Dagligt liv i planekonomin
Av professor i öststatsforskning Stefan Hedlund
För de människor som levde i länder med planekonomi kom tillvaron att utmärkas av en rad beteenden som var typiska för ett bristsamhälle, och för ett samhälle som levde under ständig övervakning. Vardagen präglades av att man var ständigt på jakt efter både mat och andra konsumtionsvaror, som sällan eller aldrig fanns i butikerna.
För att klara försörjningen utvecklade man nätverk av kontakter, man lärde sig att stå i oändliga köer, och att alltid vara redo att betala mutor. På arbetet kunde man snatta och stjäla, både smått och stort, som sedan kunde användas i byteshandel med andra. Man kunde vara frånvarande under timmar för att stå i kö, och man kunde efter stora fester och helgdagar ligga och sova ytterligare timmar till i ett hörn.
Risken för att bli bestraffad för denna typ av beteenden var mycket liten. Betydligt farligare var att råka säga något nedsättande om kommunistpartiet, eller om den politiska eliten, och det farligaste av allt var att ha förbjudna kontakter med utlänningar. Angivare fanns överallt, och man kunde aldrig riktigt veta vem som var vem. Det gällde därför att alltid vakta sin tunga, att aldrig tala om farliga ting, och att aldrig bli sedd tillsammans med farliga utlänningar.
För dem som trots allt valde att blir regimkritiker, eller ”dissidenter”, väntade en svår tillvaro. De kunde räkna med att bli avlyssnade av KGB, med att få sin post censurerad och sina vänner förhörda. De kunde bli arresterade, fängslade och kanske deporterade.
För dem som valde att vara tysta innebar planekonomin främst en daglig kamp för att övervinna brister, och en ständig frustration över att inte kunna påverka den egna situationen. Det var inte möjligt att starta eget företag. Man kunde inte resa utomlands. Man kunde inte fritt välja yrke och utbildning. För att göra karriär inom staten var det nödvändigt att bli medlem i kommunistpartiet, och det ställde i sin tur krav på att man måste leva och tala som kommunistpartiet krävde.
För vanliga människor kom vardagen att delas i två separata världar. Hemma vid köksbordet kunde man tala fritt med sina närmaste, men så snart man lämnade hemmet, eller så snart man hade gäster, tvingades man att ta på den sovjetiska hatten och överrocken. Man blev då en ”sovjetmänniska”, som var helt beroende av och anpassad till staten. Kanske var det just detta som var planekonomins största problem.
En fri och dynamisk marknadsekonomi vilar på att det finns initiativrika entreprenörer, som är villiga att ta till sig ny information och att ta risker för att förverkliga nya idéer. Planekonomins förbud mot privat ägande och privat entreprenörskap gjorde att man gick miste om denna dynamik.
Systemet kunde producera stålverk och kärnvapenmissiler, men det kunde inte trygga en anständig välfärd för sina undersåtar. När detta blev uppenbart för alla, fanns det inte längre någon framtid för central planering. Det var därför systemet kunde kollapsa så snabbt, och sörjas av så få.
Hem
