martin7lindgren skrev:Nej inte alls,. en kappvändare är en sån som du, så fort du börjar se en ljusning för dig vänder du dig mot andra som fortfarande inte kommit till ruta ett,
Då är det själförvållat och skyll er själva som hoppar ur truten på dig The Ward,
Det räckte med ett terapijobb några procent per vecka för att du skulle göra den berömmda piruetten, (kappvändningen)
Få se nu jag har kämpat mot mitt handikapp och sjukdom i snart 20 år..
Först för tre år sen orkade inte kroppen längre och jag blev sjukskriven
Först var jag hemma helt i ett år...
Sen har jag kämpat och segat mig tillbaka. Först genom arbetsprovning på 50% i 14 månader. Sen gick jag smärthanteringskurs 10 veckor...
Sen var jag hemma och sjukskriven i 2 månader igen. För att senare börja med lönebidragsjob först på 50% och sedan juni gör jag 6 timmars dagar...
Det går brutalt tungt och jag har haft några frånvarodagar och i princip orkar jag bara med jobbet(knappt det ibland)
Fritid den blir lidande, umgänget med mina barn och min tjej likaså.
Dock har jag inget annat val, då sjukreglerna blivit närmast skoningslösa...
Nät som jag påpekat ända sen reglerna ändrades..
Jag måste helt enkelt klara av 75% jobb, annars går jag en mkt oviss framtid till mötes. För efter januari har jkag inte rätt till sjukpenning och sjukersättning går knappt att få numera
Så exakt vart har jag vänt kappan någonstans?
Skillnaden mellan mig och en del andra är att jag verkligen försöker och är envis som en röd gris...
Man kan nästan tyda att det är pga av lättja du blev hemlös? Men det verkar ju absurt om så var fallet
ps terapijobb är det definitivt inte, det är ett riktigt jobb,med riktig lön.
Det är bara det att arbetsgivaren får kompensatiuon för att jag inte alltid kan jobba på normal nivå och att jag faktiskt har fler sjukdagar än normala anställda har
Jag vet väldigt mkt om hur det är att kämpa och ha en massa motgångar.
Men jag vet också att livet innebär mkt jobb och att man faktiskt vill nåt också