Hem
Utan se till att man förstod och visade att det som man trodde egentligen inte är...
Ändå, när ångesten tar över når han inte fram. Det gör ingen.
Var finns meningsfullheten, varför ska en person nästan fungerar, kanske kan, fast det kommer kanske att bli bättre, räknas som arbetsför?
Handlar det mera om att man inte vill hjälpa andra? De har ändå inte tagit hand om sitt så de får skylla sig själva? Eller är det något att som har tagit över som fördom, detta med att många ser så ok, friska ut och man själv känner sig sliten och behov av att få dra i handbromsen.Kanske är det mera att man själv inte kan tillåta sig, för det finns ett samvete, en attityd och tänk, som man själv har vuxit upp med, som gör att man dömer andra för att man själv inte kan passera känslan som stoppar. Så man fortsätter istället med sitt innehållslösa, tomma liv och dömer andra för de verkar leva.
Förstår inte varför man måste döma någon annan. Utan att riktigt veta om hela historien. Byggs på vad någon annan berättar och det som man själv ser.
Får mig att tänka på detta buddistiska ordspråk, "Det som du tror är, är inte" Fast här byggs som sagt många åsikter på tyckande, tror och mycket mera men aldrig på fakta.
Idag spelar det egentligen riktigt roll hur sjuk man är, eller vad man är sjuk i. Lättare att utförsäkra någon med bipolär diagnos än någon med ett brutet ben. För den bipolära mår som den mår. Behöver som sagt inte vara dessa diagnoser heller, hur det finns ett helt spektrum av dem. Fast de är inte dem som ses, inte heller lidandet utan mera detta sätts åt sidan, för kanske kan det finnas...
Det som är det jobbigaste, det som inte syns eller hörs, är "När ångesten är som starkast är det ingen som når fram och inget som når ut till de andra" Ett tyst och smärtsamt vakuum.
Tror att många skulle behöva få leva i andras skor, inte för en dag, kanske längre men inte en hel livstid...
Ändå, när ångesten tar över når han inte fram. Det gör ingen.
Var finns meningsfullheten, varför ska en person nästan fungerar, kanske kan, fast det kommer kanske att bli bättre, räknas som arbetsför?
Handlar det mera om att man inte vill hjälpa andra? De har ändå inte tagit hand om sitt så de får skylla sig själva? Eller är det något att som har tagit över som fördom, detta med att många ser så ok, friska ut och man själv känner sig sliten och behov av att få dra i handbromsen.Kanske är det mera att man själv inte kan tillåta sig, för det finns ett samvete, en attityd och tänk, som man själv har vuxit upp med, som gör att man dömer andra för att man själv inte kan passera känslan som stoppar. Så man fortsätter istället med sitt innehållslösa, tomma liv och dömer andra för de verkar leva.
Förstår inte varför man måste döma någon annan. Utan att riktigt veta om hela historien. Byggs på vad någon annan berättar och det som man själv ser.
Får mig att tänka på detta buddistiska ordspråk, "Det som du tror är, är inte" Fast här byggs som sagt många åsikter på tyckande, tror och mycket mera men aldrig på fakta.
Idag spelar det egentligen riktigt roll hur sjuk man är, eller vad man är sjuk i. Lättare att utförsäkra någon med bipolär diagnos än någon med ett brutet ben. För den bipolära mår som den mår. Behöver som sagt inte vara dessa diagnoser heller, hur det finns ett helt spektrum av dem. Fast de är inte dem som ses, inte heller lidandet utan mera detta sätts åt sidan, för kanske kan det finnas...
Det som är det jobbigaste, det som inte syns eller hörs, är "När ångesten är som starkast är det ingen som når fram och inget som når ut till de andra" Ett tyst och smärtsamt vakuum.
Tror att många skulle behöva få leva i andras skor, inte för en dag, kanske längre men inte en hel livstid...
