Det är glädjande att se en seriös diskussion på forumet. Efter att ha läst igenom era inlägg kan man inte annat än hålla med er, i allt. Observera att jag skrev er eftersom bägge era inlägg behövs för balansens skull.
V-ix inställning att det alltid finns jobb men dock inte via AF stämmer kanske om man enbart tittar på storstadsregionerna, något som FIST också påpekar. I glesbygden, till vilken även mindre städer måste räknas är situationen något annorlunda. Ett "problem" som då enligt V-ix teorier naturligtvis löses genom att man flyttar om befolkningen i landet. Är det verkligen så enkelt ?
I de flesta familjer finns två lönearbetande personer. Om den ena måste flytta, vad ska då den andra göra ? Hur ska barns invanda miljö och skolgång värderas i detta sammanhang ?
F.I.S.T skrev:
Problemet är att det ser inte lika dant ut för alla människor. Alla är inte lika smarta, trevliga, har lika lätt för att utbilda sig, om det ens går. De geografiska förhållandena är grovt olika. Åldern spelar in för hur mobil man är, familjesituation, och inte minst hälsa och social kompetens...
En mycket bra sammanfattning av denna del i problemet.
Vercingetorix skrev:
Ytterligare ett problem är att folk "gifter sig" med sina anställningar. Det betyder att inte en tanke ägnas åt möjligheten att anställningen kanske inte varar till pensionen utan att man på ett eller annat vis kan bli av med sin densamma.
ring företag du verkligen skulle vilja jobba på och presentera de egenskaper du besitter som du tror dig veta vara en tillgång för just DET företaget. Gör din research... Ordentligt.. Ta kontakt med människor som jobbar där, lär känna dem, låt dem leda dig rätt. Finns det inga lediga tjänster på din drömarbetsplats just nu? Be personalchefen kontakta dig när en öppning kommer. Visa att du är hungrig.
Har du redan ett jobb du trivs med? Gör föregående steg ändå för du vet aldrig hur länge din nuvarande anställning kommer att vara.
Saknar du kompetens för ditt drömjobb? Se till att tillskansa dig den. Plugga, läs kvällskurser, spetsa din kompetens på alla sätt möjliga.
Det är din förbannade plikt och skyldighet. Både gentemot dig själv och din omgivning.
Det är naturligtvis helt korrekt och nödvändigt om man anser att meningen med livet är en förbannad plikt och skyldighet att arbeta, arbeta och enbart arbeta men var i resonemanget tas nödvändig hänsyn till den lilla människans behov av harmoni och trygghet ?
Jag är medveten om att det finns ganska många människor i min omgivning som inte önskar ägna sin fritid åt att kvalificera sig för nästa jobb. Människor kan faktiskt ha andra intressen och värderingar, något de måste få ha.
Vercingetorix skrev:
Dock är alla människor utrustade med ett visst mått av jävlar anamma, geist, vilja.. Kalla det vad du vill, och oavsett livssituation måste man odla sitt skinn på näsan och förbättra sina chanser till att på egen hand kunna försörja sig och sin familj. Låt vara om det innebär vidareutbildning, flytt till en annan landsände, ta annat arbete än det man helst vill ha, rehabilitering, förbättra sina språkkunskaper etc.
Innan denna process är igång anser inte jag att man har rätt till arbetslöshetsersättning, om jag ska ställa saken på sin spets.
Nej V-ix, alla har inte samma förutsättningar och därför kan vi heller inte ställa ett och samma krav på alla.
Vad vi däremot kan göra är att ställa krav på samhället. En rejäl förändring av AF är nödvändig. Arbetslöshetsförvaltningen borde fasiken omarbetas till att bli vad den en gång var tänkt att vara, en Arbetsförmedling alltså. Jag har absolut inget emot att ditt krav ställs på individen men jag anser att samhället måste tillföra resurser som möjliggör för individen att svara upp till dessa krav.
Jag vill alltså att vi förändrar synen från att ansvaret vilar på individen till att det istället åvilar samhället. Vi lever i en ständigt föränderlig värld och förändrngarna sker i allt snabbare takt. Därför bör vi också designa samhället för att kunna hantera detta. Jag efterlyser i sammanhanget en kraftigt utbyggd funktion för vidareutbildning, omskolning om ni så vill, men på mänskliga villkor.
Vercingetorix skrev:
Däremot ska staten vara mer än behjälplig till förmån för de som är villiga att genomgå ovanstående, och här finns det nog brister att ta itu med. Både hos staten och hos den enskilde.
Helt överens.
Vercingetorix skrev:
Sedan anser jag också att svenska företag kan bli bättre på att tillvarata äldre människors erfarenheter och inte vara så rädda för att anställa folk 50+. (Kanske en riktad insats från statligt håll vore på sin plats här, likt de som är riktade mot ungdomar?)
Här kan man verkligen fundera över om samhällets resurser främst ska inriktas mot äldre eller mot ungdomar. Min uppfattning är den att ungdomarna måste få gå först. Jag har själv nu genomlevt mitt arbetsliv och beklagar verkligen den inställning som dagens ungdomar lider av. "På min tid" var det en självklarhet att man skulle gå klar skolan för att sedan gå direkt ut i arbetslivet och skapa sin egen försörjning. Antal år i skolan var endast något som avgjorde vilken typ av jobb man ville ha. Denna inställning saknar jag idag hos våra ungdomar.
Ännu värre är att framtidstro och drömmar också saknas i många fall. Detta måste vi ändra på !
Hem
... att ingen tänkte på det förut 
