– Fy fan, skaffa dig ett jobb!
Han spottar på mig och går därifrån.
Jag sitter på en gata med en skylt där det står "Skänk lite pengar till en hemlös" när orden och spottloskan plötsligt kommer från en främmande man.
Men jag är inte hemlös – jag jobbar på en tidning. Det är december 2010 och jag och några kollegor har arrangerat en skattjakt mitt i Stockholm där tävlande springer runt på stan för att lösa en massa uppdrag.
En av mina uppgifter är att agera hemlös. De tävlande ska hitta mig för att få en ledtråd. Allt är en lek – ett skådespel.
Innan jag sätter mig där på gatan har tanken inte slagit mig att det här ska bli ett socialt experiment. Men det är precis så det blir.
Hela skattjakten filmas, men i väntan på att de tävlande ska hitta mig och för att inte röja min position är kameramannen gömd. Så i förbipasserande folks ögon är jag en hemlös.
För jag sitter i kylan hopkrupen med en stor jacka, luvan nerdragen över ansiktet och med en grå gammal filt runt om mig. Det ligger även en hatt framför mina fötter och en kartongbit där det står att jag vill ha pengar.
Det är fruktansvärt kallt ute den här decemberdagen. Efter några minuter sitter jag och skakar och jag reagerar på att ingen pratar med mig. När jag suttit på gatan i över en timme är det fortfarande ingen som sagt någonting, ingen som tittat på mig. Jag är totalt ignorerad av varenda människa som går förbi. I hatten som ligger framför mina fötter finns inte en endaste slant. Någon råkar trampa på den, det är typ det enda som händer.
När två timmar gått stannar en man framför mig. Jag ser inte hans ansikte eftersom jag är gömd under luvan. Men jag hör honom klart och tydligt. Han väser föraktfullt "Fy fan, skaffa dig ett jobb!".
Sedan spottar han på mig…
Inom loppet av några sekunder är han borta.
En minut innan den här händelsen sitter jag och tänker på hur mycket jag fryser. Men nu, efter mannens agerande mot mig, kan jag inte ens tänka på mina bortdomnade armar och ben. Det enda jag tänker på är den extrema kylan från mannen som just spottat på mig.
När jag berättar om händelsen för mina kollegor strax efteråt är det knappt någon som tror mig. Och jag tror knappt mig själv. Det enda jag kan tänka på är att om det här hände mig som "låtsas-hemlös" under loppet av några timmar. Hur ser vardagen ut för en person som är hemlös på riktigt?
Jag kan såklart inte svara på det. Men efter mina små futtiga timmar som "hemlös" vet jag i alla fall detta: Jag har aldrig känt mig så ensam, så bortglömd, så ignorerad och så utanför som när jag satt där i kylan mitt på dagen. Mitt i Stockholm.
Att inte bli bemött som en människa, utan som en obotlig och äcklig sjukdom gjorde mer ont än något annat jag varit med om.
Sofie Strandberg
sofie.strandberg@schibsted.se
Jag skäms normalt sett aldrig över vad andra människor gör, om någon vän tex gör nåt "pinsamt"....
Däremot är man inte direkt stolt över denne man som medmänniska, och skäms lite å "civilisationens" vägnar.
Och tänk..... det där med "skaffa dig ett jobb" har jag läst om flera gånger, visst var det här på forumet, och visst var det de som röstade på alliansen för att de "var emot utanförskap"