Hem
http://www.svd.se/naringsliv/det-tysta-paradigmskiftet_6683462.svd?adapt_wid=sc_svd_w1&adapt_group=2&adapt_ma=18&adapt_mp=1&fcId=2
UPPVAKNANDE När framtida generationer försöker rekonstruera det tidiga 2000-talets finanskrasch kommer de att göra två förbluffande upptäckter. Den ena är att västvärldens makthavare valde att bygga hela det finansiella systemet på en ganska lätt genomskådad lögn. Den andra att det tog flera decennier innan den avslöjades.
Nollvisionen. Så heter den tjusiga målbild som riksdagen 1997 slog fast för trafiksäkerheten i Sverige. Den går ut på att antalet människor som dödas i trafiken ska uppgå till noll. Detta onekligen ambitiösa mål har kritiserats för att vara lika orealistiskt som att drömma om en badsemester på Jupiter eller gratis räkmackor på Ryanair.
Ännu större uppståndelse skulle det väcka om Trafikverket förkunnade att all trafik från och med nu är helt ofarlig. Slut med bilbältestrassel och glädjedödande hastighetsgränser. Plattan i mattan! På den förunderliga finansmarknaden skedde motsvarande reform redan på 80-talet. Rubrikerna uteblev.
I ett rum någonstans i Europa beslutade ett antal farbröder i kostym att den som lånar ut till en stat i västvärlden aldrig kan förlora pengar.
I det regelverk för banker, med det finanspoetiska namnet BaselI, som såg dagens ljus för nästan tjugofem år sedan bestämdes nämligen att staters skulder skulle klassas som helt riskfria. Ett beslut som skulle komma att få oanade konsekvenser.
Om någonting är helt riskfritt behövs förstås inga försiktighetsåtgärder. Varför skydda sig mot en olycka som aldrig kan inträffa?
I finansvärlden betyder det att banker och försäkringsbolag inte behöver sätta av reserver för att täcka eventuella förluster på sin utlåning till länder.
Uppfattningen att västvärldens statsobligationer är helt immuna mot problem är den allmänt accepterade sanning som hela det finansiella systemet vilat på i decennier.
Här kommer en tråkig nyhet: så är det inte.
Detta har nu bekräftats från högsta ort. Hervé Hannoun, höjdare på bankernas mäktiga samarbetsorgan Bank of International Settlements höll nyligen ett tal där han förklarade att bankvärlden måste börja inse att även statspapper kan innebära vissa risker.
Med Grekland redan i ruin och Italien och Spanien på väg ut över avgrunden är det ett uttalande som kanske inte kvalificerar honom för utmärkelsen Sherlock Holmes of The Year.
Men insikten innebär faktiskt ett ekonomiskt paradigmskifte, i klass med Berlinmurens fall.
Statsobligationer är det viktigaste byggmaterialet i den extremt komplexa konstruktion som brukar kallas det globala finanssystemet. Räntan på statspapper, även kallad den ”riskfria räntan”, påverkar kostnaden för alltifrån kreditkort till bolån.
Obligationerna dominerar portföljerna hos världens försäkrings- och pensionsbolag och används som säkerhet vid tusen och åter tusen affärer varje dag. När detta material visar sig innehålla dolda svagheter är det alltså ingen liten sak.
De senaste månadernas turbulens på marknaderna är ljudet av ett gigantiskt fuskbygge som krackelerar. De finansiella spelreglerna måste skrivas om. Långivare till stater tvingas ta på sig de kritiskt granskande glasögonen, som för vilken kund som helst. Priset på pengar stiger. Kreditmarknaden riskerar att frysa till is.
Mantrat om de riskfria statslånen har upprepats av makthavarna ända till det bittra slutet. Med förödande resultat. För att göra finanssystemet robustare efter finanskrisens första våg 2008 tvingade myndigheterna europeiska banker att skaffa sig större reserver i form av säkra tillgångar. Alltså ännu fler statspapper. Ungefär lika smart som att bota huvudvärk med en hagelbössa.
Marknaden är förstås mer snabbtänkt än Bryssel. Bankerna har i höst gjort sig av med de påstått stensäkra statsobligationerna snabbare än det går att säga eurokollaps.
Den stora frågan är hur det kunde bli så här. Den som googlar på ämnet statskonkurser kan tillexempel hitta rapporten This Time is Different av forskarna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart. Denna historiska exposé visar att statsfinansiella problem sett över en längre tidsperiod har varit lika återkommande fenomen som årstiderna.
Ändå valde det ekonomiska etablissemanget att, efter ett antal goda årtionden i västvärlden, kasta all denna erfarenhet i soptunnan. Det är som att efter en het och rekordlång sommar officiellt dödförklara konceptet vinter. När verkligheten nu hunnit ikapp flyr placerarna till de sista ”säkra” länderna; Storbritannien, USA och Japan.
Det första fick räddas av IMF så sent som 1976, det andra lånar 40 kronor för varje hundralapp som staten gör av med och det tredje har en statsskuld på två gånger BNP. Sånt som skulle kunna oroa vem som helst om det inte vore för den allt mer utbredda kriströttheten.
Men det finns vinnare. Sagan om de riskfria statspappren gjorde att banker drog in enorma vinster och att politiker kunde gå till val på löften om ostron och välfärdsreformer till alla. Resultatet blev historiens största låneboom.
Problemet är förstås att någon måste betala.
En sak är säker, det blir inte Baselfarbröderna i kostym. Snarare små människor som ännu inte kan stava till ordet obligation och kanske inga andra ord heller.
Finansbyråkaterna borde kanske tvingas besöka dessa personer. En förlåt-oss turné till Europas alla dagis. ”Jo förstår ni barn, det var så här att...”
"Problemet är förstås att någon måste betala"
Kommunistinfiltratören på SvD har tydligen inte samma insikt i sakers faktiska förhållanden som Knatte/Fnatte/Tjatte som lugnt fortsätter med sitt "what´s the problem ?". Blundar man bara tillräckligt hårt och länge, försvinner det otäcka.
"Ungefär lika smart som att bota huvudvärk med en hagelbössa"
UPPVAKNANDE När framtida generationer försöker rekonstruera det tidiga 2000-talets finanskrasch kommer de att göra två förbluffande upptäckter. Den ena är att västvärldens makthavare valde att bygga hela det finansiella systemet på en ganska lätt genomskådad lögn. Den andra att det tog flera decennier innan den avslöjades.
Nollvisionen. Så heter den tjusiga målbild som riksdagen 1997 slog fast för trafiksäkerheten i Sverige. Den går ut på att antalet människor som dödas i trafiken ska uppgå till noll. Detta onekligen ambitiösa mål har kritiserats för att vara lika orealistiskt som att drömma om en badsemester på Jupiter eller gratis räkmackor på Ryanair.
Ännu större uppståndelse skulle det väcka om Trafikverket förkunnade att all trafik från och med nu är helt ofarlig. Slut med bilbältestrassel och glädjedödande hastighetsgränser. Plattan i mattan! På den förunderliga finansmarknaden skedde motsvarande reform redan på 80-talet. Rubrikerna uteblev.
I ett rum någonstans i Europa beslutade ett antal farbröder i kostym att den som lånar ut till en stat i västvärlden aldrig kan förlora pengar.
I det regelverk för banker, med det finanspoetiska namnet BaselI, som såg dagens ljus för nästan tjugofem år sedan bestämdes nämligen att staters skulder skulle klassas som helt riskfria. Ett beslut som skulle komma att få oanade konsekvenser.
Om någonting är helt riskfritt behövs förstås inga försiktighetsåtgärder. Varför skydda sig mot en olycka som aldrig kan inträffa?
I finansvärlden betyder det att banker och försäkringsbolag inte behöver sätta av reserver för att täcka eventuella förluster på sin utlåning till länder.
Uppfattningen att västvärldens statsobligationer är helt immuna mot problem är den allmänt accepterade sanning som hela det finansiella systemet vilat på i decennier.
Här kommer en tråkig nyhet: så är det inte.
Detta har nu bekräftats från högsta ort. Hervé Hannoun, höjdare på bankernas mäktiga samarbetsorgan Bank of International Settlements höll nyligen ett tal där han förklarade att bankvärlden måste börja inse att även statspapper kan innebära vissa risker.
Med Grekland redan i ruin och Italien och Spanien på väg ut över avgrunden är det ett uttalande som kanske inte kvalificerar honom för utmärkelsen Sherlock Holmes of The Year.
Men insikten innebär faktiskt ett ekonomiskt paradigmskifte, i klass med Berlinmurens fall.
Statsobligationer är det viktigaste byggmaterialet i den extremt komplexa konstruktion som brukar kallas det globala finanssystemet. Räntan på statspapper, även kallad den ”riskfria räntan”, påverkar kostnaden för alltifrån kreditkort till bolån.
Obligationerna dominerar portföljerna hos världens försäkrings- och pensionsbolag och används som säkerhet vid tusen och åter tusen affärer varje dag. När detta material visar sig innehålla dolda svagheter är det alltså ingen liten sak.
De senaste månadernas turbulens på marknaderna är ljudet av ett gigantiskt fuskbygge som krackelerar. De finansiella spelreglerna måste skrivas om. Långivare till stater tvingas ta på sig de kritiskt granskande glasögonen, som för vilken kund som helst. Priset på pengar stiger. Kreditmarknaden riskerar att frysa till is.
Mantrat om de riskfria statslånen har upprepats av makthavarna ända till det bittra slutet. Med förödande resultat. För att göra finanssystemet robustare efter finanskrisens första våg 2008 tvingade myndigheterna europeiska banker att skaffa sig större reserver i form av säkra tillgångar. Alltså ännu fler statspapper. Ungefär lika smart som att bota huvudvärk med en hagelbössa.
Marknaden är förstås mer snabbtänkt än Bryssel. Bankerna har i höst gjort sig av med de påstått stensäkra statsobligationerna snabbare än det går att säga eurokollaps.
Den stora frågan är hur det kunde bli så här. Den som googlar på ämnet statskonkurser kan tillexempel hitta rapporten This Time is Different av forskarna Kenneth Rogoff och Carmen Reinhart. Denna historiska exposé visar att statsfinansiella problem sett över en längre tidsperiod har varit lika återkommande fenomen som årstiderna.
Ändå valde det ekonomiska etablissemanget att, efter ett antal goda årtionden i västvärlden, kasta all denna erfarenhet i soptunnan. Det är som att efter en het och rekordlång sommar officiellt dödförklara konceptet vinter. När verkligheten nu hunnit ikapp flyr placerarna till de sista ”säkra” länderna; Storbritannien, USA och Japan.
Det första fick räddas av IMF så sent som 1976, det andra lånar 40 kronor för varje hundralapp som staten gör av med och det tredje har en statsskuld på två gånger BNP. Sånt som skulle kunna oroa vem som helst om det inte vore för den allt mer utbredda kriströttheten.
Men det finns vinnare. Sagan om de riskfria statspappren gjorde att banker drog in enorma vinster och att politiker kunde gå till val på löften om ostron och välfärdsreformer till alla. Resultatet blev historiens största låneboom.
Problemet är förstås att någon måste betala.
En sak är säker, det blir inte Baselfarbröderna i kostym. Snarare små människor som ännu inte kan stava till ordet obligation och kanske inga andra ord heller.
Finansbyråkaterna borde kanske tvingas besöka dessa personer. En förlåt-oss turné till Europas alla dagis. ”Jo förstår ni barn, det var så här att...”
"Problemet är förstås att någon måste betala"
Kommunistinfiltratören på SvD har tydligen inte samma insikt i sakers faktiska förhållanden som Knatte/Fnatte/Tjatte som lugnt fortsätter med sitt "what´s the problem ?". Blundar man bara tillräckligt hårt och länge, försvinner det otäcka.
"Ungefär lika smart som att bota huvudvärk med en hagelbössa"
