formsvackan 2012-05-28, 21:31
Vilka som stödde nazisterna är ganska klart, likaså vilka som nazisterna ansåg vara fienden i Sverige. Var och en må dra sina egna slutsatser.
1939 blev ett mycket besvärligt år för de svenska kommunisterna. Den 23 augusti ingicks Molotov-Ribbentrop pakten, uppkallad efter Sovjets och Tysklands utrikesministrar. Den innebar att Sovjetslöt en icke angreppspakt med det nazistiska Tyskland. Plötsligt var Sovjet, kommunisternas föredöme och ledstjärna, i förbund med den fascistiske fiende som partiet hade ägnat år åt att bekämpa.
När det andra världskriget bröt ut, med Tysklands invasion av Polen, förklarade SKP och andra kommunistiska partier att kriget var en strid mellan olika imperialistiska krafter. Man ville inte ta ställning i konflikten och röstade emot höjda försvarsanslag i riksdagen. Men det som hade varit en riktig antimilitaristisk ståndpunkt inför det första världskriget, var en ståndpunkt som var mycket svår att försvara i ett krig som fördes mellan demokratier som Storbritannien och Frankrike och det nazistiska Tyskland. För många, i och utanför partiet, var det orimligt att på detta vis omvärdera den fascistiska huvudfienden. Sovjets bevekelsegrund för pakten var taktisk. Tack vare den kunde landet stå utanför kriget i några år. Men de förklaringar som kommunistpartierna gav till alliansen
var krystat politiska.
.
.
I Sverige bildades en samlingsregering 13 december 1939 där alla riksdagens partier, utom SKP, ingick. Vid den nya regeringens bildande krävde Högerpartiet åter att SKP ska förbjudas. Socialdemokraterna kontrade med att man i så fall även borde förbjuda nazistiska partier, men det ville inte högern göra.
När Sovjetunionen anföll Finland den 30 november samma år växte kritiken mot SKP till en orkan. SKP försvarade i praktiken Sovjets anfall och hävdade att den av Sovjet upprättade ”röda regeringen” i Terijoki var Finlands legitima regering. De flesta svenska kommunister såg Finland som halvfascistiskt och minnena av terrorn mot de röda efter det finska inbördeskriget var färska.
.
.
De kommunistiska värnpliktiga som internerats skrev till regeringen och krävde att få delta i försvaret av sitt land. Flera av dem hade tidigare slagits emot fascismen som frivilliga i det spanska inbördeskriget. Även det nazistiska Tyskland uppmärksammade SKP och försökte förmå Sverige att vidta åtgärder mot partiet.
Vid midsommar 1941 lade Gestapochefen Himmler fram en rapport till den tyska regeringen i vilken SKP pekades ut som ett av Kominterns farligaste nationella partier. Sven Linderot pekades ut särskilt i rapporten. När sedan Linderot kallades till förhör hos den svenska polisen valde han att inte infinna sig och höll sig sedan gömd sommaren och hösten 1941. En period gömdes han på Bohus Malmön på västkusten.
Den svenska polisen samarbetade med sin tyska motsvarighet, inte minst i kampen mot kommunisternas antifascistiska arbete. Ett exempel är att SS-officeren Hans-Hendrik Neumann, som placerats i Stockholm för samarbetet med svensk polis, överlämnade en detaljerad lista till den svenska polisen i september 1941 där det angavs hur det nazistiska Tyskland ansåg att partiförbudet mot SKP skulle genomföras. En av många åtgärder som föreslogs var ”skarpaste övervakning av de internerade i koncentrationslägren”, syftande på de inkallade i arbetskompanierna.
I samlingsregeringen väcktes åter frågan om att förbjuda SKP. Den skapade stora spänningar i regeringen hösten 1941, men socialdemokraterna vägrade att böja sig för högerns krav på förbud mot SKP. Den 10 december 1941 rapporterade Tysklands ambassadör i Stockholm till Berlin att den svenska regeringen var splittrad i frågan om partiförbud. Högerpartiet och Bondeförbundet stödde förslaget, men kampanjen för att förbjuda SKP hade misslyckats.