Bra att det satsas pengar. Men frågan är hur långt kommer pengarna egentligen räcka?
Det sägs att ca 30% av de som erhåller någon form av ersättning lider av någon form av psykisk ohälsa.
ca 200 000 st. De med tyngst diagnos, finns bland aktivitetsersättning och tidsbegränsad ersättning. /Siffran ca 30% kommer ifrån rsmh och riksdagen./
Många av dessa kommer inte ens utanför sin dörr. De som inte ens inkluderas....
På detta blir det fel att säga att för dem som lider av psykiskt funktionshinder. Vilken grad av funktionsnedsättning? 0 - de som inte har någon funktionsnedsättning, 1- ; 2; Klarar sig med ett visst stöd, oftast med förmyndare, någon som hjälper att betalar räkningarna etc... 3; De som är behov av slutenvård i vissa perioder, 4 - de som är behov av slutenvård.
Vad och vilken nivå/grad som person får, sätts inte av psykiatrin, utan av försäkringskassan. De träffar inte ens personen ens... Utan utgår endast från intyg och journalerna. Denna bedömning av psykiskt funktionshinder blir som sagt uppåt väggarna fel många gånger. Så en mycket högfungerande person, som fixar att betala räkningarna, städa, passa tider, jobba etc kan få en högre funktionsnedsättnings grad än någon annan som är sämre...
Vem ska få ta del av dessa pengar? Många får som sagt ingen psykiskt funktionshinder, jo. För här räknas inte depression in, socialfobi, etc... Dock personlighetsstörningar, mano depressivitet, posttraumstisk stress.
Personlighetsstörningar, tex borderline- med rätt och adekvat hjälp kan faktiskt dessa personer blir friska.
Posttraumtisk stress, samma sak som med personlighetströning, men kan bli bra ifrån detta med rätt hjälp,
Nu till tex psykos, många jobbar och klarar ett jobb. Samma sak är det med dem med mano depressiv sjukdom när rätt medicin kombo hittas så har personen ett fungerande liv. Dessa har oftast en högre grad på sitt funktionshinder. Fast de är tyngre diagnoser är chansen större att personen har och får ett fungerande liv, som ditt, hans och hennes utan denna grund.
Den grupp om man ska sålla efter artikeln, som är mest behov av denna åtgärd är inte dem som kommer att få ta del av detta.
Här kommer inte gruppen med en bokstavsdiagnos att ingå för de har ett neuroligisk funktionshinder...
På allt hur mycket adekvat hjälp du får, är helt beroende vart du bor i Sverige. Stockholm har den mest uppbyggda och mest omfattade vården, då oxå med special mottagningar. Bor du i tex Värmland, så sitter du där du sitter, Göteborg hänger inte långt efter Värmland... Norrland kan du ha så långt som 30 mil till din mottagning. Dalarna har tex special mottagningarna på Säter, så där får man resa....
Här kommer pengarna många gånger riktas fel. För den grupp som är mest behov av detta, för komma igång kommer inte att få ta del av denna pott.
För de har ingen psykisk sjukdom eller ett psykiskt funktionshinder. Här handlar det om ca 30%, som lider av någon form av psykisk ohälsa som idag är långtidsjukskrivna i Sverige. Så på detta finns det ett mörkertal som man tror är lika stor, som lever på sin sambo, mamma/pappa eller socialbidrag.
Så 240 miljoner kronor, är det tänkt ska räcka till ca 200 000 st personer? Då riktad till kanske 60 000st av dessa...
Det som är ju tyngre diagnos, större är chansen att du finner personen jobbar och inte är sjukskriven och samma grupp är de som oftast har ett psykiskt funktionshinder. Den grupp som är sjukskrivna, är de med någon form av ångestsyndrom etc och detta är pga de har förr blivit bort sållade av psykiatrin och hamnat hos vårdcentralen. Bort sållade pga resurserna har inte räckt.
Så varför rikta pengarna? Många med en ångestsyndrom, skulle kunna få hjälp tillbaka med denna pott och samtidigt få någon form terapi som stöd. Fast rehabeliteringspotten, den pengen är inte för alla utan väldigt få, som redan är sjukskrivna, utan främst för de som kommer att bli sjukskrivna..
Snacka att överge en stor del av svenskarna, som om de tillhör gruppen DIAB, de icke anställningsbara.