Hem
"det rumsliga åtskjilandet av befolkningsgrupper"
Mitt byte av boendeplats har föranlett en del funderingar. 3 kilometers förflyttning söderut av mina mestadels helt onödigt förvärvade pinaler och trygghetstingestar, till en bostadsrätt utlånad av mitt bankpalats till en evigt återkommande ränteinkomst för bankens delägare, detta det finansintitut som numera bör och skall betraktas som min heltida hyresvärd.
Det avflyttade kommunala bostadsområdet, som jag förövrigt trivdes alldeles förfärligt i, där har nogsamt kommunen också placerat alla de medborgare som på ett eller annat sätt kan betraktas och benämnas som problematiker.
Illbattingar som kladdkluddar på husväggar och bilar, kemikaliemissbrukande drägg som får spatt och spader, fattigdomslevare som stjäl och rånar för en tillfällig dagsöverlevnad, nyss frisläppta kåkfarares boningsplats, asylsökande nyanlända nysvenskar som väntar på uppehållstillstånd och plågas av krigspsykoser.
Kommunen och polisen har därmed förenklat sitt medborgaruppdrag, allt strulande samlat på samma plats.
För att kunna bo tryggt och trivsamt i Sveriges städer idag är förutsättningarna, fast hög arbetsinkomst, bankens förtroende, inga betalningsanmärkningar.
Enda sättet att kunna bo i trivsel och trygghet, och slippa dräggartat beteende är ju idag tydligast att tvingas "köpa" sina rum och väggar.
Har Ni ACskrivare samma erfarenheter? Vilka kriterir kan ställas på en acceptabel livsborg?
Mitt byte av boendeplats har föranlett en del funderingar. 3 kilometers förflyttning söderut av mina mestadels helt onödigt förvärvade pinaler och trygghetstingestar, till en bostadsrätt utlånad av mitt bankpalats till en evigt återkommande ränteinkomst för bankens delägare, detta det finansintitut som numera bör och skall betraktas som min heltida hyresvärd.
Det avflyttade kommunala bostadsområdet, som jag förövrigt trivdes alldeles förfärligt i, där har nogsamt kommunen också placerat alla de medborgare som på ett eller annat sätt kan betraktas och benämnas som problematiker.
Illbattingar som kladdkluddar på husväggar och bilar, kemikaliemissbrukande drägg som får spatt och spader, fattigdomslevare som stjäl och rånar för en tillfällig dagsöverlevnad, nyss frisläppta kåkfarares boningsplats, asylsökande nyanlända nysvenskar som väntar på uppehållstillstånd och plågas av krigspsykoser.
Kommunen och polisen har därmed förenklat sitt medborgaruppdrag, allt strulande samlat på samma plats.
För att kunna bo tryggt och trivsamt i Sveriges städer idag är förutsättningarna, fast hög arbetsinkomst, bankens förtroende, inga betalningsanmärkningar.
Enda sättet att kunna bo i trivsel och trygghet, och slippa dräggartat beteende är ju idag tydligast att tvingas "köpa" sina rum och väggar.
Har Ni ACskrivare samma erfarenheter? Vilka kriterir kan ställas på en acceptabel livsborg?
