Hem
Enligt Wiki så var de på god väg redan tidigare men sen kom kommunisterna och konflikten blev ett snart ett faktum.Dao skrev:Secrist skrev:Dao skrev:Secrist skrev:Mmmm...talibanerna innebar ju en lysande utveckling.
Jag syftade på tiden FÖRE de båda dåvarande supermakterna började kriga i landet! Talibanerna i Afghanistan var en konsekvens av detta!
Exakt när skulle Afghanistan varit ett framstående land menar du?
Det har de aldrig helt varit, men på 70-talet var de åtminstone på god väg!
Afghanistan utsattes för kolonialt intresse från både Ryssland och Storbritannien efter den ryska erövringen av Centralasien. En viss begränsad modernisering inleddes på 1920-talet av den då västvänlige monarken; 1926 avskaffade han emiratet och antog titeln kung, och 1928 lät han sin drottning och sina döttrar visa sig offentligt utan slöja som ett sätt att uppmuntra kvinnornas frigörelse. Han avsattes 1929 men även näste kung följde i hans spår; 1959 blev adelsmännen och hovfunktionärerna uttryckligen uppmanade att låta sina hustrur visa sig utan slöja på ett liknande sätt som Shahen i Iran gjorde 1936, och 1964 infördes rösträtt för båda könen. Dessa reformer begränsade sig dock till de större städerna. 1973 störtades monarkin av kungens svåger Daud, som gjorde sig till president; hans regeringstid uppvisade en mycket snabb och radikal modernisering av samhället, som dock inte nådde långt utanför storstäderna.
Genom en statskupp 1978, kallad aprilrevolutionen, kom det afghanska kommunistpartiet, till makten. Dess ledare Noor Mohammed Taraki blev ny president, och genomförde marxistiska förändringar av statsapparaten samt allierade sig nära med Sovjetunionen. Kvinnoemancipation, avskaffande av feodalismen, förstatligande av större företag, sekularisering, samt jordreform, blev uttalade mål av landets nya höga herrar.
Medlen för reformeringen av det afghanska samhället var våldsamma och starkt impopulära bland landets invånare. Snabbt efter det kommunistiska maktövertagandet började ett sammelsurium av olika lokala motståndsgrupper överallt inom landet att föra en väpnad kamp mot centralregeringen i Kabul. Motståndsmännen blev kända under det gemensamma namnet mujahedin, dvs trons(islams) krigare. Dessa stöddes av Pakistan och större delen av Västvärlden. Taraki sökte då hjälp av Sovjet att bekämpa mujahedin, men Moskvaregeringen var först kallsinniga till att skicka militär hjälp.
En intern maktkamp mellan de två fraktionerna inom kommunistpartiet; de hårdföra Khalqisterna och de mer moderata Parchamisterna, ledde till att Taraki kvävdes till döds sommaren 1979 med generalstabschefen och premiärministern Hafizullah Amins goda minne. Amin, Tarakis förtrogne storvisir, utropade sig till ny president. Han förklarade en mer islamisk kurs inom politiken för att minska mujahedins inflytande. Mot mujahedin utropades jihad, vilket också yttrade sig i utrensningar inom kommunistpartiet, samt mord och massarresteringar på politiska motståndare. Ett brutalt terrorvälde växte fram och mellan cirka en och en halv miljon afghaner lär ha mist livet under Amins tid vid makten. Amin förde samtidigt en märkbart försonlig utrikespolitik mot Pakistan och USA, vilket Sovjetunionen såg som ett hot mot sitt inflytande i Afghanistan. Julen 1979 invaderades landet av Sovjetunionen och Amin störtades och dödades. Parchamisten Babrak Karmal insattes som ny president.
Lydregimen fortsatte med sovjetisk hjälp det brutala inbördeskriget mot mujahedin, liksom regimens försök att framstå som en from men sekulär kraft.
Sovjetunionen drog sig till sist tillbaka, vilket ledde till en snabb seger för oppositionsgrupperna, och huvudstaden Kabul föll tidigt 1992 (se vidare afghansk-sovjetiska kriget).
De inbördes stridande motståndarna till kommunistregimen angreps sedermera av den pakistanskstödda talibanmilisen, som sedan i sin tur har störtats genom en amerikansk invasion av landet till följd av händelserna i New York 11 september 2001.
