Min uppfattning kring händelserna som utspelades i Rosengård i lördags, är till stor del kritisk.
Människorna i rosengård är isolerade, mer eller mindre, från det övriga samhället, och det de kämpar för är att den isoleringen ska brytas, och att stat och samhälle tar sitt ansvar för att så sker.
Ut kommer det således ett större gäng maskerade typer, som av helt andra anledningar är "förbannade" på staten. Dessa är anarkister och vill inte ha något med samhället att göra, de vill alltså, tvärtemot vad Rosengårdsborna vill, rämna samhället/staten. Behöver Rosengårdsborna dessa anarkister, som kommer dit och gör dem till föremål för politiska analyser och aktioner som de inte har bett om. Behöver de dessa akademikerbarn som gör sig till språkrör för "arbetarklassen"? Detta är också, för övrigt, som historien har visat, människor som i framtiden kommer att sitta som toppar på lärosäten, i olika företag och inte minst inom media.
En annan frågeställning som man måste ställa sig är vilka är "rosengårdsborna"?
Är det dessa hundratalet ungdomar, vars ilska (ilskan i sig är befogad) tar sig ganska primitiva uttryck, i form av kraschade lokalbussar, utsätter den lokale kötthandlaren Abdullahs butik för förstörelse och stöld, sönderslagna busskurer, bränder, saboterade soprum och gör kvällspromenaden till en otrygg miljö för väldigt många, är det de som företräder benämningen "Rosengårdsborna"? Självklart pangas det inte bara busskurer. En hel del av utsugarnas företag har också fått sin bekärda del av sabotage. Men uttrycket i sig är primitivt. Det finns ingen "organiserad ilska" och sällan politisk medvetenhet. Och det i sig är ju också förståeligt. Men det är ju DÄR de/vi politiskt medvetna faktiskt kommer in. Sossarna har begripit detta för längesedan, och har lyckats rekrytera både den ena och andre framstående personerna på Rosengård. (Sossarnas politik är ju, som vi alla vet, förkastlig och rent borgerlig)
De allra flesta i Rosengård vill bara kunna få leva och bo bra, knega på jobb 7-16, kunna ge sina barn en bra skolgång och ha en trygg miljö omkring sig. Precis som större delen av arbetarklassen i Sverige.
Det finns att göra på Rosengård. Inte genom "reclaim-fester" utan genom hårt dagligt politiskt arbete.
Detta är inte revolution, det som pågick i Rosengård i Lördags.
Hela konceptet var i stort sätt att konfrontera polisen. Polisen, som faktiskt en stor del av Rosengårdsborna känner trygghet av att ha där. De där helt vanliga knegarna.
Dock är det ju så att polisnärvaron just nu kanske bara dämpar det lite grann, men locket ligger ju absolut inte på. Rosengårdsborna har all rätt att vara förbannade. Att polisen är där löser ingenting. Det ger inga fritidsgårdar, renoverade lägenheter eller fler jobb.
Det ter sig också ganska naturligt att det är just ungdomen som reagerar starkast, så har det alltid sett ut genom historien.
Vad löser man genom att ha paroller med "Fuck Aina" och "snuten ut ur rosengård", och konfrontera polisen med flaskor, raketer och eld? När ett stort antal rosengårdsbor känner sig mer trygga med polisen där? "Upploppen" i Rosengård startade innan den starka polisnärvaron, och lugnade ner sig med den. Då är det ganska förståeligt att många känner sig mer trygga med den.
Det hade kanske varit mer produktivt att ha fler paroller som de allra flesta Rosengårdsborna ställer sig bakom istället, och försöka få till en riktig demonstration tillsammans med den lokala befolkningen. Och det allra viktigaste: Fortsätta med detta, VARJE HELG.
Visst, kommunen anordnade en fotbollsturnering och orndnade nattöppet på fritidsgårdarna, för en kväll. Och nu tycker Reclaim att syftet genom det var uppnått. Så vad ska man göra nu då? När nästa dag kommer? Och dagen efter det?
Revolution innebär en snabb förändring och en total omdaning av ett lands politiska ekonomiska eller sociala system. Lördagens händelser kräver en hel del "uppföljning", framförallt politiskt massarbete.
Hitta förankringen och organisera ilskan!
Det hela påminner mig om en helt makalöst bra text från Lasse Tennander:
"Alla är vi barn i början, alla har vi varit små.
Och vi är tvugna att lära oss att krypa innan vi kan börja gå.
Och vi måste lära oss att tänka innan vi kan fatta beslut,
för det är lättare att öppna dörren när vi vet hur nyckeln ser ut.
Ja, alla är vi barn i början, alla har vi varit små.
Vi måste lära oss att lyssna innan vi kan förstå
Tålamod, kunskap och ödmjukhet, det är det som krävs.
Väck den björn som sover och vaknar skönt, det är nu som vi behövs!
Det är lättare att lägga pusslet, när vi känner varenda bit.
o det är lättare att rätta till felen när vi vet varför de är fel.
Och det är lättare att vara starka, när vi vet exakt hur mycket vi tål,
Och det är lättare att orka kämpa när vi vet att kampen har ett mål.(!!!)
Men det sägs inte med toner, kanske inte ens med ord, fast vi är miljoner så går det inte fort, men när vi vet vad vi vill och när vi listat ur hur, då bryter vi upp låset och släpper tigrarna loss ur sin bur"