Mycket läsvärd DN ledare.

Här är en mycket läsvärd DN ledare som fick mig att hålla med mest hela tiden, speciellt om avsnittet om Palmes halvdiktaturiska metoder.

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/inte-battre-forr

Ah ,den är så kort att jag klistrar in rasket.


Inte bättre förr


Efter Juholts intåg drömmer sig mången socialdemokrat åter till Rörelsens glansdagar. Det är lätt att glömma att luften i det gamla (S)verige stod stilla, mättad av konsensus.

Året är 1982. Olof Palme väljs till ny socialdemokratisk statsminister i Sverige. Hans parti, SAP, får 45,6 procent av rösterna. Näst störst är Moderaterna, som landar på något mer än hälften, 23,6 procent.

När de vaknar på morgonen efter valet kan svenskarna alltså konstatera att Socialdemokraterna återkommit till makten i ett land som trots sex års borgerligt styre varit socialdemokratiskt hela tiden. De tre borgerliga regeringspartierna har mest ägnat sig åt att gnälla på varandra, positionera sig i förhållande till S och pumpa in skattepengar i blödande industrier.

När de borgerliga partierna kom till makten, 1976, konstaterade Palme sakligt tvivelaktigt men taktiskt smart att de kommit till ett dukat bord. Fram till 1982 års valförlust lyckades de tre partierna inte tillföra många rätter. Möjligen flyttade de några av tallrikarna ett par centimeter närmare bordskanten.

Det mesta är sig alltså likt denna höstdag 1982. Svenskarna har förmodligen följt valet i någon av de två tv- eller tre radiokanaler som tillåts i Sverige. På morgonen skickar de i väg sina barn till den skola som ligger närmast bostaden, oavsett om barnen trivs där eller inte.

Om föräldrarna är med i ett LO-fack är de också automatiskt medlemmar i Socialdemokraterna. Jobbar de på en offentlig myndighet är sannolikheten stor att deras chef också är socialdemokrat.

Faktum är att hela livet vid den här tiden kan levas ganska bekvämt under en mjuk S-filt. Man går i blöjor in i Unga örnar, därifrån vidare till SSU och en karriär i facket eller partiet. Är man mindre intresserad av politik finns ändå ett koppel av aktiviteter, från körsång till studiecirklar, som kan ske i Rörelsens varma famn. I kommunerna finns osynliga men sega trådar mellan näringsliv, tjänstemän och politiker som alla svettats i samma folkrörelsebastu.

Och det är säkrast att medborgarna trivs. Om någon får för sig att bryta konsensusen och anmärka alltför högljutt på denna tingens ordning riskerar de att av Olof Palme anklagas för att tillhöra ”hatets och illviljans kolportörer”.

Samtidigt jobbar den nya Palmerege­ringen på med att införa löntagarfonder, inviga biståndsfabriken Bai Bang i Nordvietnam, gratulera pursossen Alva Myrdal till Nobels fredspris och anklaga Moderaterna för ”korstågsanda i syfte att befria Östeuropa”.

En del har hänt sedan dess. I dag ses det som en framgång för S om Juholteffekten pressar upp partiet från 28,5 procent till 29,6. Vårbudgetdebatten i riksdagen kommenteras med generade leenden över hur klent motstånd den borgerliga regeringen får.

Just då kan det vara läge att påminna om ett Sverige för inte alls länge sedan. Nytillkomna läsare kan ha svårt att förstå exakt hur starkt Socialdemokraterna i decennier präglade hela det svenska offentliga livet – och en stor del av det privata.

Kanske till och med en del socialdemokrater kan tänkas hålla med om att det finns poänger med att alliansen kom till makten. Om inte för politikens skull så i alla fall för det luftombyte, livsviktigt för ett vitalt politiskt klimat, som blivit följden.

Kom till makten – och återvaldes. Nu har alliansregeringen arbetsro och mandat att verkligen fortsätta arbetet för ett annat Sverige. Hittills får man säga, inte minst med budgetdebatten i färskt minne, att betyget är väl godkänt.



DN 15/4.2011

Appropå bra artiklar...

Borg ger inte svar på poetiska frågor

Det är fyrtiofem år sedan lösdriverilagen avskaffades. Vore man en ung, ambitiös vikarie på någon vänstrig ledarsida skulle man kunna snitsa till något om det där. Om hur regeringen inte har något att komma med, annat än jobbskatteavdrag och indragen a-kassa. Om hur nästa naturliga steg är att återinföra lösdriverilagen och haffa slashasar, med eller utan cancer, som inte gör rätt för sig.

Odlade man ryktet att vara lite ”frejdig” kunde man göra en anspelning på arbetsläger och smyga in lite Reinfeldt och Schlingmann för att ge en tysk känsla. En formulering av det där slaget som en ansvarsfull redaktör strök före publicering, men med ett fnissande som signalerade att det var ett bra skämt, men bara för internt bruk. Förresten måste man vara försiktig, nu när det finns en Waidelich också.

Ja, Herre Gud.


Men man begriper varför det blir sådär. Vi är många som skönjer konturen av trattmatade gäss, när arbetslinjen dras genom vevorgeln ett varv till. De intervjuade en småföretagare i radio när vårbudgeten hade presenterats. Han skrapade med foten, harklade ur sig sin olust och undrade om det verkligen var meningen att ge intrycket av att det enda som gav en människa värde var arbete. Och jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga att den här regeringen tror att ”arbete är meningen med livet”. Inte ett medel för ett gott liv. Inte en nödvändighet. Ett mål. Rent av Målet. Det enda som räknas.

Det är sällsynt att någon säger emot. Inte heller jag.

Fast man kan förstås vända på schnitzeln.


Jag har ingenaning om vad Anders Borg anser vara meningen med livet. Inte du heller, vågar jag gissa. Men det slår mig att om han ville svara på den frågan skulle det vara lämpligare att han skrev poesi än vårbudgetar. Det slår mig att de frågor han försöker besvara med sina beräkningar antagligen är tristare och mer praktiska. Till exempel hur saker och ting kan ordnas för att pengarna inte ska ta slut.

Jag säger inte att hans svar är de enda möjliga eller ens de bästa. Jag säger bara att många verkar ha en suddig uppfattning om vad för slags frågor han svarar på.

Det är beklämmande med folk som tror att livets mening är arbete. Men, ärligt talat, det är ännu mer beklämmande med folk som förväntar sig att finansministrar ska tala om för dem vad livets mening är.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article12891173.ab

Håller med om att Hakelius är bra. Han ger giftiga pilar år både höger och vänster.

Kommer ihåg när alliansen vann valet 2006 och han irriterat skrev en krönika om att han var urless på gråtande vänsterpolitiker som inte kunde ta en valförlust.

lazy skrev:Johan Hakelius är den personen som vägrar "ta ställning" i vare sig vänster/höger eller Israel/Palestinakonflikten, vill ni ha en riktigt god och humoristisk läsning så ska ni köpa hans bok "Döda vita män"

Den var helt underbar att läsa.

Mer sådant här det behöver vi efter alla år med sossedoktrinen!