David Fischer är en judisk forskare i Sverige vars doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996) prisats av Sveriges ledande judiska skikt. I sin avhandling (sid. 25) går Fischer in på "de äldsta kontakter mellan svenskar och judar som finns dokumenterade" och ger där helt reservationslöst som exempel när de svenska vikingarna på 800-talet kom i kontakt med khazarerna "i området kring floderna Don och Volgas nedre lopp".
Om khazarerna förtäljer Fischer att "en stor del av dem, däribland merparten av adeln, köpmännen och kungarna konverterade under 700-talet till judendomen".
Arthur Koestler skriver i boken (sid. 209) om de slutsatser han drar:
"De bevis som anförts i de föregående kapitlen bildar ett starkt argument till stöd för de moderna historiker - österrikare, israeler eller polacker - som oberoende av varandra har hävdat att de allra flesta judar i våra dagar inte är av palestinsk utan av kaukasisk härkomst." Och Koestler skriver vidare (på sid. 210):
"Det vore enfaldigt att förneka att judar av annat ursprung också bidrog till det nuvarande judiska världssamhället. Det är omöjligt att fastställa antalet kazarer i förhållande till de övriga, semitiska tillskotten. Med den samlade bevismassan för ögonen bli man ändå benägen att instämma i de polska historikernas enhälliga uppfattning att "den största delen härstammade från kazarernas land i äldre tid" och att kazarernas bidrag till judarnas genetiska sammansättning måste vara betydande och med all sannolikhet dominant."
Arthur Koestler är en av judarna respekterad och välrenommerad författare. Självaste Einar Rimmerfors, som 1968-1973 var ordförande för Samfundet Sverige-Israel citerar frekvent just Koestler (se Rimmerfors´ bok "Från Abraham till Golda Meir", Gummesons, 1972) och den välkände judiske regissören och teaterchefen Georg Malvius har just Athur Koestler som förlaga för sin uppsättning av "Natt klockan tolv på dagen" på Stockholms Stadsteater, 2001.
Även annan litteratur än Poliaks och Koestlers tar upp khazarerna. Exempelvis Kevin Alan Brooks bok "The Jews of Khazaria" som utkom så sent som 1999 (Jason Aronson Inc.). Boken är dock mer försiktig när det gäller khazarjudarnas inverkan på den etniska sammansättningen hos dagens ashkenazijudar. För att visa att kunskap om khazarerna inte är någon obskyr teori framfört av dammiga stollar kan vi berätta att Brooks bok hyllas av framstående judar som John D. Klier, professor i modern judisk historia vid University College, London, rabbinen Shlomo Yaffe, Chef för Institute for Jewish Literacy i Chabad House, West Hartford, CT, Yigal Rechtman som skriver i The Journal of the Jewish Genealogical Society of New York och Samuel Kurinsky, chef för Hebrew History Federation Ltd.
I ljuset av kunskapen om ashkenazi-judarnas khazariska rötter blir sionismens dogm om återvändande efter 2000 år av fördrivning och Diaspora inte bara ihåliga, de utgör en lögn av en oerhörd omfattning. En lögn som både tvingats på alla dessa ashkenazi-judar som går och tror att de har biologiska band med det heliga landet, men också en fräck lögn som använts för att dupera omvärlden då man genom hänvisning till "det judiska folkets" historiska band till Palestina fått stöd för den judiska massimmigrationen och kolonialiseringen där.
"Återvändande"? Till "sitt hemland"? Då skall de väl åka ner, som de khazararer de är, till södra Ryssland och inte till Palestina för att där mörda och ockupera, om det verkligen är "hem" de vill.
Hem
