Hem
Vi behöver fler som Kamprad, inte färre!
Kritiken mot Ingvar Kamprad bör istället vändas mot den svenska modellen där de framgångsrika tvingats till exil. Istället behöver Sverige bygga upp en blomstrande donationskultur, med USA som förebild, skriver professor Hans Sjögren.
Kritiken över Ingvar Kamprad och hans imperiebygge vittnar om okunnighet och upprepar ett gammalt förakt för entreprenörer. Kritiken bör istället vändas mot den svenska modell som tvingat framgångsrika familjeföretagare att gå i exil för att säkra arvet. Familjeföretagares uppfattning är att de främst inte ärver utan lånar företaget av sina barn! Även familjen Rausing insåg tidigt att familjeföretaget kring Tetra Pak skulle missgynnas om bolaget låg kvar i Sverige.
Fallet med Kamprad och Rausing pekar på att Sverige måste anpassa sina spelregler till att nya familjedynastier växer fram i Sverige kring banbrytande innovationer sprungna ur avancerad forskning och utveckling. Motkravet är att göra donationer avdragsgilla och på det sättet påverka de privata kapitalisterna att ge tillbaka något av vad de tjänat tack vare sitt fosterland.
Världen är full av dynastier och många av dem finner vi inom näringslivet: Rockefeller, Rothschild, Morgans, Ford, Porsche, Agnelli (Fiat), Toyoda (Toyota) och Bombardier. Många har startat inom handel och finans, som handelshus, bankirfirmor och investmentbanker. Andra familjedynastier har byggt upp sina förmögenheter runt exploateringen av naturresurser under det industriella genombrottet, som olja i fallet med Rockefeller. Vi finner även flera familjedynastier från den under 1900-talet expansiva fordonsindustrin.
Sverige har ett fåtal men stora dynastier. Om kravet ställs på minst fyra familjegenerationer talar vi om Bonniers, Wallenbergsfären och Johnsons. Kamprad och hans söner betraktar vi därför som en potentiell dynasti.
Debatten kring Ikeas miljarder måste ställas i ljuset av familjeföretagandets väsen. Låt oss först konstatera att Kamprad varit en banbrytare och katalysator för en ny syn på industriell logik inom sin bransch, med de platta paketen och en ny distributionsteknik som kännetecken. Istället för att ta strid för bättre marknadsvillkor och skatteregler i hemlandet valde han tidigt att utmana sina konkurrenter genom att förlägga en stor del av sin produktion utomlands, i lågkostnadslandet Polen till att börja med. Kamprad hade inget statligt monopol att brottas med och vinstmaskinen Ikea blev heller inte beroende av den hårt reglerade kreditmarknaden under efterkrigstiden och tillgången på börskapital.
Ett gemensamt drag hos de svenska familjedynastierna är att de brutit med gängse spelregler och branschlogik på marknaden. De har i opposition eller samarbete med kontrollmakten förändrat marknadsförutsättningarna och skapat sig ett möjlighetsutrymme därifrån de kunnat växa. För att få till stånd dessa förändringar av villkoren på marknaden har de behövt agera lobbyister eller skapa starka band till politiska makthavare.
Med sina företag har de skapat nya marknader och samhällsekonomin har belönats med ett växande antal arbetstillfällen. I och med att företagen blivit stora arbetsgivare och därmed viktiga för landets arbetsmarknad har de också hamnat i politikernas intresse. Ägarna har blivit en del av etablissemanget och utvecklat ett relationskapital med politiker och allmänhet, som i de flesta fall bidragit till att stärka varumärket för både företagen och familjedynastin.
I den anglosaxiska världen har familjedynastier och privata storkapitalister alltid förväntats återföra en del av sina förmögenheter till samhället via donationer: i USA uppgår den årliga donationsvolymen till nivåer som motsvarar Sveriges bruttonationalprodukt.
Sverige hade en donationskultur i början av 1900-talet, men efter andra världskriget kom den att släckas ut av statliga transfereringssystem, höga inkomst- och företagsskatter samt regleringar av kapitalmarknaden. Den senaste tidens avregleringar och slopande av arvs- och förmögenhetsskatter möjliggör en renässans för en donationskultur i Sverige.
Vad som fallet Percy Barnevik och nu senast Kamprad visar är att Sverige behöver bygga upp en blomstrande donationskultur. Förebilderna finns i USA med Bill Gates och Warren Buffet i spetsen. Medlet är avdragsgilla donationer till forskning, utbildning, sjukhus och infrastruktur. Och ett ökat tryck på Kamprad och andra nyrika att donera. Då förvandlas privatkapitalisterna från offer till hjältar i välfärdssamhället.
HANS SJÖGREN
professor i Ekonomisk historia och institutionell ekonomi, Linköpings universitet, och föreståndare för EHFF, Handelshögskolan i Stockholm.
Kritiken mot Ingvar Kamprad bör istället vändas mot den svenska modellen där de framgångsrika tvingats till exil. Istället behöver Sverige bygga upp en blomstrande donationskultur, med USA som förebild, skriver professor Hans Sjögren.
Kritiken över Ingvar Kamprad och hans imperiebygge vittnar om okunnighet och upprepar ett gammalt förakt för entreprenörer. Kritiken bör istället vändas mot den svenska modell som tvingat framgångsrika familjeföretagare att gå i exil för att säkra arvet. Familjeföretagares uppfattning är att de främst inte ärver utan lånar företaget av sina barn! Även familjen Rausing insåg tidigt att familjeföretaget kring Tetra Pak skulle missgynnas om bolaget låg kvar i Sverige.
Fallet med Kamprad och Rausing pekar på att Sverige måste anpassa sina spelregler till att nya familjedynastier växer fram i Sverige kring banbrytande innovationer sprungna ur avancerad forskning och utveckling. Motkravet är att göra donationer avdragsgilla och på det sättet påverka de privata kapitalisterna att ge tillbaka något av vad de tjänat tack vare sitt fosterland.
Världen är full av dynastier och många av dem finner vi inom näringslivet: Rockefeller, Rothschild, Morgans, Ford, Porsche, Agnelli (Fiat), Toyoda (Toyota) och Bombardier. Många har startat inom handel och finans, som handelshus, bankirfirmor och investmentbanker. Andra familjedynastier har byggt upp sina förmögenheter runt exploateringen av naturresurser under det industriella genombrottet, som olja i fallet med Rockefeller. Vi finner även flera familjedynastier från den under 1900-talet expansiva fordonsindustrin.
Sverige har ett fåtal men stora dynastier. Om kravet ställs på minst fyra familjegenerationer talar vi om Bonniers, Wallenbergsfären och Johnsons. Kamprad och hans söner betraktar vi därför som en potentiell dynasti.
Debatten kring Ikeas miljarder måste ställas i ljuset av familjeföretagandets väsen. Låt oss först konstatera att Kamprad varit en banbrytare och katalysator för en ny syn på industriell logik inom sin bransch, med de platta paketen och en ny distributionsteknik som kännetecken. Istället för att ta strid för bättre marknadsvillkor och skatteregler i hemlandet valde han tidigt att utmana sina konkurrenter genom att förlägga en stor del av sin produktion utomlands, i lågkostnadslandet Polen till att börja med. Kamprad hade inget statligt monopol att brottas med och vinstmaskinen Ikea blev heller inte beroende av den hårt reglerade kreditmarknaden under efterkrigstiden och tillgången på börskapital.
Ett gemensamt drag hos de svenska familjedynastierna är att de brutit med gängse spelregler och branschlogik på marknaden. De har i opposition eller samarbete med kontrollmakten förändrat marknadsförutsättningarna och skapat sig ett möjlighetsutrymme därifrån de kunnat växa. För att få till stånd dessa förändringar av villkoren på marknaden har de behövt agera lobbyister eller skapa starka band till politiska makthavare.
Med sina företag har de skapat nya marknader och samhällsekonomin har belönats med ett växande antal arbetstillfällen. I och med att företagen blivit stora arbetsgivare och därmed viktiga för landets arbetsmarknad har de också hamnat i politikernas intresse. Ägarna har blivit en del av etablissemanget och utvecklat ett relationskapital med politiker och allmänhet, som i de flesta fall bidragit till att stärka varumärket för både företagen och familjedynastin.
I den anglosaxiska världen har familjedynastier och privata storkapitalister alltid förväntats återföra en del av sina förmögenheter till samhället via donationer: i USA uppgår den årliga donationsvolymen till nivåer som motsvarar Sveriges bruttonationalprodukt.
Sverige hade en donationskultur i början av 1900-talet, men efter andra världskriget kom den att släckas ut av statliga transfereringssystem, höga inkomst- och företagsskatter samt regleringar av kapitalmarknaden. Den senaste tidens avregleringar och slopande av arvs- och förmögenhetsskatter möjliggör en renässans för en donationskultur i Sverige.
Vad som fallet Percy Barnevik och nu senast Kamprad visar är att Sverige behöver bygga upp en blomstrande donationskultur. Förebilderna finns i USA med Bill Gates och Warren Buffet i spetsen. Medlet är avdragsgilla donationer till forskning, utbildning, sjukhus och infrastruktur. Och ett ökat tryck på Kamprad och andra nyrika att donera. Då förvandlas privatkapitalisterna från offer till hjältar i välfärdssamhället.
HANS SJÖGREN
professor i Ekonomisk historia och institutionell ekonomi, Linköpings universitet, och föreståndare för EHFF, Handelshögskolan i Stockholm.
