formsvackan 2009-12-20, 10:34
Kjell Olov Feldt var tillsammans med Erik Åsbrink de "bovar" som släppte in de nyliberala idéerna i det svenska regerandet. Dett resulterade bl.a. i den kreditavreglering som genomfördes under kuppartade former 1985.
Novemberrevolutionen är en uppvisning i konsten att kringgå demokratin.
Ordföranden i Riksbankens styrelse, riksbanksfullmäktige, var före detta finansministern Gunnar Sträng. Han sa nej till avregleringen, eftersom han förutsåg vad den skulle leda till. Men hösten 1985 gick Sträng i pension. Till efterträdare utsåg finansminister Kjell-Olof Feldt nu sin egen närmaste medarbetare i Finansdepartementet – den unge Erik Åsbrink.
Nu var det fritt fram för Bengt Dennis, Feldt och Åsbrink att driva igenom sin avreglering.
De berättade inte för den socialdemokratiska riksdagsgruppen vad som pågick och inte för partistyrelsen heller. Tillsammans med riksbankens ekonomer lurade Erik Åsbrink de socialdemokratiska ledamöterna i Riksbanksfullmäktige att tro att avregleringen var en teknisk bagatell som inte skulle få några konsekvenser alls. I protokollen från sammanträdena kan man se hur de förs bakom ljuset.
Paradnumret blev dock att ta sig runt statsminister Olof Palme. I sin självbiografi berättar Kjell-Olof Feldt om hur han den 16 november 1985, bara fem dagar innan avregleringen blev verklighet, talade med Olof Palme om saken. Enligt Feldt var Palme helt ointresserad av frågan och sa till slut "Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting".
Efteråt har bland andra Ingvar Carlsson konstaterat att Olof Palme knappast kan lastas för att han inte begrep vad som pågick. Hela det socialdemokratiska partiet inklusive dess ledning hade ju i ett år hållits ovetande om avregleringsplanerna.
Det hela liknar därför en kupp.
Kreditavregleringen klubbades av Riksbanken den 21 november 1985. Regeringen informerades samma dag som beslutet togs, och Riksdagen några dagar senare.
Nu var det fritt fram för bankerna att låna ut hur mycket pengar de ville till företag och hushåll. Vad som sedan hände beskrivs så här i en utredning:
"… utlåningstillväxten steg kraftigt omedelbart efter slopandet av utlåningstaket i november 1985 för att sedan falla tillbaka något under 1987. Under 1988 ökade tillväxten åter igen och det i en närmast explosionsartad takt."
Sverige dränktes i pengar. Inflationen steg våldsamt, från fem procent 1985 till över tio procent 1990. Facket försökte höja lönerna för att kompensera sina medlemmar för prisökningarna, men då steg inflationen ännu mer. Hela balansen i ekonomin slogs omkull och politikerna kunde bara stå och titta på, maktlösa.
Företagen lånade pengar till fastighetsköp och byggde på några år upp en gigantisk spekulationsbubbla där nyköpta hus användes som säkerhet för ständigt nya lån. Det fanns ingen gräns för hur mycket bankerna ville låna ut. Strax innan bubblan brast var svenska banker lönsammast i världen och de svenska fastighetsbolagen dammsög Europas storstäder på kontorsfastigheter. Svenskarna köpte allt de kom över, till vilket pris som helst.
Det gick åt h-vete den gången, det har gått åt h-vete nu igen. Så länge som man lyckas få en allt för stor del av valmanskåren att inbilla sig att de själva tillhör den elit som ska kunna profitera på denna galenskap lär den tyvärr fortsätta.
Hem
