapitalets strävan att öppna välfärden för marknadsintressen och den politiska klassens ambition att ta mycket betalt för att göra jobbet, tömmer demokratin på innehåll och lämnar bara skalet kvar. När politik blivit en vara och det står miljarder på spel är det därför både rimligt och nödvändigt att utifrån artikeln i Tiden ställa frågan huruvida socialdemokraternas kongress 2013 kommer att vara ren. Eller kommer det att finnas motioner skrivna av pr-byråer på uppdrag av riskkapitalet och ledamöter som agerar dubbelagenter? Det vill säga som har egna ekonomiska intressen i välfärdsmarknaden.
Jag måste beundra näringslivets smarta, genialiska opinionsbildande verksamhet. Medan LO fortfarande grunnar på vilka mediesatsningar de ska göra efter att ha sålt Aftonbladet har näringslivet redan bytt strategi. Förr satsade de miljarder på att få socialdemokraterna att förlora val – i dag betalar de så mycket mindre för att i stället förändra partiet.
Upp till kamp - för kapitalet
Så sköter socialdemokraterna sitt dubbelspel med näringslivet
Timbro gav 1995 ut Bortom höger och vänster, en liten essäbok av Jan-Erik Larsson, dåvarande informationschef på SAF. Larsson menade att den politiska skiljelinjen i framtiden inte längre kommer att gå mellan höger och vänster utan mellan dem som, för att sammanfatta en massa illa tänkt ofokuserat pladder, bejakar marknadsekonomin och de som ”känner sig illa till mods” av den. Larsson skriver att han ”ser en röd-blå generationsdebatt som kommunicerar och när den växer samman kommer det att få konsekvenser som få anar. 1968 kommer att se ut som den lek i sandlådan det var”.
Larsson var inte så profetisk som det kan verka. Förvisso återfinns moderaten Larsson i dag på den blå pr-byrån Prime, tillsammans med socialdemokraten Niklas Nordström. 2011 avslöjade Aftonbladet att Prime slussade näringslivspengar till inflytelserika socialdemokrater, som Nordström, i utbyte mot politiska ställningstaganden. Men att konfliktlinjen höger-vänster låg inom partiet var uppenbart för alla som deltog i det tidiga 90-talets politiska liv.
Erik Åsbrink, Thomas Östros, Göran Persson, Björn Rosengren Erik Åsbrink, Thomas Östros, Göran Persson, Björn Rosengren Långt innan vård-skola-omsorg blev en guldgrävarbransch för riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis debatterades välfärdsstatens framtid, och vänstern både vann och förlorade. Det ojämlika segregerade samhälle vi varnade för är här, utan att utvecklingen kunnat hejdas. Två decennier senare har både borgerlig och socialdemokratisk politik lett till att de privata företagens vinst i välfärdsbranscherna uppgick till hela 9 miljarder, enligt SCB, en ökning med 7 procent från föregående år.
2013 håller det socialdemokratiska partiet kongress och frågan om vinst i välfärden kommer att bli en vattendelare. Många mer än jag undrar varför det är så angeläget för den socialdemokratiska partiledningen att värna riskkapitalisternas vinst på skattemedel – på tvärs mot en bred folkopinion, LO-kongress och flera arbetarkommuner. För finns det någon som på allvar tror att verksamheter måste lägga ner i stället för att exempelvis återkommunaliseras eller att samhället kan förhindra vinsttrixande via kvalitetskrav?
I senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden läser jag en lika angelägen som oroande artikel av Daniel Suhonen och Felix Antman – ”När kapitalet fick partibok” – som en intellektuell pendang till Jan Erik Larssons Bortom höger och vänster. Suhonen/Antman visar inte bara kopplingarna mellan socialdemokratins toppskikt och näringslivet utan diskuterar också eliternas sammansmältning som ett demokratiproblem.
De tar avstamp i den brittiske sociologen Colin Crouchs beskrivning av labour under Tony Blair som ett tillstånd av ”postdemokrati” då partiet blivit ett pr-bolag omgivet av lobbyister. Vad betyder det för den svenska demokratin att exempelvis Mona Sahlins närmaste man Stefan Stern i egenskap av före detta statssekreterare en kort tid efter att ha varnat för vinststopp i vården på DN-debatt får jobb på äldrevårdsföretaget Silver Light för att fortsätta varna för vinststopp?
När den blå pr-byrån JLK värvar Göran Persson, Goldman Sachs knyter till sig Erik Åsbrink, när Thomas Östros blir vd för Bankföreningen och Tomas Bodström och Björn Rosengren rekryteras av Pysslingen respektive Stenbeckkoncernen är det knappast för att sprida arbetarrörelsens värderingar.
Kapitalets strävan att öppna välfärden för marknadsintressen och den politiska klassens ambition att ta mycket betalt för att göra jobbet, tömmer demokratin på innehåll och lämnar bara skalet kvar. När politik blivit en vara och det står miljarder på spel är det därför både rimligt och nödvändigt att utifrån artikeln i Tiden ställa frågan huruvida socialdemokraternas kongress 2013 kommer att vara ren. Eller kommer det att finnas motioner skrivna av pr-byråer på uppdrag av riskkapitalet och ledamöter som agerar dubbelagenter? Det vill säga som har egna ekonomiska intressen i välfärdsmarknaden.
Jag måste beundra näringslivets smarta, genialiska opinionsbildande verksamhet. Medan LO fortfarande grunnar på vilka mediesatsningar de ska göra efter att ha sålt Aftonbladet har näringslivet redan bytt strategi. Förr satsade de miljarder på att få socialdemokraterna att förlora val – i dag betalar de så mycket mindre för att i stället förändra partiet.
