Hem
Dela en kaka i tio delar. Ge en person sex bitar, låt 99 dela på resten. Så har realinkomstökningarna i USA fördelats de senaste 30 åren. 1976 till 2007 gick 58 procent till 1 procent av hushållen. ”Det är verkligen chockerande”, kommenterar före detta Världsbanksekonomen Martin Wolf i Financial Times (14 juli).
Kan man säga.
Utvecklingen har varit likartad i många länder. Efterkrigstidens klasskompromiss är bruten, välfärdskapitalismen under avveckling. Vad ska nu följa? Frågan diskuteras i exklusiva tidningar och sällskap, medan politikerna baklänges kryper ur gamla löften. Att låta demokratin avgöra är det inte tal om.
I Sverige tävlar före detta arbetarepartiet Socialdemokraterna med nya arbetarpartiet Moderaterna i något som kallas ordning och reda i statsfinanserna, en förskönande omskrivning för en politik som sedan 1980-talet gett de mest destruktiva krafterna i kapitalismen fritt spelrum.
Med budgetbalans, strikta tak för de offentliga utgifterna och självständig centralbank skulle det bli låg inflation och välstånd. Men sparsamheten gällde bara de sociala utgifterna och lönerna. När priserna på aktier och fastigheter skenade var det inte tal om inflationsbekämpning. Tvärtom, regeringar och centralbanker underblåste på alla upptänkliga sätt pyramidspelen på börserna och bostadsmarknaden.
I samhällets överdel svindlade konjunkturerna, och ända ut i förorterna spred sig spekulationerna i pensionsplaceringar och fastigheter, men i en krypande depression förslummades samtidigt arbetsliv, välfärdsinrättningar och infrastruktur. Spänningen mellan de två utvecklingslinjerna framkallade den värsta krisen sedan 1930-talet.
Martin Wolf.Finanssystemet har växt till en ”domedagsmaskin”, varnar Martin Wolf i sina analyser i Financial Times. När det allmänna tar hand om förlusterna kan bankdirektörerna blåsa upp balansräkningarna bortom alla proportioner. Ju större lånevolymer, desto högre vinster och desto mer i egen ficka.
Nu utlovas skärpta regler, men storbankernas centrala position i kapitalflödet gör det svårt att disciplinera jäktet efter privat vinning. Följderna kan bli förödande om de finansiella mellanhänderna åter ska bära riskerna i de svindlande affärerna. ”Det är marknadsekonomins Akilleshäl”, skriver Wolf (28 april). ”Vi har blivit varnade. Det blir syndafloden nästa gång för prövade höginkomstländer.”
Så bävar de eftertänksamma inom borgerligheten inför fortsättningen. De ser sin klass segra sig ner i depression och socialt sönderfall, men de har inte mer än förmaningar till försiktighet att komma med.
I inledningen till den senaste finansiella kalabaliken var alla plötsligt keynesianer. Statskassorna öppnades för krisutgifterna, och centralbankerna öste miljarder i krediter och kapital över lamslagna banker. Om domedagsmaskinen bara hackade i gång igen skulle konjunkturen vända. Det var tanken.
Men spänningarna i ekonomin är kvar. Kapitalen och deras krav på avkastning är för stora i förhållande till de mervärden som kan realiseras. En procent av hushållen lever luxuöst på sina bitar av kakan, men någon masskonsumtion eller några sociala investeringar som sätter en växande produktionskapacitet i arbete tillhandahåller de inte. Nödlånen fastnar därför i den finansiella sfären.
Först med kriget och hotet från en organiserad arbetarklass kunde kapitalismen höja sig ur 1930-talets depression. Samhällets överdel dränerades på improduktivt överflöd, staten tog kontroll över flödet av krediter, och löner och sociala utgifter började stiga i takt med produktionsförmågan. Idag kan de styrande inte ens samla sig till en planmässig avveckling av det fossila bränslet.
Alla kan inte samfällt spara och exportera sig ur krisen, påpekar de eftertänksamma. Men det korttänkta har mycket som talar för sig. Regeringar som underlåter att pressa ner löner och sociala utgifter förlorar lätt marknadens förtroende. Så länge kapitalen får röra sig fritt har det virtuella parlamentet, som Noam Chomsky kallar det, alltid sista ordet.
Anders Borg talar myndigt om ”ansvarsfull ekonomisk politik”. Samtidigt har regeringen utverkat tillstånd i Bryssel att än en gång förlänga statsstödet till bankerna. Subventionerna motsvarar enligt Financial Times drygt 49 procent av BNP, ett av de största åtagandena i världen.
I stället för att nyttja sin kreditvärdighet till att låna pengar till investeringar i bostäder, utbildning eller alternativ energi går staten i borgen för bankdirektörer med en beprövad förmåga att sprätta bort pengar och själva ta för sig. De politiska partierna har i samförstånd satt förskolor och pensioner i pant.
Ansvarsfull politik, Anders Borg?
Vi måste nu, förklarar finansministern, “samla i ladorna” för nästa kris. EU har avblåst den keynesianska utflykten. Vi ska med tysk och svensk effektivitet spara ihop till de räntor och bolagsvinster som försörjer samhällets överdel.
Direktörsklubben European Round Table of Industrialists, ledd av Volvochefen Leif Johansson, föreslår reformer av de sociala trygghetssystemen ”för att uppnå en bättre balans mellan social sammanhållning och finansiell hållbarhet, till exempel genom att lägga större vikt vid patienternas ansvar för sjukvårdskostnaderna”.
”I sken av den ekonomiska verkligheten behövs insikt om att det finns saker vi inte längre har råd med,” skriver Fredrik Reinfeldt och brittiske premiärministern David Cameron i en gemensam artikel (Dagens Nyheter 17 juni). Finansminister George Osborne har beordrat departementen att räkna på 40-procentiga nedskärningar.
Den underliggande, aldrig uttalade uträkningen är enkel: när den översta procenten fått sitt åligger det övriga medborgare att skruva ner anspråken.
Kan man säga.
Utvecklingen har varit likartad i många länder. Efterkrigstidens klasskompromiss är bruten, välfärdskapitalismen under avveckling. Vad ska nu följa? Frågan diskuteras i exklusiva tidningar och sällskap, medan politikerna baklänges kryper ur gamla löften. Att låta demokratin avgöra är det inte tal om.
I Sverige tävlar före detta arbetarepartiet Socialdemokraterna med nya arbetarpartiet Moderaterna i något som kallas ordning och reda i statsfinanserna, en förskönande omskrivning för en politik som sedan 1980-talet gett de mest destruktiva krafterna i kapitalismen fritt spelrum.
Med budgetbalans, strikta tak för de offentliga utgifterna och självständig centralbank skulle det bli låg inflation och välstånd. Men sparsamheten gällde bara de sociala utgifterna och lönerna. När priserna på aktier och fastigheter skenade var det inte tal om inflationsbekämpning. Tvärtom, regeringar och centralbanker underblåste på alla upptänkliga sätt pyramidspelen på börserna och bostadsmarknaden.
I samhällets överdel svindlade konjunkturerna, och ända ut i förorterna spred sig spekulationerna i pensionsplaceringar och fastigheter, men i en krypande depression förslummades samtidigt arbetsliv, välfärdsinrättningar och infrastruktur. Spänningen mellan de två utvecklingslinjerna framkallade den värsta krisen sedan 1930-talet.
Martin Wolf.Finanssystemet har växt till en ”domedagsmaskin”, varnar Martin Wolf i sina analyser i Financial Times. När det allmänna tar hand om förlusterna kan bankdirektörerna blåsa upp balansräkningarna bortom alla proportioner. Ju större lånevolymer, desto högre vinster och desto mer i egen ficka.
Nu utlovas skärpta regler, men storbankernas centrala position i kapitalflödet gör det svårt att disciplinera jäktet efter privat vinning. Följderna kan bli förödande om de finansiella mellanhänderna åter ska bära riskerna i de svindlande affärerna. ”Det är marknadsekonomins Akilleshäl”, skriver Wolf (28 april). ”Vi har blivit varnade. Det blir syndafloden nästa gång för prövade höginkomstländer.”
Så bävar de eftertänksamma inom borgerligheten inför fortsättningen. De ser sin klass segra sig ner i depression och socialt sönderfall, men de har inte mer än förmaningar till försiktighet att komma med.
I inledningen till den senaste finansiella kalabaliken var alla plötsligt keynesianer. Statskassorna öppnades för krisutgifterna, och centralbankerna öste miljarder i krediter och kapital över lamslagna banker. Om domedagsmaskinen bara hackade i gång igen skulle konjunkturen vända. Det var tanken.
Men spänningarna i ekonomin är kvar. Kapitalen och deras krav på avkastning är för stora i förhållande till de mervärden som kan realiseras. En procent av hushållen lever luxuöst på sina bitar av kakan, men någon masskonsumtion eller några sociala investeringar som sätter en växande produktionskapacitet i arbete tillhandahåller de inte. Nödlånen fastnar därför i den finansiella sfären.
Först med kriget och hotet från en organiserad arbetarklass kunde kapitalismen höja sig ur 1930-talets depression. Samhällets överdel dränerades på improduktivt överflöd, staten tog kontroll över flödet av krediter, och löner och sociala utgifter började stiga i takt med produktionsförmågan. Idag kan de styrande inte ens samla sig till en planmässig avveckling av det fossila bränslet.
Alla kan inte samfällt spara och exportera sig ur krisen, påpekar de eftertänksamma. Men det korttänkta har mycket som talar för sig. Regeringar som underlåter att pressa ner löner och sociala utgifter förlorar lätt marknadens förtroende. Så länge kapitalen får röra sig fritt har det virtuella parlamentet, som Noam Chomsky kallar det, alltid sista ordet.
Anders Borg talar myndigt om ”ansvarsfull ekonomisk politik”. Samtidigt har regeringen utverkat tillstånd i Bryssel att än en gång förlänga statsstödet till bankerna. Subventionerna motsvarar enligt Financial Times drygt 49 procent av BNP, ett av de största åtagandena i världen.
I stället för att nyttja sin kreditvärdighet till att låna pengar till investeringar i bostäder, utbildning eller alternativ energi går staten i borgen för bankdirektörer med en beprövad förmåga att sprätta bort pengar och själva ta för sig. De politiska partierna har i samförstånd satt förskolor och pensioner i pant.
Ansvarsfull politik, Anders Borg?
Vi måste nu, förklarar finansministern, “samla i ladorna” för nästa kris. EU har avblåst den keynesianska utflykten. Vi ska med tysk och svensk effektivitet spara ihop till de räntor och bolagsvinster som försörjer samhällets överdel.
Direktörsklubben European Round Table of Industrialists, ledd av Volvochefen Leif Johansson, föreslår reformer av de sociala trygghetssystemen ”för att uppnå en bättre balans mellan social sammanhållning och finansiell hållbarhet, till exempel genom att lägga större vikt vid patienternas ansvar för sjukvårdskostnaderna”.
”I sken av den ekonomiska verkligheten behövs insikt om att det finns saker vi inte längre har råd med,” skriver Fredrik Reinfeldt och brittiske premiärministern David Cameron i en gemensam artikel (Dagens Nyheter 17 juni). Finansminister George Osborne har beordrat departementen att räkna på 40-procentiga nedskärningar.
Den underliggande, aldrig uttalade uträkningen är enkel: när den översta procenten fått sitt åligger det övriga medborgare att skruva ner anspråken.
Lite synd att du inte kunde berätta att du snott allting rätt av från Aftonbladets Mikael Nyberg. Eller ja... du har kryddat det med några egna ord också. Jag blev lite fundersam när du skrev om keynesianer... som att du visste vad det var men nu förstår jag bättre 
