Hem
Möjligt, men det motiverar knappast att du beskyller den regering som inte ens hade hunnit komma till makten för beslutet?Infra skrev:Skröna går jag med på.DD skrev:det är en känd skröna om hur det gick till
Men att den skulle vara särskilt känd kan inte vara sant. Då skulle jag känna till den.
Ja, jag är ju tvungen att påpeka att sosseregeringen genomförde skattereformen och INTE Bildt's regering som DU påstår helt felaktigt.Infra skrev:Du sa det själv: "som Feldt drev igenom".DD skrev:en del av "Århundradets skattereform" som Feldt drev igenom åren 1990-91
Var du född såhär jävla korkad eller har du blivit sån med åren?
När reformen genomfördes så hade moderaterna inte suttit vid makten på 10 år så hur i hela helvete kan du beskylla dem?Infra skrev:Så då var det alltså, dags igen: moderaterna begår misstagen men "det är sossarnas fel".DD skrev:Den UPPLYSTA delen av Sverige vet att Bildt INTE låg bakom "Århundradets skattereform"
?Infra skrev:BTW: var påstår jag att Bildt gjorde upp med folkpartiet?
Och VAR påstår jag att du har påstått det? Har du överhuvudtaget nämnt folkpartiet tidigare i denna tråd?
Tja, vad som hände INNAN reformen kom känns ju inte så intressant? Det vi diskuterar är väl vilket PARTI som ligger BAKOM slopandet av lunchsubventionerna?Infra skrev:Ärligt talat: jag skiter i skattereformen. Den här tråden handlar om det som kom efter.
När skall du FATTA att de borgerliga fick makten EFTER att reformen var genomförd?Infra skrev:Om dom gjorde?? Vem tror du höll i taktpinnen,då? Gud fader?Efter de borgerliga årens vanstyreDD skrev:Regeringen (som under nästan hela 1991 var sossestyrd) gav inga direktiv till några arbetsgivare.
Är det ett stort jävla vakuum mellan dina öron?
När sossarna slopade skattesubventionen för lunchkuponger så stod det arbetsgivarna FRITT att fortsätta att subventionera sina anställda men de fick betala full skatt på hela subventionen. Det behövdes ingen jävla taktpinne för att få dem att fatta sitt beslut.
Min arbetsgivare fortsatte att subventionera våran lunch som vi åt i personalmatsalen. Dock fick vi inga rikskuponger billigare.
Så du tror att S innehar regeringsmakten sen i måndags?Infra skrev:Tänk att det är så svårt att hålla sig till sanningen. Vi hade val de 14 september vart tredje år på den tiden. Augusti: 8 månader. 14:e september: 8 och en halv månad.DD skrev:Regeringen (som under nästan hela 1991 var sossestyrd)
Normalt tar det minst 2 veckor innan en nyvald regering tillträder och då har 9 månader av året gått. Fram tills dess är det den gamla regeringen som styr skeppet. Idag verkar det väldigt osäkert om när vi kan få veta vilka som kommer sitta i nästa regering. Vet du vem som blir utrikesminister, miljöminister osv?
Njae, de flesta experter är nog överens om att Novemberrevolutionen inledde 90-talskrisen. Huruvida reformen som genomfördes (även den under sossarna) påverkade vill jag låta vara osagt. Ingen expert brukar nämna den i sammanhanget då den gällde helt andra saker än kreditmarknaden.Infra skrev:Och den inledde den första 90-talskrisen. Rikskuponger, semesterförlust, lönesänkningar och barnbidragssänkningar kom långt senare, nämligen under den andra 90-talskrisen. Du är lika pigg på att blanda äpplen och päron.DD skrev:Detta var inte nån reform som uppkom över en natt. Den hade förberetts under väldigt många år.
Hade inte förväntat mig att du skulle begripa även om jag är övertygad om att alla andra gör det.Infra skrev:Och hur tycker du att det gick?DD skrev:Jo, jag dikutejaj honom eftersom han var en av Palme utsedd riksbankschef som styrde riksbanken när denna kris pågick.
Ja, krisen var påtaglig. Det är dina fantasier om vad som ORSAKADE den som är så skrattretande.Infra skrev:Fria fantasier? Jag genomlevde dessa två kriser genom att stå mitt i dom. Jag garanterar att från verkstadsgolvet såg d0m inte ut som en fri fantasi. Dom var högst påtagliga.DD skrev:Min historiebeskrivning stämmer åtminstone med verkligheten jämfört med dina fria fantasier.
När Leif Pagrotsky (S) anmälde Anders Borg till konstitutionsutskottet så inledde han högtidligt med:
En stark och oberoende riksbank är en hörnsten i den ekonomiska politiken, såväl i Sverige som i EU. Den är så viktig att den slås fast i svensk grundlag och i EU:s fördrag.
Anser du att den överensstämmer med t.ex WIKI? http://sv.wikipedia.org/wiki/Finanskrisen_i_Sverige_1990%E2%80%931994
Man vet inte om man skall skratta eller gråta när det gäller dig? Du är så jävla korkad att det knappt går att föreställa sig.
Nej, den handlar om VEM som bar SKULD för den. Att då utelämna Bengt Dennis och Riksbanken är ju nästan hysteriskt roande.Infra skrev:
Jag förstår inte varför du sjunger Riksbankens Höga visa i den här tråden. Den här tråden handlar om 90-talskriserna.
För mig spelar det mindre roll om det var en sosse i Riksbanken (Dennis) eller en sosse i regeringen (Feldt) som bar skulden. Om du läser länken om "Novemberrevolutionen" så ser du att man skyller på Riksbanken. Förvisso var nog Palme skyldig då han utsåg Bengt Dennis till riksbankschef och fortfarande levde när beslutet fattades. Som sagt, mig kvittar det VEM du beskyller så länge det inte är någon som kom till makten 6 år SENARE!Infra skrev:Dej kan dom visst lura skjortan av utan att du märker det. Hur tror du det går till i de fina salongerna, egentligen? Jo; därDD skrev:Beslutet att avreglera kreditmarknaden fattades formellt av Riksbanksfullmäktige och kunde därför enligt reglerna ske utan inblandning av Sveriges riksdag eller regeringen. Finansminister Kjell Olof Feldt var dock i förväg informerad om Riksbankens planer.
spelas en hel del under täcket och hålls en hel del om varandras ryggar.
Det är verkligen komiskt när du tar till brösttoner när du bevisligen har fel på punkt efter punkt.Infra skrev:
Varför det blir så tokigt när du tänker beror sannerligt inte lika mycket på din enda hjärncell som på att du inte skiljer på penningpolitik och finanspolitik. Slopad valutareglering tillhör definitivt det senare området som helt och hållet sköts av finansdepartementet. Den "historia"
du torgför är en i högsta grad tillrättalagd soppa.
Ja, men VEM har skrivit nåt om Valutaregleringen i denna tråd?Infra skrev:Valutaregleringen avskaffades f ö 1989.
Att sosseregeringen gjorde ont värre 1989 är väl knappast nåt som stödjer din argumentering?
1982 tillträdde en socialdemokratisk regering, med Kjell-Olof Feldt som finansminister. Denna s-regering proklamerade "Den Tredje Vägens Politik", och gjorde s.a.s. en rivstart - genom att i oktober samma år devalvera med hela16%.
Innebörden av en devalvering är ju att kronan skrivs ned. Tanken är att svenska produkter ska bli billigare för utlandet och exporten därigenom öka. Exportföretagen kan då nyinvestera och anställa fler.
Exporten ökade också under 1983, med 10%. Men samtidigt fick exportföretagen en kraftigt ökad likviditet - ett överflöd på kapital. Detta kapital användes inte för produktiva investeringar i Sverige. Varför?
Det berodde inte på att utrymme saknades för lönsamma investeringar i Sverige. Men för många företag var det mer lockande att köpa konkurrenter i andra länder, för att skaffa sig en mer dominerande position på marknaden. Så var fallet med t ex Electrolux.
De investeringar som ändå gjordes i Sverige var ofta i fastigheter, vars värden gick upp snabbt.
AVREGLERINGAR
· 1985 beslöt s-regeringen att häva utlåningstaket för banker, bostadsinstitut och finansbolag. 1983 hade den avskaffat bankernas likviditetskvoter. Nu var kreditregleringen i stort sett avskaffad.
Resultatet lät inte vänta på sig. På tre år nästan fördubblades utlåningen. Den ökade med 300 miljarder kronor över den normala nivån.
Det var åter fråga om fastighetsaffärer. Här köpte man inte längre med pengar som man faktiskt själv hade, utan med pengar som man lånat upp. Fortsatta värdestegringar skulle både täcka ränteutgifter och ge vinst. Spekulerandet i sig drev samtidigt upp priserna. Det blev som en uppåtgående spiral - men denna byggde på förväntningar, inte på reella värdestegringar.
Vi fick en klipp- och casinoekonomi - med stora förtjänster utan samband med produktiva investeringar eller normal affärsverksamhet. Situationen var långsiktigt ohållbar - fastighetsvärdena kunde ju inte fortsätta att stiga i all oändlighet. Så långt ville man dock inte tänka, utan klättrade allt längre ut på grenen...
1987 gav s-regeringen klartecken för fastighetsinvesteringar i utlandet.
1989 avskaffade s-regeringen resten av valutaregleringen, som begränsat möjligheterna till vissa andra investeringar utomlands.
Sin kulmen nådde svenska utlandsinvesteringar 1990. Under treårsperioden 1989-91 förvärvades fastigheter och börsaktier utomlands för 140 miljarder kronor. Det var dubbelt så mycket som utlandsinvesteringarna i tillverkningsindustrin.
En sämre tidpunkt för avregleringar än just efter de stora devalveringarna, med detta kapitalöverflöd, var svår att tänka sig.
För övrigt. Samtidigt som man avreglerade för privata aktörer reglerade man 1989 för staten, genom införande av den s.k. valutalånenormen. Den innebar att staten inte skulle få ta upp lån utomlands. När så ändå blev nödvändigt måste staten låna via svenska banker - som ju fick ta upp lån i utlandet.
Därigenom blev det väsentligt dyrare för svenska staten än om den kunnat låna utan mellanhänder. Svenska skattebetalare fick stå för notan.
BANKKRISEN
Sedan inträffade det förutsebara. Fastighetsvärdena slutade till slut att stiga, de började tvärtom att falla. Här var det två faktorer, som inverkade. Dels hade räntorna stigit i Tyskland efter murens fall 1989, vilket höjde räntorna även i Sverige. Dels genomfördes 1990 en skattereform i Sverige, som gjorde det mindre lönsamt att ta lån.
När fastighetspriserna föll blev många låntagare oförmögna att betala igen sina lån.
Nordbankens styrelse kunde redan i augusti begrunda förluster på 1,7 miljarder kronor - och det var bara en början. Sedan var Första Sparbanken helt konkursfärdig. Därefter kom Östgöta Enskilda Bank, Gota, Föreningsbanken och även SE-banken. Störst blev förlusterna i Gota.
Bankernas kreditförluster blev 20 miljarder under 1990, 50 miljarder under 1991, och de fortsatte. Under perioden 1990-93 uppgick de till totalt 180 miljarder kronor - 20 procent av utlåningen.
Förlusterna berodde främst på fastighetsmarknaden och en dålig kreditprövning. Med ett överflöd av kapital hade bankerna inte varit så noga med vilka de lånade ut till och till vad dessa personer lånade. Här rymdes förmodligen även direkta svindlerier och ren kriminalitet
Staten fick gå in för att rädda den statliga Nordbanken, med mångmiljardtillskott i olika omgångar. Sedan måste även andra banker få ett antal miljarder. Totalt blev det 60 miljarder kronor.
Räddningen av bankerna skedde också genom ett vidgat räntegap, ett vidgat gap mellan den ränta man gav och den man tog på lån. Fram till mitten av 80-talet låg detta gap på 3-4 procent. Under 90-talet var det uppe i 7-8 procent.
Både som skattebetalare och som bankkunder fick vi medborgare stå för notan.
I citatet ovan så beskyller man s-regeringen för avregleringen av kreditmarknaden 1985 men i praktiken styrde de säkert över Riksbanksledningen så jag skall inte bråka även om det är formellt fel.
Här kan du se alla faktorer som till slut fick bubblan att brista. Och att skylla på den nytillsatta regeringen som fick hela skiten i sitt knä när de fick makten i slutet av 1991 är någon som bara sossar som blundar för FAKTA kan göra.
