Hem
I och med att Neolib inte kommer in på Testaren, lägger jag ut inlägget även här. Jag undviker att länka till ursprunget eftersom eventuella åsikter från nyliberalen My Ass i så fall enbart kommer att beröra skribentens tvivelaktiga person.
När Socialdemokraterna vunnit valet 1982 blev Kjell-Olof Feldt finansminister. Han hade arbetat under den legendariske finansministern Gunnar Sträng men till skillnad mot denne var Feldt influerad av nyliberalismen.
Till sin närmaste man utsåg han Erik Åsbrink. Till riksbankschef utsåg Feldt den nyliberalt färgade Bengt Dennis, en journalist som under en kort tid varit chefredaktör för Dagens Nyheter. Många av de ekonomer som arbetade i Riksbanken var också de troende nyliberaler. Det är därför inte konstigt att det är just i Riksbanken som den verkligt nyliberala revolutionen snart skulle starta.
.
.
Kreditavregleringen klubbades av Riksbanken den 21 november 1985. Regeringen informerades samma dag som beslutet togs, och Riksdagen några dagar senare.
Nu var det fritt fram för bankerna att låna ut hur mycket pengar de ville till företag och hushåll. Vad som sedan hände beskrivs så här i en utredning:
"… utlåningstillväxten steg kraftigt omedelbart efter slopandet av utlåningstaket i november 1985 för att sedan falla tillbaka något under 1987. Under 1988 ökade tillväxten åter igen och det i en närmast explosionsartad takt."
Sverige dränktes i pengar. Inflationen steg våldsamt, från fem procent 1985 till över tio procent 1990. Facket försökte höja lönerna för att kompensera sina medlemmar för prisökningarna, men då steg inflationen ännu mer. Hela balansen i ekonomin slogs omkull och politikerna kunde bara stå och titta på, maktlösa.
Företagen lånade pengar till fastighetsköp och byggde på några år upp en gigantisk spekulationsbubbla där nyköpta hus användes som säkerhet för ständigt nya lån. Det fanns ingen gräns för hur mycket bankerna ville låna ut. Strax innan bubblan brast var svenska banker lönsammast i världen och de svenska fastighetsbolagen dammsög Europas storstäder på kontorsfastigheter. Svenskarna köpte allt de kom över, till vilket pris som helst.
Den amerikanska nationalekonomen Joseph Stiglitz har beskrivit hur Internationella Valutafonden, IMF, under 80- och 90-talet tvingade fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika att göra liknande avregleringar som vår riksbank gjorde frivilligt 1985. I land efter land blev resultatet det samma som hos oss; inflation och börsbubblor. I det läget brukar IMF enligt Stiglitz kräva fler nyliberala reformer, för att på så sätt lösa de problem som nyliberalismen redan skapat.
Samma sak hände i Sverige. Riksbankschefen Bengt Dennis krävde i slutet av 1980-talet att regeringen skulle genomföra nedskärningar i välfärden för att på så sätt kyla av ekonomin och få ned inflationen.
Bankerna pumpade ut så mycket pengar att om en nedskärning skulle kunna väga upp utlåningen så skulle välfärdsstaten nästan behöva avskaffas helt.
Detta vägrade statsminister Ingvar Carlsson att göra, eftersom det inte skulle gå att få demokratiskt stöd för en sådan politik. Sverige var ju fortfarande en demokrati, trots allt.
Sverige hade alltså tack vare Riksbankens novemberrevolution tappat greppet om inflationen. Men i den mediala debatten, som i 15 år dominerats av nyliberal opinionsbildning, framställdes inflationsökningen som det slutliga beviset för att den svenska modellen och den keynesianska politiken, ja hela välfärdsstaten, inte fungerade.
.
.
1991 vann de borgerliga partierna valet och Carl Bildt blev statsminister. Den nya regeringens ekonomiska rådgivare var nyliberala nationalekonomer som manade politikerna att kraftigt höja arbetslösheten och skära i den offentliga sektorn.
I boken Ekonomerna i debatten berättar den folkpartistiska finansministern Anne Wibble att en del nationalekonomer tvivlade på regeringens viljestyrka:
"Den mest extrema varningen våren 1991 kom från Assar Lindbeck: Orkar en borgerlig regering stå emot när arbetslösheten stiger till 6 procent under den tid det tar att anpassa kostnadsläget?"
Man planerade alltså en tredubbling av den svenska arbetslösheten. Finansministern Anne Wibble talade nästan vällustigt om hur svenskarna nu skulle tvingas ned i "arbetslöshetens stålbad", inflationen beskrevs som en sjuka i den bortskämda svenska folksjälen.
Och eftersom socialdemokraterna redan tagit det avgörande steget var det bara för den nya regeringen att följa efter. Carl Bildts linje fick det ödesmättade namnet "Den enda vägens politik".
Arbetslöshetsökningen som följde saknar motstycke i svensk historia.
Under 90-talets första hälft gjordes massavskedanden i den offentliga sektorn. 90 000 företag gick i konkurs. 250 000 människor blev av med sina jobb och arbetslösheten fyrdubblades på rekordtid. Och eftersom politiker på båda sidor om blockgränsen övergivit keynesianismen, som skapats just för att undvika depressioner, och samtidigt övergivit normen som krävde full sysselsättning – så lät man arbetslösheten stiga. Sverige fick sin första regelrätta depression sedan 1930-talet. BNP krympte tre år i rad.
Idag vet vi att inflationen som skulle bekämpas försvann av sig själv redan innan regeringen Bildts inflationsbekämpning hunnit få effekt. En brusten fastighetsbubbla, en djup bankkris som tvingade staten att betala bankernas förluster, ett ovanligt lågt löneavtal och de "krispaket" som kom i samband med det lika tokiga som svindyra kronförsvaret hösten 1992 – alltihop berövade svenska folket deras köpkraft. Folk hade plötsligt inte längre råd att konsumera, efterfrågan störtdök och därmed också inflationen, från nästan tio procent 1992 till strax över två procent 1993.
Problemet var att "Den enda vägens politik" helt byggde på nyliberal inflationsbekämpning.
Projektet att pressa upp arbetslöshet för att "anpassa kostnadsläget" rullade alltså på, mitt i depressionen .
Denna nyliberalism finns det lik förbaskat många som fortfarande förespråkar. Kan någon förklara varför ?
btw: bristfälliga regleringar av bankernas verksamhet har återigen försatt oss i en besvärlig situation, global finanskris kallar man det det här gången.
När Socialdemokraterna vunnit valet 1982 blev Kjell-Olof Feldt finansminister. Han hade arbetat under den legendariske finansministern Gunnar Sträng men till skillnad mot denne var Feldt influerad av nyliberalismen.
Till sin närmaste man utsåg han Erik Åsbrink. Till riksbankschef utsåg Feldt den nyliberalt färgade Bengt Dennis, en journalist som under en kort tid varit chefredaktör för Dagens Nyheter. Många av de ekonomer som arbetade i Riksbanken var också de troende nyliberaler. Det är därför inte konstigt att det är just i Riksbanken som den verkligt nyliberala revolutionen snart skulle starta.
.
.
Kreditavregleringen klubbades av Riksbanken den 21 november 1985. Regeringen informerades samma dag som beslutet togs, och Riksdagen några dagar senare.
Nu var det fritt fram för bankerna att låna ut hur mycket pengar de ville till företag och hushåll. Vad som sedan hände beskrivs så här i en utredning:
"… utlåningstillväxten steg kraftigt omedelbart efter slopandet av utlåningstaket i november 1985 för att sedan falla tillbaka något under 1987. Under 1988 ökade tillväxten åter igen och det i en närmast explosionsartad takt."
Sverige dränktes i pengar. Inflationen steg våldsamt, från fem procent 1985 till över tio procent 1990. Facket försökte höja lönerna för att kompensera sina medlemmar för prisökningarna, men då steg inflationen ännu mer. Hela balansen i ekonomin slogs omkull och politikerna kunde bara stå och titta på, maktlösa.
Företagen lånade pengar till fastighetsköp och byggde på några år upp en gigantisk spekulationsbubbla där nyköpta hus användes som säkerhet för ständigt nya lån. Det fanns ingen gräns för hur mycket bankerna ville låna ut. Strax innan bubblan brast var svenska banker lönsammast i världen och de svenska fastighetsbolagen dammsög Europas storstäder på kontorsfastigheter. Svenskarna köpte allt de kom över, till vilket pris som helst.
Den amerikanska nationalekonomen Joseph Stiglitz har beskrivit hur Internationella Valutafonden, IMF, under 80- och 90-talet tvingade fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika att göra liknande avregleringar som vår riksbank gjorde frivilligt 1985. I land efter land blev resultatet det samma som hos oss; inflation och börsbubblor. I det läget brukar IMF enligt Stiglitz kräva fler nyliberala reformer, för att på så sätt lösa de problem som nyliberalismen redan skapat.
Samma sak hände i Sverige. Riksbankschefen Bengt Dennis krävde i slutet av 1980-talet att regeringen skulle genomföra nedskärningar i välfärden för att på så sätt kyla av ekonomin och få ned inflationen.
Bankerna pumpade ut så mycket pengar att om en nedskärning skulle kunna väga upp utlåningen så skulle välfärdsstaten nästan behöva avskaffas helt.
Detta vägrade statsminister Ingvar Carlsson att göra, eftersom det inte skulle gå att få demokratiskt stöd för en sådan politik. Sverige var ju fortfarande en demokrati, trots allt.
Sverige hade alltså tack vare Riksbankens novemberrevolution tappat greppet om inflationen. Men i den mediala debatten, som i 15 år dominerats av nyliberal opinionsbildning, framställdes inflationsökningen som det slutliga beviset för att den svenska modellen och den keynesianska politiken, ja hela välfärdsstaten, inte fungerade.
.
.
1991 vann de borgerliga partierna valet och Carl Bildt blev statsminister. Den nya regeringens ekonomiska rådgivare var nyliberala nationalekonomer som manade politikerna att kraftigt höja arbetslösheten och skära i den offentliga sektorn.
I boken Ekonomerna i debatten berättar den folkpartistiska finansministern Anne Wibble att en del nationalekonomer tvivlade på regeringens viljestyrka:
"Den mest extrema varningen våren 1991 kom från Assar Lindbeck: Orkar en borgerlig regering stå emot när arbetslösheten stiger till 6 procent under den tid det tar att anpassa kostnadsläget?"
Man planerade alltså en tredubbling av den svenska arbetslösheten. Finansministern Anne Wibble talade nästan vällustigt om hur svenskarna nu skulle tvingas ned i "arbetslöshetens stålbad", inflationen beskrevs som en sjuka i den bortskämda svenska folksjälen.
Och eftersom socialdemokraterna redan tagit det avgörande steget var det bara för den nya regeringen att följa efter. Carl Bildts linje fick det ödesmättade namnet "Den enda vägens politik".
Arbetslöshetsökningen som följde saknar motstycke i svensk historia.
Under 90-talets första hälft gjordes massavskedanden i den offentliga sektorn. 90 000 företag gick i konkurs. 250 000 människor blev av med sina jobb och arbetslösheten fyrdubblades på rekordtid. Och eftersom politiker på båda sidor om blockgränsen övergivit keynesianismen, som skapats just för att undvika depressioner, och samtidigt övergivit normen som krävde full sysselsättning – så lät man arbetslösheten stiga. Sverige fick sin första regelrätta depression sedan 1930-talet. BNP krympte tre år i rad.
Idag vet vi att inflationen som skulle bekämpas försvann av sig själv redan innan regeringen Bildts inflationsbekämpning hunnit få effekt. En brusten fastighetsbubbla, en djup bankkris som tvingade staten att betala bankernas förluster, ett ovanligt lågt löneavtal och de "krispaket" som kom i samband med det lika tokiga som svindyra kronförsvaret hösten 1992 – alltihop berövade svenska folket deras köpkraft. Folk hade plötsligt inte längre råd att konsumera, efterfrågan störtdök och därmed också inflationen, från nästan tio procent 1992 till strax över två procent 1993.
Problemet var att "Den enda vägens politik" helt byggde på nyliberal inflationsbekämpning.
Projektet att pressa upp arbetslöshet för att "anpassa kostnadsläget" rullade alltså på, mitt i depressionen .
Denna nyliberalism finns det lik förbaskat många som fortfarande förespråkar. Kan någon förklara varför ?
btw: bristfälliga regleringar av bankernas verksamhet har återigen försatt oss i en besvärlig situation, global finanskris kallar man det det här gången.
