Hem
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ollesvenning/article5649678.ab
Några verkliga alternativ finns knappast i det afghanska valet
På torsdag försöker Afghanistan hålla val. Hamid Karzai erövrar då ytterligare några år som president i det sönderslitna landet, ett av världens fattigaste. Några verkliga alternativ finns knappast. Förre finansministern ställer upp med valparollen: ”Hela landet har blivit kriminellt”. Sånt övertygar inte den västvärld som administrerar eller, rentav, ockuperar landet.
Karzai, som suveränt och folkföraktande vägrat delta i valdebatter, förblir det bräckliga stödet för USA och Nato. Han samverkade en gång i tiden, precis som USA:s administration, nära med talibanerna . Presidenten tjänade också energiskt Unocal, det kaliforniska oljebolag som ville dra pipelines genom Afghanistan. Unocal bjöd talibaner på ståtligt mottagande i USA.
Vänner en gång i tiden
En gång i tiden var ju talibanerna västvärldens vänner, trogna allierade i kampen mot Sovjet. Möjligen är den med tiden inställda vänskapen på väg att återvända. Realpolitiken har sitt givna regelsystem. Vi måste börja tala med talibanerna, säger nu Natoledare lika tydligt som David Miliband, brittisk utrikesminister. Hans franska kollega Bernard Kouchner instämmer. Kouchner, som berikat sig på samverkan med juntan i Burma, har med tiden annars rekommenderat bomber för att sprida sin varma humanistiska tro.
De vänliga blinkningarna av praktiskt samförstånd riktas knappast mot Mullah Omar, snarare mot de mer moderna talibanerna, neotalibaner med dvd, datorer och glad teknologi.
Kriget går uselt
Kriget går uselt för västvärlden, för Nato och dess allierade Isaf, befolkat också av svenska soldater. I juli uppmättes rekord för antalet döda utländska soldater. ”Talibanerna är på väg att vinna”, skriver Wall Street Journal. Tidningen har lyssnat till Stan McChrystal, USA:s högste militäre ledare i Afghanistan. Västvärldens krig ”saknar en sammanhängande idé och strategi, baserad på realiteter och kunskap om den afghanska kulturen”, heter det i en utskottsrapport lämnad till brittiska parlamentet.
Kanske kan man sammanfatta fiaskot med ortsnamnet ”Bala Bulok”. Där slet bomber från USA-plan sönder kropparna på ett hundratal barn och kvinnor.
När USA 2001 under ett par månader, och utan FN:s stöd, bombat det utfattiga Afghanistan samlades givarländer i Bonn; de skulle dela ut en författning till det besegrade landet och skriva ut väldiga biståndsprojekt. Oxfam, den brittiska hjälporganisationen, har utrett att mindre än hälften av den utlovade hjälpen har delats ut. 40 procent av biståndet rinner tillbaka till de rika länderna, som konsultarvoden och vinster på investerings- och handelsprojekt.
Lever på knarkpengar
Ändå, bistånd är tillsammans med den flödande, rikliga knarkhandeln Afghanistans mäktigaste inkomstkälla. Presidentens bror Ahmed Wali Karzai har föredragit heroinaffärer för att bygga sin enorma förmögenhet. Kriget har skapat en liten, svårt korrupt, elit. Långt från den lever bortåt hälften av afghanerna i extrem fattigdom: mindre än en dollar om dagen.
”Vägen leder till kaos”
Den nuvarande vägen leder ner i kaos, skriver Ahmed Rashid, förmodligen den främste kännaren av Afghanistanregionen och talibanerna. Liberala imperialister har ett givet svar på denna förödande dom: Fler soldater, effektivare vapen. Ja, de vill också att soldater (PRT-modellen) ska bygga vänskapligt sinnade byar, ungefär som USA på sin tid prövade i Vietnam, utan spår av framgång. Västvärldens svar, Obamas svar och om man ska leta långt ute i periferin, Carl Bildts och Urban Ahlins svar, reduceras till: mer av samma sak. De välsignar en havererad strategi. Kriget har hittills spritt massdöd bland civila, befäst krigsherrarnas makt, både över politiken och knarkhandeln och drivit våldet och kriget in i grannländer. Bland dem Pakistan, utrustat med kärnvapen. Våldet, nöden, korruptionen, det sönderfallna rättssystemet, den isolerade marionettregeringen; alla dessa levande realiteter har stärkt talibanernas makt och deras rigida, antihumana ideologi.
Snart har västvärldens krig pågått lika länge som den sovjetiska 80-tals ockupationen. Nederlaget är redan utskrivet: västledare letar nu hyggliga talibaner att samtala med.
Några verkliga alternativ finns knappast i det afghanska valet
På torsdag försöker Afghanistan hålla val. Hamid Karzai erövrar då ytterligare några år som president i det sönderslitna landet, ett av världens fattigaste. Några verkliga alternativ finns knappast. Förre finansministern ställer upp med valparollen: ”Hela landet har blivit kriminellt”. Sånt övertygar inte den västvärld som administrerar eller, rentav, ockuperar landet.
Karzai, som suveränt och folkföraktande vägrat delta i valdebatter, förblir det bräckliga stödet för USA och Nato. Han samverkade en gång i tiden, precis som USA:s administration, nära med talibanerna . Presidenten tjänade också energiskt Unocal, det kaliforniska oljebolag som ville dra pipelines genom Afghanistan. Unocal bjöd talibaner på ståtligt mottagande i USA.
Vänner en gång i tiden
En gång i tiden var ju talibanerna västvärldens vänner, trogna allierade i kampen mot Sovjet. Möjligen är den med tiden inställda vänskapen på väg att återvända. Realpolitiken har sitt givna regelsystem. Vi måste börja tala med talibanerna, säger nu Natoledare lika tydligt som David Miliband, brittisk utrikesminister. Hans franska kollega Bernard Kouchner instämmer. Kouchner, som berikat sig på samverkan med juntan i Burma, har med tiden annars rekommenderat bomber för att sprida sin varma humanistiska tro.
De vänliga blinkningarna av praktiskt samförstånd riktas knappast mot Mullah Omar, snarare mot de mer moderna talibanerna, neotalibaner med dvd, datorer och glad teknologi.
Kriget går uselt
Kriget går uselt för västvärlden, för Nato och dess allierade Isaf, befolkat också av svenska soldater. I juli uppmättes rekord för antalet döda utländska soldater. ”Talibanerna är på väg att vinna”, skriver Wall Street Journal. Tidningen har lyssnat till Stan McChrystal, USA:s högste militäre ledare i Afghanistan. Västvärldens krig ”saknar en sammanhängande idé och strategi, baserad på realiteter och kunskap om den afghanska kulturen”, heter det i en utskottsrapport lämnad till brittiska parlamentet.
Kanske kan man sammanfatta fiaskot med ortsnamnet ”Bala Bulok”. Där slet bomber från USA-plan sönder kropparna på ett hundratal barn och kvinnor.
När USA 2001 under ett par månader, och utan FN:s stöd, bombat det utfattiga Afghanistan samlades givarländer i Bonn; de skulle dela ut en författning till det besegrade landet och skriva ut väldiga biståndsprojekt. Oxfam, den brittiska hjälporganisationen, har utrett att mindre än hälften av den utlovade hjälpen har delats ut. 40 procent av biståndet rinner tillbaka till de rika länderna, som konsultarvoden och vinster på investerings- och handelsprojekt.
Lever på knarkpengar
Ändå, bistånd är tillsammans med den flödande, rikliga knarkhandeln Afghanistans mäktigaste inkomstkälla. Presidentens bror Ahmed Wali Karzai har föredragit heroinaffärer för att bygga sin enorma förmögenhet. Kriget har skapat en liten, svårt korrupt, elit. Långt från den lever bortåt hälften av afghanerna i extrem fattigdom: mindre än en dollar om dagen.
”Vägen leder till kaos”
Den nuvarande vägen leder ner i kaos, skriver Ahmed Rashid, förmodligen den främste kännaren av Afghanistanregionen och talibanerna. Liberala imperialister har ett givet svar på denna förödande dom: Fler soldater, effektivare vapen. Ja, de vill också att soldater (PRT-modellen) ska bygga vänskapligt sinnade byar, ungefär som USA på sin tid prövade i Vietnam, utan spår av framgång. Västvärldens svar, Obamas svar och om man ska leta långt ute i periferin, Carl Bildts och Urban Ahlins svar, reduceras till: mer av samma sak. De välsignar en havererad strategi. Kriget har hittills spritt massdöd bland civila, befäst krigsherrarnas makt, både över politiken och knarkhandeln och drivit våldet och kriget in i grannländer. Bland dem Pakistan, utrustat med kärnvapen. Våldet, nöden, korruptionen, det sönderfallna rättssystemet, den isolerade marionettregeringen; alla dessa levande realiteter har stärkt talibanernas makt och deras rigida, antihumana ideologi.
Snart har västvärldens krig pågått lika länge som den sovjetiska 80-tals ockupationen. Nederlaget är redan utskrivet: västledare letar nu hyggliga talibaner att samtala med.
