formsvackan 2009-06-01, 00:02
BANK OF ENGLAND
I slutet av 1600-talet var England ruinerat. Drygt femtio års mer eller mindre ständiga krig med Frankrike och ibland med Nederländerna hade uttömt landets resurser. Desperata statstjänstemän överlade med Penningväxlarna för att skaffa staten de lån som krävdes för genomförandet av de politiska syftena. Priset var högt: en av kronan godkänd privatägd bank, som kunde utge pengar - som den skapade ur intet - såsom lån.
Bank of England skulle bli den moderna världens första enskilt ägda, nationella centralbank i ett mäktigt rike. Depositionsbanker hade visserligen funnits tidigare: i Venedig sedan år 1361, i Amsterdam sedan 1609 och i Sverige sedan 1657 [Palmstruchska banken. Red:s anm.] - som samma år utgav de första sedlarna i Europa.
Banken kallades visserligen Bank of England, som om den vore en del av staten, men det var ett bedrägeri avsett att få folket att tro det. Liksom andra enskilda bolag sålde Bank of England aktier för att få ett rörelsekapital. Aktieägarna, vilkas namn aldrig avslöjats, förutsattes skjuta samman en och en kvarts miljon pund i guldmynt som ersättning för sina andelar i banken. Men mer än 750 000 pund mottogs aldrig.
Trots detta fick banken år 1694 sitt kungliga brev och kunde därmed inleda sin verksamhet med att låna ut mångfalt mer pengar än den ägde, och allt till ränta. I gengäld skulle den nya banken låna Englands politiker så mycket de bara ville ha. Säkerheten för lånen bestod i den direkta beskattningen av engelska folket.
När Bank of England gjordes laglig, var detta inget mindre än att det blev lagligt att förfalska ett lands valuta för enskildas vinning. Tyvärr har nästan varenda nation numera en privat kontrollerad centralbank, för vilken landets egna penningväxlare tagit Bank of England till förebild.
Sådan är dessa centralbankers makt att de snart skaffar sig total kontroll över en nations ekonomi. Det leder snart nog till plutokrati - penningvälde med bankirerna som den härskande, superrika klassen. Det är som att överlämna ledningen av försvarsmakten till maffian. Faran för tyranni är oerhört stor. Visst behöver vi en central penningmyndighet - men den skall ägas och styras av staten, inte av bankirer för dessas egen vinning.
År 1770 sade sir William Pitt i ett tal i överhuset:
Det finns något bakom tronen som är större än själve konungen.
Denna syftning på penningväxlarna bakom Bank of England gav anledning till uttrycket "makten bakom tronen".
År 1844 skrev Benjamin Disraeli i en förstucken anspelning på samma makt:
Världen styres av mycket annorlunda personer än vad de som inte finns bakom kulisserna tror.
Den 21 november 1933 skrev Förenta staternas president Franklin D. Roosevelt i ett brev till en förtrogen vän:
Den verkliga sanningen i frågan är, som du och jag vet, att ett finanselement i de större centra har ägt regeringen alltsedan Andrew Jacksons dagar…
Centralbanksvindeln är egentligen en dold skatt, en skatt som gynnar privatbanker mer än regeringen. Regeringen säljer obligationer för att finansiera sådant som den inte har politisk visdom eller vilja nog att finansiera med skatteuttag. Men omkring 10 procent av obligationerna köps för pengar, som centralbankerna skapar ur ingenting. Regeringen gör sedan av med dessa nya pengar. När dessa väl satts in på bank, använder privatbankerna dessa nya insatta medel för att därav skapa tio gånger så mycket pengar i nya lån med 10 procents täckningsgrad. Därmed tillföres ekonomin de ytterligare pengar den behöver för att köpa de övriga 90 procenten av de nya obligationerna utan att dränera kapitalmarknaderna och driva upp räntorna. Genom att låna pengarna (det vill säga sälja nya obligationer) sprider regeringen ut inflationseffekterna över obligationernas löptid. Därför blir det ingen eller endast ringa omedelbar inflation.
När mer pengar är i omlopp, blir våra pengar mindre värda. Politikerna får så mycket pengar de vill ha, och folket betalar för det med inflation - vilket urholkar köpkraften i deras besparingar, fasta inkomster och löner. Planens förvända skönhet framgår av att icke en människa på tusen genomskådar den, eftersom den är avsiktligt dold bakom det ekonomiska fikonspråkets välljudande men tomma fraser. Inflationens fulla effekter får vi känning av först långt senare - och då är det för sent att hejda dem.
När Bank of England grundades, fanns det snart riklig tillgång på pengar i landet. Priserna fördubblades i hela England. Väldiga lån beviljades för allsköns vilda projekt. Ett sådant handlade om att man borde torrlägga Röda havet för att finna det guld som nog gick förlorat, när den egyptiska hären dränktes under förföljelsen av Mose och israeliterna.
År 1698 och endast fyra år senare hade statsskulden stigit från en och en kvarts miljon pund till sexton miljoner. Naturligtvis höjdes skatterna gång på gång, då allt detta skulle betalas. När Englands penningflöde väl hamnat under penningväxlarnas kontroll, började den engelska ekonomin en vild bergochdalbaneresa av kraftiga uppsving och depressioner - just sådant som en centralbank hävdar att den är avsedd att förhindra.