Granskning à la Aftonbladet
Rolf HillegrenDEBATT Den som regelbundet donerar en slant till exempelvis Frälsningsarmén eller Stadsmissionen torde hos de flesta väcka viss beundran. Den som däremot skickar sin skärv till Avpixlat lär ha svårare att bli beundrad eller ens uppskattad – i vart fall hos Aftonbladets journalister och med största säkerhet inte heller hos landets övriga journalister.
Nu är det ju å andra sidan inte för att glädja dessa som donationer till Avpixlat görs och därför kan man vara övertygad om att sajtens donatorer tar Aftonbladets bristande uppskattning med jämnmod. Åtminstone i de fall då deras arbetsgivare inte kontaktats av någon AB-reporter. Det finns dock en likhet mellan donationer till de ovan nämnda mottagarna, nämligen att de görs av ideella skäl. Om sedan Aftonbladet i det ena fallet anser att idealiteten är missriktad säger det möjligen något om tidningens syn på det fria ordet.
Som Avpixlat redan uppmärksammat så hade Aftonbladet en artikel den 23 oktober i vilken man triumferande meddelade bland vilka kategorier medborgare Avpixlats donatorer återfinns. Och för att dölja det poänglösa i denna nyhet upprepade man det uttjatade men obevisade påståendet att Avpixlat är ”landets största främlingsfientliga sajt”. Donatorerna stöder därför ”näthatet” enligt Aftonbladets sätt att se på saken.
Här uppstår genast en liten fundering hos läsaren. Har Aftonbladet möjligen haft problem med sin upptäckt? Donatorerna förefaller att utgöra ett hyfsat tvärsnitt av befolkningen. Men tidigare har det ju gjorts gällande att Avpixlats läsare huvudsakligen återfinns bland obildade bondlurkar och andra tvivelaktiga existenser. Tyvärr ger artikeln inget svar på huruvida denna fråga åstadkommit huvudbry hos artikelförfattarna.
Aftonbladets nyhet hade varit utomordentligt intressant om tidningen bemödat sig med att bevisa det påstående som är en förutsättning för nyhetens sensationsvärde, nämligen uppgiften om Avpixlats främlingsfientlighet. Bland journalister förefaller det vara tabu att enbart nämna namnet Avpixlat utan det inledande tillägget ”den främlingsfientliga sajten”. Genom detta konsekventa och tvångsmässiga upprepande har man säkerligen lyckats dupera delar av läsekretsen om påståendets sanningshalt. Men lika säkert finns en stor grupp som inte vilseförts. Och i den vilseförda gruppen finns troligtvis en del som börjat tänka om. Bland dessa är det föga troligt att förtroendet för landets journalister befinner sig på uppgång.
Låt oss ändå för ett ögonblick leka med tanken att Aftonbladet är en seriös tidning för vilken läsarna har förtroende på grund av dess syn på etik, demokrati och åsiktsfrihet. Då skulle de kunna läsa granskande artiklar där tidningens journalister objektivt och sakligt motiverade påståendet om Avpixlats främlingsfientlighet. Och om påståendet vore korrekt skulle det inte var svårt för författarna att finna artiklar på sajten där olika etniska grupper pekats ut som mer eller mindre klandervärda, vilket vore goda exempel på just främlingsfientlighet. Den dag Aftonbladet eller någon annan presenterar godtagbara bevis för den påstådda främlingsfientligheten kommer jag att avsluta mina besök hos Avpixlat. Till dess fortsätter jag.
Här vill jag göra ett förtydligande: Bland artikelkommentarerna kan det emellanåt tyvärr förekomma enstaka inlägg som vittnar om mindre gott omdöme hos kommentatorerna. Detta är dock inget fenomen som enbart drabbar Avpixlat. Skillnaden är endast att de största aktörerna bland den etablerade pressen löst problemet genom att ta bort kommentarsfunktionen, trots att fenomenet torde vara marginellt. Som ett bevis på respekten för läsekretsen på den etablerade sidan har kommentarsfunktionen där getts den inofficiella benämningen ”pissrännan”. Själv tror jag att det fria ordet mår bättre av en och annan olämplig kommentar än inga alls. Därtill får man betänka att det i dagens läge finns tidningsredaktioner av det etablerade slaget där medarbetarnas omdöme kan ifrågasättas. Skillnaden är närmast att det dåliga omdömet i de fallen framträder på ett mer sofistikerat sätt än i kommentarsfälten.
Jag har nu läst Avpixlat i drygt ett år och för ca åtta månader skrev jag en artikel på Newsmill i vilken jag just efterlyste seriös kritik av Avpixlat. Ännu har dock ingen tidning presenterat något som fyller ens lågt ställda krav på en seriös granskning. Jag är fullständigt övertygad om att missbruk av yttrandefriheten från Avpixlats sida inte skulle förbigås med tystnad från den etablerade pressen. Den tystnad som nu råder i form av avsaknad av genomtänkt kritik får därför anses tala i viss riktning. Därmed kommer jag osökt in på frågan: Hur i herrans namn tänker landets journalister och då i synnerhet Aftonbladets? Vågar man hoppas på en artikel i det ämnet i tidningen?
Innan den aktuella artikeln presenterades måste rimligen någon form av tankeverksamhet ha förekommit på redaktionen. Trodde man att donationerna till Avpixlat skulle minska? Trodde man att läsarna skulle bli upprörda? Trodde man att förtroendet för Aftonbladet skulle öka? Trodde man att stödet till Sverigedemokraterna skulle minska? Om dessa frågor varit på tapeten är det högst osannolikt att någon individ med hygglig verklighetsanknytning skulle ha svarat ja på någon av dem. Aftonbladets granskande skribenter måste rimligen ha haft betydligt klurigare frågor i tankarna, men vilka vet de endast själva. Något annat kan man knappast komma fram till om man vill göra en välvillig bedömning. Att granskningen sedan slog totalt slint får väl i samma välvilliga anda förklaras med att vi alla stundom gör fel, trots goda föresatser. Möjligen är det något förbryllande att man inte gjorde ett undantag för detta speciella scoop och lät ”pissrännan” vara öppen för att motta folkets jubel. Eller kan det ha varit så att man någonstans ändå tvivlade på sin sensation?
Vad har då Aftonbladets undersökande artikel åstadkommit? Det mest påtagliga är sannolikt att Avpixlat fått några fler besökare samt att SD möjligen fått några ytterligare sympatisörer. Med en sådan kritiker som Aftonbladet torde Avpixlat och SD kunna se framtiden an med tillförsikt. I övrigt har jag svårt att se artikeln som annat än ett (ofrivilligt?) bidrag till det journalistförakt som kåren självdestruktivt och framgångsrikt kämpar för att öka. Man undrar häpet vilket slutmål som hägrar.
Rolf Hillegren
Kan inte säga det bättre själv.
Läs speciellt den "feta" delen av texten.