Hem
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/borgs-overskottsmal-ar-absurt_7225525.svd
Borgs överskottsmål är absurt
Det är dags för Sverige att sluta "samla i ladorna" och istället satsa på att investera och underhålla "ladorna", så att de inte ruttnar sönder. Det är det bästa för Sverige liksom för vår omvärld. Vi ser om våra egna hus samtidigt som vi kan bidra till att hålla uppe den i dagsläget största ekonomiska bristvaran, efterfrågan, i en åtstramningssnöpt omvärld.
Det handlar om det svenska statsfinansiella målet på att över en konjunkturcykel ha ett överskott på 1 procent av BNP. I rådande läge i den svenska ekonomin, och i synnerhet i relation till läget i vår omvärld, är det absurt. Eller snarast ”löjeväckande”, för att låna ett ord av Financial Times kolumnist Martin Wolf och hans analys, (”Cameron is consigning the UK to stagnation”) där han gör upp med den brittiska regeringens misslyckade åtstramningspolitik.
Patentmedicinen åtstramning har bara gjort den brittiske patienten sämre, liksom även grannen Irland, trots att landet hyllats för sin djärva dosering. Även i de andra nödställda euroländerna Grekland, Spanien, Portugal och Italien så är det uppenbart att budgetåtstramningar inte är lösningen på deras problem.
Men också i Holland, som inte har dessa eurokamraterns bekymmer, försökte den sittande regeringen strama åt lite extra i den europeiska finanspaktens anda, vilket fick till följd att regeringen sprack då det högerpopulistiska Frihetspartiet vägrade gå med på detta.
Förnuftet tar sig märkliga hemvister numera. Holland är ju liksom Tyskland och Finland de euroländer som har stabila ekonomier, stora bytesbalansöverskott och därmed möjlighet eller snarast ett ansvar att hålla uppe efterfrågan när den vacklar i periferin.
Men värst i den statsfinansiella sparklubben är ändå Sverige. Detta trots att vi inte lider under eurosystemets dysfunktionalitet, har extremt starka statsfinanser och stora överskott gentemot vår omvärld. Regeringen prioriterar att nå ett överskott i statsbudgeten, trots att arbetslösheten
fortfarande är mycket hög och trots stora eftersatta investeringsbehov i vår infrastruktur där vi kan låna till en negativ realränta.
Överskottsmålet har blivit det politiskt-ideologiska mantra som vår svenske nationalekonomiske nestor Assar Lindbeck skrev i sin rapport ”Ett samhällsekonomiskt perspektiv på överskottsmålet” i slutet av 2008. Lindbeck argumenterar väl för att det inte finns några hållbara ekonomsiska argument för att hålla liv i detta mål efter att de svenska statsfinanserna sanerades under 1990-talet.
Den svenska staten har istället byggt upp en finansiell nettoförmögenhet på motsvarande 20 procent av BNP. Då har värdet på statens övriga tillgångar överhuvudtaget inte beaktats.
Finanspolitiska rådet berörde frågan i sin rapport, Svensk Finanspolitik 2012, där de menar att ”ytterligare förmögenhetsuppbyggnad är svår att motivera” (vilket blir en konsekvens av överskottsmålet). Rådet borde ha kunnat tala klartext, men dess ordförande Lars Jonung är kanske lite intellektuellt vingklippt efter att 2010 ha släppt sin famösa rapport, ”It can't happen, It's a bad idea, It won't last: US Economists on the EMU and the Euro”, där han försökte ta heder och ära av de amerikanska nationalekonomer som dristade sig till att säga att eurosystemet inte var någon bra idé, utan skulle kunna komma att kollapsa.
För i Sverige kan man inte ifrågasätta överskottsmålet utan att riskera en politisk fatwa (inte från heliga staden Qom utan från Rosenbad). På den politiska arenan är det nästan bara Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och den poesiskrivande ledarskribenten Göran Greider som vågar ifrågasätta denna dogm. De har stöd av Martin Wolf på Financial Times: ”Ingen frisk institution analyserar sina beslut på basis av kassaflöden
(plus och minus på politisk svenska, reds anm.), årligt lånebehov och sin skuldstock. Det förtjänar inte ens etiketten primitivt. Det är helt enkelt löjeväckande”.
Även om försvararna av budgetbalans och överskott försöker hävda att de lutar sig mot något slags företagsekonomiskt eller privatekonomiskt förnuft, vilket i sig är feltänkt då en stat har helt andra villkor och förutsättningar för sin finansiering än företag och privatpersoner, så är det som sagt var löjeväckande. Försvararna skiljer inte ens på investeringar och löpande utgifter utan drar allt över en kam.
Och förnuftiga investeringar finns det gott om - inte minst järnvägsnätet behöver upprustas rejält. (Detta är skrivet på tåget Stockholm–Falun, inramat av signalfel och obefintlig täckning för mobiltelefonen.)
Borgs överskottsmål är absurt
Det är dags för Sverige att sluta "samla i ladorna" och istället satsa på att investera och underhålla "ladorna", så att de inte ruttnar sönder. Det är det bästa för Sverige liksom för vår omvärld. Vi ser om våra egna hus samtidigt som vi kan bidra till att hålla uppe den i dagsläget största ekonomiska bristvaran, efterfrågan, i en åtstramningssnöpt omvärld.
Det handlar om det svenska statsfinansiella målet på att över en konjunkturcykel ha ett överskott på 1 procent av BNP. I rådande läge i den svenska ekonomin, och i synnerhet i relation till läget i vår omvärld, är det absurt. Eller snarast ”löjeväckande”, för att låna ett ord av Financial Times kolumnist Martin Wolf och hans analys, (”Cameron is consigning the UK to stagnation”) där han gör upp med den brittiska regeringens misslyckade åtstramningspolitik.
Patentmedicinen åtstramning har bara gjort den brittiske patienten sämre, liksom även grannen Irland, trots att landet hyllats för sin djärva dosering. Även i de andra nödställda euroländerna Grekland, Spanien, Portugal och Italien så är det uppenbart att budgetåtstramningar inte är lösningen på deras problem.
Men också i Holland, som inte har dessa eurokamraterns bekymmer, försökte den sittande regeringen strama åt lite extra i den europeiska finanspaktens anda, vilket fick till följd att regeringen sprack då det högerpopulistiska Frihetspartiet vägrade gå med på detta.
Förnuftet tar sig märkliga hemvister numera. Holland är ju liksom Tyskland och Finland de euroländer som har stabila ekonomier, stora bytesbalansöverskott och därmed möjlighet eller snarast ett ansvar att hålla uppe efterfrågan när den vacklar i periferin.
Men värst i den statsfinansiella sparklubben är ändå Sverige. Detta trots att vi inte lider under eurosystemets dysfunktionalitet, har extremt starka statsfinanser och stora överskott gentemot vår omvärld. Regeringen prioriterar att nå ett överskott i statsbudgeten, trots att arbetslösheten
fortfarande är mycket hög och trots stora eftersatta investeringsbehov i vår infrastruktur där vi kan låna till en negativ realränta.
Överskottsmålet har blivit det politiskt-ideologiska mantra som vår svenske nationalekonomiske nestor Assar Lindbeck skrev i sin rapport ”Ett samhällsekonomiskt perspektiv på överskottsmålet” i slutet av 2008. Lindbeck argumenterar väl för att det inte finns några hållbara ekonomsiska argument för att hålla liv i detta mål efter att de svenska statsfinanserna sanerades under 1990-talet.
Den svenska staten har istället byggt upp en finansiell nettoförmögenhet på motsvarande 20 procent av BNP. Då har värdet på statens övriga tillgångar överhuvudtaget inte beaktats.
Finanspolitiska rådet berörde frågan i sin rapport, Svensk Finanspolitik 2012, där de menar att ”ytterligare förmögenhetsuppbyggnad är svår att motivera” (vilket blir en konsekvens av överskottsmålet). Rådet borde ha kunnat tala klartext, men dess ordförande Lars Jonung är kanske lite intellektuellt vingklippt efter att 2010 ha släppt sin famösa rapport, ”It can't happen, It's a bad idea, It won't last: US Economists on the EMU and the Euro”, där han försökte ta heder och ära av de amerikanska nationalekonomer som dristade sig till att säga att eurosystemet inte var någon bra idé, utan skulle kunna komma att kollapsa.
För i Sverige kan man inte ifrågasätta överskottsmålet utan att riskera en politisk fatwa (inte från heliga staden Qom utan från Rosenbad). På den politiska arenan är det nästan bara Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och den poesiskrivande ledarskribenten Göran Greider som vågar ifrågasätta denna dogm. De har stöd av Martin Wolf på Financial Times: ”Ingen frisk institution analyserar sina beslut på basis av kassaflöden
(plus och minus på politisk svenska, reds anm.), årligt lånebehov och sin skuldstock. Det förtjänar inte ens etiketten primitivt. Det är helt enkelt löjeväckande”.
Även om försvararna av budgetbalans och överskott försöker hävda att de lutar sig mot något slags företagsekonomiskt eller privatekonomiskt förnuft, vilket i sig är feltänkt då en stat har helt andra villkor och förutsättningar för sin finansiering än företag och privatpersoner, så är det som sagt var löjeväckande. Försvararna skiljer inte ens på investeringar och löpande utgifter utan drar allt över en kam.
Och förnuftiga investeringar finns det gott om - inte minst järnvägsnätet behöver upprustas rejält. (Detta är skrivet på tåget Stockholm–Falun, inramat av signalfel och obefintlig täckning för mobiltelefonen.)
