Hem
Jag är medveten om att det är för många och för svåra ord för större delen av FH, men ack så mycket sanning det ligger i orden
Tillfälligt anställda en tickande klassbomb
Prekariatet – en snabbt växande grupp av lågavlönade, vikarier och deltidsanställda
Aldrig ett fast jobb. Vikarier, timmisar, deltidsarbetare, inhoppare. Den växande klassen prekariatet tävlar på en låglönemarknad där bemanningsföretagen bestämmer. Missnöjet i den blandade gruppen av ungdomar och tjänstemän kan bli en politisk katastrof. Foto: AP Aldrig ett fast jobb. Vikarier, timmisar, deltidsarbetare, inhoppare. Den växande klassen prekariatet tävlar på en låglönemarknad där bemanningsföretagen bestämmer. Missnöjet i den blandade gruppen av ungdomar och tjänstemän kan bli en politisk katastrof. Foto: AP
Prekariatet. Ordet går knappt att säga, än mindre komma ihåg, men det är dags att vi lär oss det nu.
Prekariatet betecknar den största förändringen av arbetsmarknaden på hundra år. Prekariatet är de människor som tvingas till lågavlönade arbeten, tillfälliga arbeten med minimalt om ens något anställningsskydd.
Hotell, restaurang, handel, städ, transport, bygg, tillverkning, vård, telefonförsäljning ... allt fler sektorer har visstidsanställda, vikarier, ”timmisar”, deltidsarbetare, inhoppare.
Monotona eller slitsamma arbeten som man inte har kontroll över eller kan avancera inom. Jobb som inte är tillräckligt varaktiga för att ge en identitet, jobb på arbetsplatser där man inte kan protestera, för alla går att byta ut och de flesta blir det också förr eller senare.
Prekariatet består av människor med proletära egenskaper vars tillvaro är prekär. Det är en klass i vardande, skriver Guy Standing, professor vid London universitet, i vårens viktigaste bok.
I Japan har en tredjedel av den totala arbetskraften tillfälliga anställningar. I Spanien varannan. I Sydkorea fler än hälften.
Prekariatet fångar inte bara arbetare. Bemanningsföretagen är en jätte som formar hela arbetsprocesser även för vanliga tjänstemän och ”den lägre halvan” av medelklassen. Administratörer, programmerare, journalister ... allt fler stressas av osäkra anställningar och pressas ner mot prekariatet.
I stort sett alla kan hamna där.
Det här är resultatet av de nyliberala avregleringarna. Miljontals människor tävlar på en låglönemarknad, samtidigt som regeringarna tävlar med varandra om att försämra anställningstryggheten.
När Kina, Indien och det forna Sovjetblocket klev in i den globala ekonomin, ökade utbudet av arbetare med 1,5 miljarder människor som var beredda att jobba för en spottstyver utan kollektivavtal och konflikträtt. De låga lönerna pressar ner inkomsterna i hela världen. Lågkonjunkturen som satte in 2009 har ställt en massa människor i prekariatet, privatiseringarna av offentlig sektor har gjort sitt till.
Yrken som egentligen inte är konkurrensutsatta, som vanliga kontorsjobb, förvandlas till osäkra anställningar när företagen byter ägare, vilket de gör allt oftare. I Japan är varannan kontorist anställd med vetskapen om att hen kan åka ut när som helst.
Friställda kan välja mellan att vara arbetslös eller ta ett osäkert jobb med osäker inkomst. Många väljer inledningsvis arbetslösheten, vilket Guy Standing menar är ett rationellt val och ytterst sällan ett utslag av lättja. Den som hamnar i härvan av tillfällighetsjobb har nämligen svårt att ta sig ur – risken är stor att man halkar ner i prekariatet för alltid. Bättre då att ända in i fas 3-kaklet hoppas på ett jobb med fast anställning.
Prekariatet är mer heterogent än det traditionella proletariatet. Många är ungdomar som för stunden inte önskar nåt annat eller som tror att de ska få fast jobb sen. En del är pensionärer som har svårt att släppa arbetslivet. Många är pensionärer som måste jobba extra för att klara sig, nåt som kommer bli allt vanligare i takt med att pensionerna urholkas. Många har tvingast bli egenföretagare.
Och många är migranter. En miljard människor korsar nationsgränserna i jakt på försörjning till vilket pris som helst. Inhemsk ”vit” arbetarklass konkurreras ut och hamnar själv i samma prekariat, med sänkt social standard och stukad självkänsla. Så utbryter ett inbördeskrig inom prekariatet, mellan människor som inte ser att de har en gemsam fiende.
Därför, menar Standing, är prekariatet ett politiskt ”monster” som lätt lyssnar till högerpopulismens locktoner. Prekariatet känner sig inte – och är inte – representerat av nåt parti och heller inte av fackföreningsrörelsen. Det är där franska Nationella fronten, grekiska Gyllene gryning, ungerska Jobbik, engelska National defence league, amerikanska Teapartyrörelsen och svenska Sverigedemokraterna har sin starkaste väljarbas.
Även politikens mittfåra – Sarkozy, Berlusconi, Cameron för att ta tre europeiska exempel – har försökt vinna väljare genom att säga att man ska begränsa invandringen. Men stämman de talar med är än så länge grötig, eftersom de samtidigt är allierade med ett näringsliv som vill ha obegränsad arbetskraftsinvandring. Inte för att näringslivet vill hjälpa polacker till ett bättre liv, utan för att arbetsköparna vill ha lojal, billig arbetskraft. Alla som kan jobba billigt är välkomna. Om näringslivet verkligen drevs av humanitet, skulle de låta polacker arbeta med samma kollektivavtal som svenska arbetare.
Men lika viktigt för att underblåsa rasismen, menar Guy Standing, är att socialdemokraterna i land efter land nedrustat det sociala trygghetssystemet. Den vita arbetarklassen ser sina rättigheter försvinna, samtidigt som man ser andra komma hit och, som man tror, ”bidragssnylta”.
En OECD-rapport som släpptes i torsdags visar att invandrare bidrar till mer än de kostar. Invandring är alltså, som även Standing argumenterar för, lönsamt och dessutom helt nödvändigt på en kontinent som har låga födelsetal och en åldrande befolkning. Sån nationalekonomisk forskning på makronivå betyder mycket lite för dem som blivit av med jobbet, ställts utanför socialförsäkringssystemet eller har en visstidsanställning som knappt går att leva på. Som känner sig helt maktlösa. Det finns ingen anledning att moralisera över dem, menar Standing. Antirasister som är tondöva för klass har mycket små möjligheter att övertyga dem som vacklar av social desperation.
Det är i den här komplexiteten som arbetarrörelsen har sin stora utmaning. Hittar inte socialdemokratin en progressiv politik som fångar både prekariatet – oavsett medlemmarnas etniska bakgrund – och dem som är rädda att hamna där, väntar nåt riktigt otäckt.
Guy Standings Prekariatet – den farliga klassen är den bästa sammanfattning jag hittills läst om den splittrade globala klasstrukturen som nu ritar om en hel värld. Visst är prekariatet ett krångligt ord, men inte mer omöjligt än systemet det betecknar.
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16972339.ab
