Igår samlades tusentals människor runt om i hela Sverige för att protestera mot regeringens omänskliga utförsäkringar i Påskuppropet, som initierats uppmuntrats av Sveriges Kristna Råd. En av talarna på Medborgarplatsen i Stockholm var min bror, Hjalmar, som är socialarbetare och med i nätverket Nu bryter vi tystnaden. Här nedan publicerar jag hans tal.
♦
Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.
Att Evas redan sviktande hälsa under 2010 börjat försämras framgick med all tydlighet av de läkarintyg som hon lämnade till min kollega. Den 11 mars 2010 konstateras till exempel att Evas andningsbesvär har förvärrats: hon uppges nu klara cirka 50 meters promenad innan hon måste stanna och vila. Den 20 maj träffar Eva en specialistläkare i allmänmedicin, som bland annat skriver att Eva drabbas av kraftig smärta i rygg, axlar och nacke vid stillasittande. På grund av balansproblem har hon svårt att stå och gå. Läkaren tror dock att Eva kanske kan uppnå så mycket som 50% arbetsförmåga, på sikt. En absolut förutsättning är dock specialanpassade arbetsuppgifter och regelbunden sjukgymnastik.
Under tre veckor i oktober genomgår Eva en arbetsförmågeutredning. Enligt slutrapporten klarade Eva inte av mer än en timmes arbete under någon dag. De sista dagarna under utredningstiden orkade Eva överhuvudtaget inte med något arbete alls. Slutrapporten skriver att Eva hela tiden försökt göra sitt bästa, men att det ändå är tydligt att hon blir sämre och sämre under utredningens gång.
Det senast daterade läkarintyget Eva lämnar in är från december: samma månad som hon läggs in för en hjärtinfarkt. Den kortfattade texten redogör för att Evas astma och kol har förvärrats. Behandling som Eva har genomgått har inte haft någon effekt. Eva har svårt att andas och svårt att sova. Hon klarar av att ta tre trappsteg innan hon måste stanna och vila. Den sjukgymnastik, som ansågs vara förutsättningen för att Eva skulle kunna uppnå viss arbetsförmåga, har hon tvingats sluta med på grund av sitt allmäntillstånd.
Två månader senare mottar Eva sin sista utbetalning av sjukersättning, och hon skrivs in på Arbetsförmedlingen. Eftersom hon är nollklassad får hon endast garantibeloppet i aktivitetsstöd: 3620 kronor i månaden. Så från att ha varit självförsörjande genom måste hon, för att klara sig ekonomiskt, vända sig till socialtjänsten.
För min kollega berättade Eva att hon hoppades på att få permanent sjukersättning, eftersom hon inte vågade hoppas på att hon skulle kunna bli frisk. En ansökan hade lämnats in till Försäkringskassan i januari. Och trots omständigheterna, att hennes inkomst mer än halverats och att hennes handläggare på Arbetsförmedlingen ansåg att hon var för sjuk för att kunna delta i någon aktivitet, var Eva inställd på att härda ut tills det att hon fick sin sjukersättning beviljad. Hon erkände dock att hon kände sig väldigt stressad och orolig över sin situation, och hon var rädd för att det skulle påverka hennes hälsa negativt.
I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel. Trots läkarintyg som angav att Eva på sikt kanske skulle kunna uppnå 50% arbetsförmåga, trots en arbetsförmågeutredning som konstaterade att Eva inte klarade mer än en timmes arbete per dag, trots att Eva utöver astma-, diabetes- och diskbråcksdiagnoser var svårt hjärt- och lungsjuk, kom Försäkringskassan fram till att det inte kunde uteslutas att Eva hade full arbetsförmåga. Och som en följd avslogs hennes ansökan om sjukersättning.
En månad efter Försäkringskassans besked publicerar Dagens Nyheter en debattartikel undertecknad av, bland annat, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. I artikeln kallas de nya sjukförsäkringsreglerna för riktiga och nödvändiga: reformen beskrivs som huvudsakligen framgångsrik, även om det görs ett medgivande om att enskilda människor har kommit i kläm.
Samma dag som artikeln publiceras drabbas Eva av en ny hjärtinfarkt. Den här gången klarar hon det inte. Två månader efter att hon utförsäkrades, en månad efter att Försäkringskassan avslog hennes ansökan om ny sjukersättning dör Eva, inte ens 50 år fyllda. Hennes sista månader i livet har hon spenderat på Arbetsförmedlingen och hos socialtjänsten.
Jag hade egentligen tänkt avsluta med att be om en tyst minut för Eva, och alla de andra människorna som, med Ulf Kristerssons terminologi, ”kommit i kläm” på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna. Men kanske är det så att dessa människors minne inte hedras bäst genom våran tystnad. Därför vill jag istället be alla som samlats här idag att låta den sorg och vrede ni som känner höras, synas och märkas ända till den dagen då vi fått ett sjukförsäkringssystem som till sin konstruktion inte låter svårt sjuka människor gå under.
♦
Mitt i solen på Medborgarplatsen, annandag påsk 2011, grät jag när jag hörde denna berättelse. Men regeringen? ”Regeringen vill inte kommentera dagens protester”, enligt Aktuellt. Trots att det är regeringen, ingen annan, som har förändrat sjukförsäkringen så att svårt sjuka, ibland döende, människor pressas till sitt yttersta och lämnas utan försörjning.
♦
För den som vill ha en bakgrund till exakt hur regeringen förändrat sjukförsäkringen, läs gärna detta. Björn Johnson skriver allt du behöver veta om regeringens senaste ”förändringar”. Han skriver också mycket läsvärt om myterna om sjukfrånvaron. Själv har jag tidigare skrivit om Arbetsförmedlingens gastkramande rapportering av arbetet med de utförsäkrade. Och missa för allt i världen inte Alliansfritts sammanställning av ”de enskilda fallen”, och än mindre Påskuppropets egen sammanställning av hundratals enskilda fall. Människor av kött och blod. Som en gång Eva.
PS. Regeringen kommenterar inte, men Gunnar Axén, moderat ordförande i socialförsäkringsutskottet och därmed i högsta grad ansvarig, gör det tydligen gärna. Genom att retweeta Dilsa Demirbag-Stens ”Påskuppropet. Är kyrkan en del av Socialdemokraterna?” Nejmen så smakfullt. Så vansinnigt smakfullt. Ledarskribenterna är inne på samma spår, man bara, kan ni tänka själva? Känner ni verkligen att ni står på rätt sida i detta? Känns det bra för er?