Ännu en träffsäker analys till alla de garderobskommunister som inte gillar att väst får någon del i äran av att ha besegrat Hitlertyskland.
Det kom nyligen en ny tegelsten av det där slaget, ”If this is a woman” av Sarah Helm. Den handlar om Ravensbrück, det enda koncentrationslägret enbart för kvinnor. Boken är full av outhärdliga detaljer om sjukdomar, ohyra och svält. Om kvinnliga vakter som specialiserat sig på olika former av tortyr, som tränat upp sina schäfrar att attackera, som gärna använder eleganta piskor med silverhandtag. För att det roar dem. Om medicinska experiment, stympningar, dödliga injektioner, till sist gaskamrarna.
Och så ”befrielsen”.
Det finns ett skäl till att jag sätter ordet inom citationstecken. För om det är något parti i Helms bok som bryter igenom Ravensbrücks inhumana vrål och får egen avskyvärd ton, så är det skildringen av Röda arméns ”befrielse” av Ravensbrück i april 1945.
Kvar i lägret fanns bara ett fåtal kvinnor. När Röda arméns soldater sätter i gång att mörda och våldta, gör de ingen skillnad på tyska civilister och lägerfångar. Kvinnor som mot alla odds har överlevt nazisternas systematiska mördande, gruppvåldtas i stället, en del till döds, av sina ”befriare”.
För visst är våldtäkt att föredra framför gaskammare, om man överlever. Sibirien är kanske bättre än Ravensbrück.
Självmord möjligen mänskligare än mord.
Så visst kan man hurra för Sovjet och Röda armén.
De som så önskar kan ge Hitler en komplimang för de fina vägarna också.
För de kvinnliga fångarna i Ravensbrück blev befrielsen ytterligare en plåga.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article20672874.ab
Det kom nyligen en ny tegelsten av det där slaget, ”If this is a woman” av Sarah Helm. Den handlar om Ravensbrück, det enda koncentrationslägret enbart för kvinnor. Boken är full av outhärdliga detaljer om sjukdomar, ohyra och svält. Om kvinnliga vakter som specialiserat sig på olika former av tortyr, som tränat upp sina schäfrar att attackera, som gärna använder eleganta piskor med silverhandtag. För att det roar dem. Om medicinska experiment, stympningar, dödliga injektioner, till sist gaskamrarna.
Och så ”befrielsen”.
Det finns ett skäl till att jag sätter ordet inom citationstecken. För om det är något parti i Helms bok som bryter igenom Ravensbrücks inhumana vrål och får egen avskyvärd ton, så är det skildringen av Röda arméns ”befrielse” av Ravensbrück i april 1945.
Kvar i lägret fanns bara ett fåtal kvinnor. När Röda arméns soldater sätter i gång att mörda och våldta, gör de ingen skillnad på tyska civilister och lägerfångar. Kvinnor som mot alla odds har överlevt nazisternas systematiska mördande, gruppvåldtas i stället, en del till döds, av sina ”befriare”.
För visst är våldtäkt att föredra framför gaskammare, om man överlever. Sibirien är kanske bättre än Ravensbrück.
Självmord möjligen mänskligare än mord.
Så visst kan man hurra för Sovjet och Röda armén.
De som så önskar kan ge Hitler en komplimang för de fina vägarna också.
För de kvinnliga fångarna i Ravensbrück blev befrielsen ytterligare en plåga.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article20672874.ab