Hem
I en annan tråd debatteras HMs miljardvinster.
Högernicket Secrist vägrar tro att ett sådant fint företag som tex HM skulle använda sig av slavlöner i tredje världen. Länkar som ges duger inte för att de kommer från tex "ETC".
Här kommer ett utdrag från en artikel från högertidningen Dagens Nyhter (den kanske godkänns av marknadsfundamentalisterna?)
Tre kronor i timmen.
Sexton timmar om dagen.
Inga raster.
Tillstånd krävs för toabesök.
Västvärldens storföretag stortrivs i Kina.
En arbetare berättar om sin arbetsdag i en av de fabriker i Kina där en stor del av västvärldens kläder och skor tillverkas.
"Klockan 6.30 måste vi stiga upp varje morgon. Vi har tio minuter på oss att bli klara. Sedan får vi stå i kö till kafeterian för två brödskivor och två bullar. Klockan 7.00 måste vi börja arbeta. Vi lär oss tåla förmännens utskällningar som överröstar maskinerna hela dagen.
Vi kom hit för att tjäna pengar men i våra hjärtan gömmer vi tårarna. Varje morgon ser vi stjärnorna på himlen i mörkret när vi går till fabriken, när vi tillåts sluta lyser de i mörkret igen. Vi arbetar från klockan 7.00 till klockan 11 - på kvällen. Över hälften av oss känner stark hunger och svälter. Maten är dålig, ibland måste vi äta snabbt för att arbeta igen."
De 3.000 arbetarna i den här fabriken, som ligger i Dongguan City i södra Kina, tillverkar sportskor till Puma. Men berättelsen är inte unik på något sätt. Rader av rapporter om Kinas sweatshops visar på orimliga och förödmjukande arbetsförhållanden.
I fabrikerna är 70-80 procent kvinnor i åldern 16-25 år. De tvingas arbeta 13-16 timmar per dag 6-7 dagar i veckan, ibland upp till 29 dagar i sträck utan ledighet. Arbetsmiljön är ofta hälsofarlig.
Lönen ligger kring 3 kronor i timmen vilket ger en månadslön på 300-500 kronor. Men delar av den lagfästa övertidsersättningen luras de ofta på. De låga lönerna ligger ofta under lagstadgad minimilön. I en sådan fabrik kan man se hur unga 16-åriga kvinnor vid ett snabbt rullande löpande band syr en och samma söm i en typ av sportsko från klockan sju på morgonen till elva på kvällen i en takt som är beundransvärd men människoovänlig.
Tillstånd krävs för toalettbesök, inga raster förekommer. I klistringen av träningsskorna hanterar de farliga kemikalier utan skyddsutrustning. Ofta bor arbetarna i stora barackliknande hus inne på fabriksområdet, 15-20 personer i ett litet rum. På kvällen låses de in på fabriksområdet.
Sedan årsskiftet tillverkas en allt större del av våra kläder och skor i Kina, som utan överdrift kan kallas "världens fabrik". Kommerskollegium, som är regeringens myndighet för internationella handelsfrågor hyllar förändringen och kallar den för en "big bang". Kläder och skor väntas bli 5-20 procent billigare vilket ska stimulera oss konsumenter till en ökad köpvilja.
Det hävdas att "även länder som förlorar tekoproduktion kan vinna på liberaliseringen". Men hur ska de unga kvinnor som blir arbetslösa i fattiga länder där den enda industrin finns i denna sektor köpa kläder som tillverkas i Kina för en lön som de inte längre får?
Det som utlöst euforin är att ett gammalt skyddssystem, Multifiberavtalet, avvecklades den 1 januari i år. Med hjälp av maxkvoter har det reglerat hur mycket varje tillverkningsland har tillåtits exportera. Endast mindre begränsningar för smärre varutyper kan bli kvar mellan vissa länder.
Avsikten med kvotsystemet var att skydda arbetarna i industriländernas textil- och konfektionsindustrier från företagens utflyttning av produktionen till länder med låga löner. För svensk industri har kvoterna för länge sedan spelat ut sin roll. Det finns ingen konfektionstillverkning kvar i landet längre. Allt är utflyttat.
Kvotsystemet skulle skydda industriländernas arbetare, men fick en från början inte förutsedd, men mycket positiv effekt för en rad utvecklingsländer. När storproducenterna Kina och Mexiko slog i kvottaket och inte fick exportera mer gav det utrymme för uppbyggnaden av en tekoindustri i till exempel Bangladesh, Kambodja, Laos, Nepal, Mongoliet, Sri Lanka, Honduras och Indonesien.
När kvoterna nu försvinner kan de här ländernas fabriker inte konkurrera med Kina och Indien, utan industrinedläggningar i stor skala och arbetslöshet blir följden. I en färsk rapport från World Trade Organisation, WTO, förutskickas att många arbetare, kanske så många som 27 miljoner kommer att bli utan jobb i olika fattiga länder när fabrikerna tvingas stänga.
Trots mycket låga löner blir de ändå inte konkurrenskraftiga med den prisnivå som kinesiska fabriker kan erbjuda med hjälp av ett omänskligt sweatshopssystem och bristen på mänskliga rättigheter.
I en rapport, "Rags to riches to rags", från den engelska organisationen Christian Aid visas hur Bangladesh kommer att drabbas. Hur kvinnor som blir arbetslösa i stor omfattning kommer att tvingas in i sexhandel och trafficking eftersom det inte finns någon väg tillbaka för ogifta kvinnor till den landsbygd varifrån de en gång kom.
Förväntningarna är starka hos de stora transnationella företagen, Nike, Adidas-Salomon, Reebok och Puma liksom hos de svenskägda klädföretagen H & M, Lindex, JC, Kapp Ahl med flera. Friheten från kvoterna innebär att de tänker köpa alltmer av sin tillverkning i Kina och vara aktörer i det som kallas "the race to the bottom", kapplöpningen till Kinas sweatshops.
De stora världsledande varumärkesföretagen inom kläd- och skobranschen är numera ett slags gatekeepers. De har skaffat sig en formidabel makt via en position mellan konsumenterna och arbetarna i de fabriker där varorna tillverkas. De äger inga fabriker utan köper all tillverkning.
http://www.dn.se/kultur-noje/hogt-pris-i-kina-for-billiga-varor-i-vast-1.347386
************************************************************************************
Secrist, visst känns det bra att kunna handla billigi textilier i väst ?
Inte ?
Högernicket Secrist vägrar tro att ett sådant fint företag som tex HM skulle använda sig av slavlöner i tredje världen. Länkar som ges duger inte för att de kommer från tex "ETC".
Här kommer ett utdrag från en artikel från högertidningen Dagens Nyhter (den kanske godkänns av marknadsfundamentalisterna?)
Tre kronor i timmen.
Sexton timmar om dagen.
Inga raster.
Tillstånd krävs för toabesök.
Västvärldens storföretag stortrivs i Kina.
En arbetare berättar om sin arbetsdag i en av de fabriker i Kina där en stor del av västvärldens kläder och skor tillverkas.
"Klockan 6.30 måste vi stiga upp varje morgon. Vi har tio minuter på oss att bli klara. Sedan får vi stå i kö till kafeterian för två brödskivor och två bullar. Klockan 7.00 måste vi börja arbeta. Vi lär oss tåla förmännens utskällningar som överröstar maskinerna hela dagen.
Vi kom hit för att tjäna pengar men i våra hjärtan gömmer vi tårarna. Varje morgon ser vi stjärnorna på himlen i mörkret när vi går till fabriken, när vi tillåts sluta lyser de i mörkret igen. Vi arbetar från klockan 7.00 till klockan 11 - på kvällen. Över hälften av oss känner stark hunger och svälter. Maten är dålig, ibland måste vi äta snabbt för att arbeta igen."
De 3.000 arbetarna i den här fabriken, som ligger i Dongguan City i södra Kina, tillverkar sportskor till Puma. Men berättelsen är inte unik på något sätt. Rader av rapporter om Kinas sweatshops visar på orimliga och förödmjukande arbetsförhållanden.
I fabrikerna är 70-80 procent kvinnor i åldern 16-25 år. De tvingas arbeta 13-16 timmar per dag 6-7 dagar i veckan, ibland upp till 29 dagar i sträck utan ledighet. Arbetsmiljön är ofta hälsofarlig.
Lönen ligger kring 3 kronor i timmen vilket ger en månadslön på 300-500 kronor. Men delar av den lagfästa övertidsersättningen luras de ofta på. De låga lönerna ligger ofta under lagstadgad minimilön. I en sådan fabrik kan man se hur unga 16-åriga kvinnor vid ett snabbt rullande löpande band syr en och samma söm i en typ av sportsko från klockan sju på morgonen till elva på kvällen i en takt som är beundransvärd men människoovänlig.
Tillstånd krävs för toalettbesök, inga raster förekommer. I klistringen av träningsskorna hanterar de farliga kemikalier utan skyddsutrustning. Ofta bor arbetarna i stora barackliknande hus inne på fabriksområdet, 15-20 personer i ett litet rum. På kvällen låses de in på fabriksområdet.
Sedan årsskiftet tillverkas en allt större del av våra kläder och skor i Kina, som utan överdrift kan kallas "världens fabrik". Kommerskollegium, som är regeringens myndighet för internationella handelsfrågor hyllar förändringen och kallar den för en "big bang". Kläder och skor väntas bli 5-20 procent billigare vilket ska stimulera oss konsumenter till en ökad köpvilja.
Det hävdas att "även länder som förlorar tekoproduktion kan vinna på liberaliseringen". Men hur ska de unga kvinnor som blir arbetslösa i fattiga länder där den enda industrin finns i denna sektor köpa kläder som tillverkas i Kina för en lön som de inte längre får?
Det som utlöst euforin är att ett gammalt skyddssystem, Multifiberavtalet, avvecklades den 1 januari i år. Med hjälp av maxkvoter har det reglerat hur mycket varje tillverkningsland har tillåtits exportera. Endast mindre begränsningar för smärre varutyper kan bli kvar mellan vissa länder.
Avsikten med kvotsystemet var att skydda arbetarna i industriländernas textil- och konfektionsindustrier från företagens utflyttning av produktionen till länder med låga löner. För svensk industri har kvoterna för länge sedan spelat ut sin roll. Det finns ingen konfektionstillverkning kvar i landet längre. Allt är utflyttat.
Kvotsystemet skulle skydda industriländernas arbetare, men fick en från början inte förutsedd, men mycket positiv effekt för en rad utvecklingsländer. När storproducenterna Kina och Mexiko slog i kvottaket och inte fick exportera mer gav det utrymme för uppbyggnaden av en tekoindustri i till exempel Bangladesh, Kambodja, Laos, Nepal, Mongoliet, Sri Lanka, Honduras och Indonesien.
När kvoterna nu försvinner kan de här ländernas fabriker inte konkurrera med Kina och Indien, utan industrinedläggningar i stor skala och arbetslöshet blir följden. I en färsk rapport från World Trade Organisation, WTO, förutskickas att många arbetare, kanske så många som 27 miljoner kommer att bli utan jobb i olika fattiga länder när fabrikerna tvingas stänga.
Trots mycket låga löner blir de ändå inte konkurrenskraftiga med den prisnivå som kinesiska fabriker kan erbjuda med hjälp av ett omänskligt sweatshopssystem och bristen på mänskliga rättigheter.
I en rapport, "Rags to riches to rags", från den engelska organisationen Christian Aid visas hur Bangladesh kommer att drabbas. Hur kvinnor som blir arbetslösa i stor omfattning kommer att tvingas in i sexhandel och trafficking eftersom det inte finns någon väg tillbaka för ogifta kvinnor till den landsbygd varifrån de en gång kom.
Förväntningarna är starka hos de stora transnationella företagen, Nike, Adidas-Salomon, Reebok och Puma liksom hos de svenskägda klädföretagen H & M, Lindex, JC, Kapp Ahl med flera. Friheten från kvoterna innebär att de tänker köpa alltmer av sin tillverkning i Kina och vara aktörer i det som kallas "the race to the bottom", kapplöpningen till Kinas sweatshops.
De stora världsledande varumärkesföretagen inom kläd- och skobranschen är numera ett slags gatekeepers. De har skaffat sig en formidabel makt via en position mellan konsumenterna och arbetarna i de fabriker där varorna tillverkas. De äger inga fabriker utan köper all tillverkning.
http://www.dn.se/kultur-noje/hogt-pris-i-kina-for-billiga-varor-i-vast-1.347386
************************************************************************************
Secrist, visst känns det bra att kunna handla billigi textilier i väst ?
Inte ?
