DirtyDog skrev: Infra skrev:Det är glädjande att du offrar tankemöda på sånt här men dina slutsatser hamnar ofta uppåt väggarna. Den sista kommentaren måste jämföras med antalet muslimer (1,6 miljarder) och antalet judar (13,4 miljoner).
Utifrån det kan du sedan räkna ut hur mycket mark judarna skulle erövra för att, procentuellt, kunna jämföras med islam. Men det hela är ingen tävling om vem som erövrar mest eller bäst mark. Enligt mig ska inte judarna erövra ett skit eftersom de inte har den direkta uppmaningen från sina grundare att sprida sin religion över världen. Tvärtom slår de ju vakt om sin religion och släpper ingen jävel över bron. Muslimerna däremot åligger det enligt skriften att sprida sin religion till alla folk.
Antalet muslimer brukar beräknas till mellan 1 till 1,5 miljarder och antalet judar till mellan 13 och 16 miljoner.
Det land som har FLEST muslimer är faktiskt Indonesien (215 milj) men sen kommer Pakistan (165 milj.), Indien (ca 140 milj.), Bangladesh, Iran, Turkiet och Malaysia m.m. så gnäll inte om att de har ont om utrymme. Vi har ju inte ens nämnt Afghanistan, Iran och arabländerna.
Du anser alltså att muslimerna har guds tillåtelse att erövra resten av världen med våld men att andra religioner inte har rätt att återta några landområden? Är du FÖDD såhär jävla sjuk?
Islam sträcker sig som ett brett band runt jorden, från Atlanten till Stilla havet och omfattar den rika världen med konsumentens vinningslystnad i norr liksom även de förtrycktas öde i söder. Islam befinner sig i skärningspunkten mellan Amerika, Europa och Sovjetunionen å ena sidan och Afrika, Indien och Östasien å den andra. Historiskt sett står islam idag också vid skiljevägen med en huvudroll i världspolitiken och vid sekelskiftet som den numerärt starkaste världsreligionen.
Islam kan se tillbaka på en rik och livlig historia, från Muhammed till Ayatollah Khomeini (död 1989). Drivna av militära framgångar och fast övertygade om bekännelsen ”Inga gudar utom Gud, Muhammed är Guds sändebud” erövrade araberna bara några år efter profetens död Palestina, Syrien, Egypten, Irak och Iran. Under ett århundrade fördes islams fana västerut, genom Nordafrika till Spanien, och österut, långt in i Centralasien och ända till Indien.
Efter en tid av erövringskrig följde en tid då det gällde att inte släppa de områden som hade tillfallit ”islams hus”, och att uppfylla det gudomliga uppdraget att steg för steg utbreda den islamiska ordningen i icke-muslimska länder, tills hela världen till slut skulle förenas under islams herravälde.
Skall vi i resten av världen skall alltså bara stillatigande se på?
Islams tidlösa ideal berodde dock mer på trosvisshet än på empiriska fakta. Väven slets sönder när islams kulturella enhet hotades av det teknologiskt högre utvecklade Europa. Under inflytande av kolonialismen blev det allt svårare att hävda att islam skulle behålla sin betydelse även om dess kultur kom på efterkälken i förhållande till den västerländska. Försöket att skylla den islamiska kulturens sönderfall på fördärvliga inflytanden utifrån öppnade också snart dörren till självkritik. Denna framfördes av den egyptiske läraren al Tahtawi (död 1873), som ansåg att muslimernas största fel var att de hade givit upp väsentliga kunskapsgrenar och kreativa tankemetoder. Det gick långsamt upp för muslimerna att det kulturgods som man hade slussat in i det medeltida Västerlandet inte utan vidare kunde ordnas in på nytt i den islamiska kulturens kärna. De moderna vetenskaperna påverkade den islamiska världsbildens kulturformer, och användningen av västerländska språk satte sina spår i sättet att tänka och leva. De islamiska värdena kunde inte isoleras från de europeiska idéerna. När man tog till sig de teknologiska framstegen tycktes detta föra med sig en förlust av religionen, det historiska arvet och den kulturella identiteten.
Medan de intellektuella kanske kunde komma till rätta med dessa svårigheter, så fruktade massorna alla nyheter och var reserverade mot de västerländska idéerna. De lösningar som den i Iran födde muslimske aktivisten al-Afghani (död 1897) och den islamiska modernismens egyptiske arkitekt Muhammad ’Abduh (död 1905) föredrog menade sig ha upptäckt rötterna till den islamiska underutvecklingen i den islamiska rättens förstelning sedan 800-talet. Ytterligare ett steg bakåt gick salafiyya-rörelsen, som såg islams ideal fullt förverkligat bara i Muhammeds och de fyra rätt ledda kalifernas tidiga muslimska gemenskap (det vill säga till år 658), och som förkastade varje avvikelse från detta ideal. 1924 hävde Kemal Ataturk (död 1938) islams gudomligt garanterade lagar och avskaffade det osmanska kalifatet. De omedelbara effekterna av detta ingrepp begränsades till Turkiet, men de omfattande konsekvenserna träffade det muslimska självmedvetandet i hjärtat i hela världen. Med kalifen försvann den sista symbolen för den islamiska världens enhet, och en klyfta öppnades i det gemensamma identitetsmedvetandet. I reaktionen på denna förlust började två tendenser: en reformativ, som tog fasta på nationsbegreppet, och en fundamentalistisk, som helt byggde på islam.
I en tidigare rapport konstateras att de arabiska länderna tillhör världens rikaste med sina enorma oljeresurser. Trots detta har den arabiska regionen världens högsta arbetslöshet och den ekonomiska tillväxten är så långsam att skulle ta invånarna 140 år att fördubbla sin inkomst mot 10 år på andra ställen i världen. Samtidigt rankas de arabiska länderna sist när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter. Tre fundamentala brister (three deficits) konstateras. Brist på frihet (inga val, ingen fri press), brist på kunskap (43 procent av vuxna araber är analfabeter, jämfört med u-landsgenomsnittet på 29 procent), brist på "womanpower" (ingenstans i världen har kvinnor en så låg ställning och inflytande.
Knappheten i den sociala utvecklingen och avsaknaden av den demokratiska motsvarar frånvaron av ekonomiskt och kulturellt framåtskridande: hela arabvärldens totala export av andra produkter än olja är mindre än Finlands; bara i Spanien översätts under ett år lika mycket utländsk litteratur som i hela arabvärlden under de senaste hundra åren.
I den arabiska regionen drömmer hälften av alla unga om att emigrera. Anledningen är bristen på möjligheter, konstaterar UNDP.
Det är inte svårt att tänka sig att dessa förhållanden föder religiös fanatism och terrorism, närd av känslan av underlägsenhet och förödmjukelse. Förtrycket har skapat en grogrund för extremism där diktaturerna ofta använder Islam i propagandan för att stärka sin legitimitet. Bristen på yttrandefrihet och demokratiskt samtalsklimat gör också att det är svårt att modernisera tolkningarna av Islam så att religionen lever med samtiden.
Det är närmast tragikomiskt att konstatera att det bara är i två länder i den arabiska regionen; Israel och det ockuperade Irak (nu två ggr) där araber kan delta i fria val.
Således kan man nog hyggligt förklara en del av den ökade Islamska fanatismen med ovan nämnda faktorer. Diktaturerna vädjar i sin propaganda också ofta till en okunnig och illitterat befolkning.
Samtidigt bör man hålla i minnet att det inte finns någon naturlag som säger att befolkningen i fattiga länder med diktaturregimer måste hemfalla åt religiös fanatism eller terrorism. Helt oavsett graden av indoktrinering från de makthavande.
Problemet är också att många, kanske de flesta av de terrordåd som världen skådat, inte alls utförts av outbildade muslimska personer. Tvärtom har många av dessa haft god kunskap om västlig demokrati och har inte sällan fått sin utbildning i väst.
Hur kommer det sig?
Inte helt lätt att svara på men jag tror det har göra med en allmän känsla av underlägsenhet och frustration (samt brist på karriärmöjligheter) även hos utbildade och intellektuella i arabvärlden, vilket har fått även många av dessa att betrakta väst som fienden och se någon typ av Islamsk stat som ett alternativ.
Hos många utomstående finns nog en känsla av att det råder en arabisk mentalitet av oförmåga till kompromisser. Det gäller allt från Jordaniens vägran att överlämna västbanken till Palestinierna före 1967 till Iraks överfall av Kuwait och de nuvarande striderna mellan PLO och Hamas i Gaza.
Många intellektuella i arabvärlden är ytterst medvetna om arabvärldens glänsande förflutna inom kultur och vetenskap och att ha varit förmedlare till väst av det grekisk/romerska kulturarvet. Istället för att fråga sig "Vad har vi gjort för fel?" är den övergripande frågan istället: "Vem har gjort oss detta?". Man kan säga att den frågeställningen dominerar sedan länge diskussionen i arabvärlden och det inom alla samhällsgrupper. Egna fel och brister förträngs och skulden läggs på externa fiender.
Den här vitt spridda kulturen, av att inte vilja ompröva egna sanningar och ständigt bortförklara egna fel och skylla allt på externa fiender, samt oförmågan till kompromisser, tror jag är huvudorsaken till arabvärldens problem. Vare sig det nu gäller analfabeter eller välutbildade.
Här kan man verkligen se skillnad i synsätt och kultur hos asiater som har enastående förmåga att glömma gångna oförrätter, ompröva gamla beslut, visa kompromissvilja och enbart se framtida möjligheter. Vare sig det nu är vietnameser, kineser eller andra i den delen av världen.
Skuldbeläggningen av andra kan ta sig rätt extrema former i arabvärlden. Israel anses av många araber vara orsaken till allt ont i det egna landet. Förvisso i gott sällskap med USA men Israel står ändå i en klass för sig. I en intervju nyligen (se länk nedan) får Mr. Sheikh, Editor in Chief på TV-kanalen Al-Jazeera följande fråga: "Anser Ni verkligen att om Israel inte existerade skulle det plötsligt bli demokrati i Egypten, skolorna i Marocko bli bättre att den allmänna sjukvården i Jordanien skulle fungera bättre?". Svaret från denne gentleman är: "Ja, det tror jag".
Med den "stoppa-huvudet-i-sanden-attityden, även hos välutbildade araber, är det inte svårt att förstå att många i väst är frågande till om demokratin har en chans i arabvärlden och huruvida Islam generellt, trots exempel på det motsatta, verkligen kan kombineras med demokrati.
Infra skrev:Jag återkommer med en längre kommentar till drapan ovan så snart jag samlat tid och kraft.
BTW: jag har hört talas om massmord på armenier och massmord på kurder i dessa trakter. Var snäll och ge mig ett enda exempel på massmord på judar som inträffat i Mellanöstern. Tidpunkt och antal mördade räcker.
I Arabvärlden förekom flera pogromer i samband med spänningarna och konflikter i Palestina. Omtalad är Fahrudpogromen i Irak 1941 krävde mellan 200 och 400 judars liv, och efter kriget pogromerna Tripoli, Libyen, 1945.
Fahrud är ett bra exempel för att beskriva ingående och även förklarar VARFÖR tiotusentals judar flydde från arabländer till landet som FN upprättat åt dem.
Farhud, is Arabic for “violent dispossession.” This is the word used to describe the pogrom of 1 June 1941 against the Jews of Baghdad. In its wake, the Farhud left some 200 dead, 2000 injured, and 900 Jewish homes destroyed. It was the beginning of the end of the Jewish community of Iraq, a community that existed for twenty-six centuries, preceded Islam by a thousand years, and once numbered over 125,000 souls.
Today, there is hardly a single Jew left in Iraq.
Arab apologists trace the dismantling of the Jewish communities of the Arab world (Mizrachim) and of North Africa (Sephardim) to anti-Jewish sentiment growing out of the creation of Israel. Explicit in this is the imposition of collective responsibility, as if the Jews of the Arab world and North Africa were directly responsible for whatever Israeli Jews did or did not do.
Although the Arab and Muslim communities in America and West understandably have gone to great lengths to publicly cry, “foul” or “racial profiling,” when the events of 09/11 are linked to them or their religion, they are unhesitant and shameless in their invocation of collective responsibility when applied to Jews.
Writing in the interfaith newsletter here in Contra Costa County, Dr. Amir Araim, the Imam of Concord, California and himself an Iraqi who represented Saddam Hussein’s regime to the United Nations, directly links the dismantling of the Jewish community of Iraq to the controversial events of Dier Yassin in the Arab/Israeli war of 1948.
Among the many problems with this woefully unhistorical analysis, is that the Farhud occurred long before there was an Israel or even a single Palestinian refugee.
The Farud began at 3:00 PM on 1 June 1941, the Jewish holy day of Shavuot. The violence began when a pro-Nazi mob attacked representatives of the Jewish community as they crossed Baghdad’s Al Khurr Bridge to greet the returning Iraqi Regent Abdul-al Ilah. The mob then murdered, burned and raped its way through the Jewish community. Jewish infants were special targets, killed as helpless parents looked on. The superintendent of police refused to stop the riots because he did not want to kill or injure Muslims to save Jews.
The Farhud is doubly embarrassing for Arab apologists. First,
it resurrects the problem of the nearly one million Jewish refugees from the Middle East and North Africa. They received no recognition from the United Nations and no assistance outside of the Jewish community and the State of Israel. Instead of languishing for four generations in refugee camps, as have Palestinian refugees, within a few years, they became both contributing members and citizens of Israel and Western societies.
Second, the Farhud was a Nazi riot, and it is embarrassing because while Arab propagandists routinely use “Jew” and “Nazi” in the same breath, Nazism is in reality very much part of Arab political culture. Ba’ath socialists of Iraq and Syria, for example, draw their inspiration from Nazism. This further belies the Arab claim that antisemitism is exclusively a Western and not a Middle Eastern phenomenon.
The Farhud was the result of the work of the Grand Mufti of Jerusalem Haj Amin el Husseini. The Mufti cut a deal with the Nazis to overthrow the British-sponsored government of Iraq and provide Hitler with Iraqi oil vital to Germany’s war efforts. In return, the Nazis would eliminate the “Jewish problem” in Mandate Palestine. In October of 1939, the Mufti came to Iraq to precipitate a coup that was to be led by Iraqi officers who embraced Nazism and were known as the “Golden Square.”
As a unifying inspiration for the coup, the Mufti invoked Nazi propaganda themes of antisemitism focusing on the Jews as “enemies of the state.”
The coup failed. The Mufti fled Iraq to Berlin and the hospitality of SS Chief Henrich Himmler and later Hitler himself. Although the Nazis held the Arabs in only slightly higher esteem than they held Jews, the Nazis saw the Mufti as a useful ally against the British, and his antisemitic propaganda broadcasts in Arabic from Berlin further served mutual purposes.
The Mufti’s legacy of antisemitism became part of Iraqi culture.
In 1947 when the United Nations took up the question of the Palestine Mandate, Iraqis organized new pogroms and used Nazi confiscation techniques to seize Jewish property.
On 23 September 1948, Safiq Ades, Iraq’s wealthiest Jew was publicly hanged on phony charges and his property seized. His body swung in the public square in Basara, where celebrant Iraqis mutilated it.
A month later, all of Iraq’s Jews employed in the civil service were summarily fired. Iraq then set about systematically seizing Jewish assets and impoverishing its Jews. With a degree of almost unmatched cynicism, the Iraqi political oligarchy profited from requiring the use of its travel agents for Iraqi Jews to flee to Israel. All the while, Iraq saw the imposition of 15,000 penniless Jews a month on the newly created Jewish state as a mechanism to defeat Israel by precipitating a major economic crisis. Indeed, Israel accepted these Jews at a time when there were not even enough tents or refugee camps to house them.
Iraqi Jews went to Israel and lived in refugee camps. So little is known about the plight of the Mizrachi and Sephardic Jewish refugees that even informed Jews are dumbfounded upon learning this. Yet, within a space of a few years, these refugees were absorbed into Israeli society and not left, as the Arabs have left the Palestinians, to languish for generation after generation in camps, in poverty, and without hope.
Slowly but inevitably the truth about the one million Jewish refugees from Arab lands is coming to light. Remembering the Farud is part of restoring the history of an oppressed and forgotten people, whose suffering and persecution have been far and away too long ignored. Arabs and Muslims must ultimately take responsibility for the antismitism of their world, a racism that resulted in Arab Jews becoming the largest ethnic group in Israel.
Duger det?
Lite längre tillbaks i tiden då?
Under den ”judisk-arabiska guldåldern” i det muslimska Spanien på 800 och 900-talen var judarna en erkänd del av landets kulturella och ekonomiska liv men på 1000-talet, när Kalifatet Córdoba började falla sönder, förändrades förhållandena och muslimska pogromer mot judar förekom i Cordoba 1011 och i Granada 1066. 1033 genomfördes en pogrom i Fez i grannlandet Marroco då 6 000 judar mördades.
Damaskusaffären var en antisemitisk incident som inträffade 1840 under andra orientaliska krisen i det osmanska riket.
Bakgrunden var en anklagelse för ritualmord mot judarna i Damaskus, som sades ha bragt en kapucinermunk om livet. Pogromer och oroligheter, fängelse och tortyr var följden.
VARFÖR judarna anser att ett EGET landområde är deras enda lösning är inte så svårt att förstå om du läser
DETTA !1929
Amin al-husaynis upplopp
- Tumult vid klagomuren
- Massaker av judar i Hebron (de överlevande flyr, Hebron utan judar för första gången på 100 år)
- Summa 133 judar dödade, britterna passiva
Judiska flyktingar från övriga arabvärlden:
Marocko 250.000, Algeriet 14.000, Tunisien 56.000, Libyen 35.666, Egypten 89.525, Libanon 6.000, Syrien 4.500, Irak 129.290, Yemen & Aden 50.552
1964 Syrien skjuter på Israel från Golan (trappas upp under 65 och 66)
1967 Sexdagarskriget. Israel vinner 200% större territorium. Israel erbjuder sina grannar att få tillbaka dessa områden i utbyte mot fred. Araberna vägrar
1984: 8 000 judar lyckades fly från Etiopien via Sudan till Israel innan Sudans myndigheter satte stopp för flyktingarna.
Hem
Bilden visar det Bysantinska rikets utbredning år 550 (drygt 100 år innan Islam uppstod) och det är ingen slump att det till stora delar överensstämmer med de landområden som muslimerna sen erövrade och sen dess i stor utsträckning håller än idag.
aganda och av zionistfabriken fabricerat material? Nej du!