Hem
En bekant länkade denna text skriven av nån humanist.
Läsvärd och intressant åtminstone.
Valrörelsen har fått en något oväntat prägel efter att Reinfeldt & Borg slutligen erkände att den enorma asylinvandringen innebär en oerhörd belastning för Sveriges ekonomi. I och med detta har invandringen, och då i huvudsak asylmottagningen, fått stort utrymme i den politiska debatten. Detta gynnar givetvis Sverigedemokraterna.
Men även om det ur ett invandringskritiskt, sverigedemokratiskt perspektiv är positivt att invandringen blivit en av de dominerande valfrågorna, så saknas vissa frågor i debatten. Det som diskuteras är i huvudsak asylmottagningens kostnader och hur höga dessa tros bli under de kommande åren. Däremot talas det väldigt lite om de enorma integrationsproblemen bland de invandrare som redan finns här; problem som i många fall även innefattar andra- och tredjegenerationsinvandrare.
Jimmie Åkesson och andra ledande SD-politiker lägger väldig energi på att argumentera för att vi för en betydligt lägre kostnad kan hjälpa fler flyktingar i deras närområden. Det är förstås vettigt. Men samtidigt lyser många av de invandringsrelaterade problem som redan finns i Sverige med sin frånvaro i debatten.
Islamisering, parallellsamhällen, barn som inte behärskar svenska trots att de är födda och uppvuxna i Sverige, grundskolor där en majoritet av eleverna inte lyckas få gymnasiebehörighet, gängbrottslighet, unga muslimer som dras till våldsbejakande islamism, upplopp och anlagda bilbränder, bostadsområden dit ambulans och brandkår inte vågar åka utan poliseskort, skottlossningar nästan dagligen, tusentals barn och ungdomar som lever under hedersförtryck, svenskfientlighet, könsstympning – inget av detta diskuteras i TV:s valdebatter, inte ens av SD-politiker.
I denna text vill jag belysa ett av de invandringsrelaterade problem som jag anser borde diskuteras i valrörelsen, nämligen den skenande och allt grövre kriminaliteten, och det faktum att vissa invandrargrupper är våldsamt överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag hävdar att Sverige i och med rådande invandrings- och integrationspolitik i praktiken importerar grov kriminalitet i stor omfattning. Och jag hävdar att detta borde vara uppenbart för alla, oavsett ur vilket perspektiv man väljer att se invandrares brottslighet.
Taktiker för att tysta
Att invandrare generellt sett är överrepresenterade i brottsstatistiken förnekas numera knappast av någon, inte ens av den mest massinvandringsförespråkande miljöpartist. Inom sjuklövern och bland mainstream-medias politiskt korrekta proffstyckare använder man sig emellertid av två taktiker för att undvika diskussion om detta känsliga ämne.
Taktik 1 innebär att man inte diskuterar det faktum att brottsligheten skiljer sig oerhört mellan olika invandrargrupper. En sådan diskussion skulle nämligen visa att vissa invandrargrupper är oerhört starkt överrepresenterade i brottslighet, medan andra snarare är underrepresenterade. Och börjar man diskutera detta faktum ligger det nära till hands att se kopplingar mellan kultur och brottsbenägenhet; något som enligt rådande svensk politisk korrekthet är strängt förbjudet att ens antyda.
Taktik 2 går ut på att all invandrarbrottslighet schablonmässigt sägs bero på ”socioekonomiska faktorer”. Med socioekonomiska faktorer avses sådant som inkomst- och utbildningsnivå, boendeförhållanden, huruvida man har ett arbete etc. Förklaringsmodellen går, något förenklat, ut på att den som är arbetslös, lågutbildad, bidragsberoende och bor i ett nedslitet miljonprogramsområde är mera benägen att begå brott än den som har det bättre förspänt.
Det ligger naturligtvis ett mått av sanning i denna förklaringsmodell. Det är väl belagt i mängder av kriminologiska och sociologiska studier att låginkomsttagare generellt är mera brottsbenägna än höginkomsttagare, att arbetslösa generellt begår mer brott än de som har arbete osv. Det finns dock två stora problem med bruket av denna förklaringsmodell.
För det första använder man endast denna förklaring och vägrar ens diskutera andra tänkbara orsaker till invandrares överrepresentation i brottslighet. För det andra finns det, när denna förklaringsmodell används, en tendens att skjuta över ansvaret från brottslingen till det samhälle som förmodas bära ansvaret för brottslingens ogynnsamma levnadssvillkor.
Om 18-årige Mohammed i Rinkeby rånar svenska ungdomar på deras mobiltelefoner är det väldigt lätt att, utifrån ”den socioekonomiska förklaringsmodellen”, skjuta över ansvaret från Mohammed till det svenska majoritetssamhället. Mohammed blir, ur detta perspektiv, ett offer för de taskiga socioekonomiska förhållanden han och hans familj lever under. De dåliga socioekonomiska förhållandena förklaras i allmänhet med att det svenska samhället präglas av ”strukturell rasism” – och vips har allt ansvar förflyttats från Mohammed till de påstått ”rasistiska” svenskarna!
Jag vill ha sagt två saker i denna text. För det första hävdar jag att vissa invandrargruppers skyhöga överrepresentation i brottsstatistiken inte enbart kan förklaras med socioekonomiska faktorer. Jag menar att det finns flera andra sociala och kulturella faktorer som med stor sannolikhet ligger till grund för den omfattande kriminaliteten inom vissa invandrargrupper.
För det andra hävdar jag att det, oavsett hur man väljer att analysera invandrares brottslighet, är alldeles uppenbart att nuvarande invandrings- och integrationspolitik leder till ständigt ökande och allt grövre kriminalitet. Jag menar alltså att man når denna slutsats även om man godtar den politiskt korrekta analysmodell enligt vilken invandrares kriminalitet endas beror på socioekonomiska faktorer.
De ”förbjudna” förklaringarna
Jag tänker här redogöra för fem sociala och kulturella faktorer som med mycket stor sannolikhet bidrar till ökad brottsbenägenhet inom vissa invandrargrupper. Dessa faktorer belyses sällan eller aldrig när invandrarbrottlighet diskuteras i mainstream-media. Detta beror, som sagt, på att det i svensk samhällsdebatt är högst politiskt inkorrekt att ens antyda att invandrares brottslighet skulle kunna bero på något annat än ”socioekonomiska faktorer”.
1. Självvald segregation och svenskfientlighet
Ju mera delaktig och integrerad en människa känner sig i en viss social miljö, desto mera benägen är personen att efterleva de regler som gäller i den miljön. Omvänt gäller förstås att en låg grad av upplevd delaktighet och integration leder till en ökad benägenhet att strunta i de regler som gäller i en viss social miljö. Denna princip har belagts i otaliga sociologiska och kriminologiska studier. Den kan dessutom ur ett allmänmänskligt perspektiv tyckas vara ganska självklar. De flesta av oss har nog upplevt att vi i högre grad respekterar reglerna i miljöer där vi trivs och känner att vi hör till, medan vi är mera benägna att ifrågasätta eller strunta i regler i miljöer där vi upplever att vi inte hör hemma.
Två förklaringar brukar ges till detta fenomen. Dels tros det bero på att man vill undvika negativa sociala konsekvenser. Att bryta mot lagar och regler kan leda till man blir socialt stigmatiserad och utstött. Människor vill i allmänhet undvika detta, i synnerhet i miljöer där de trivs och känner en tillhörighet. Dels tros det bero på att man, för att använda psykologspråk, internaliserar regler. Detta betyder att man i miljöer där man känner sig delaktig tenderar att ta till sig de regler och normer som gäller, så att dessa efter hand blir ens egna. Just så går det exempelvis oftast till när normer och värderingar förs över från föräldrar till barn.
Inom vissa invandrargrupper väljer man i hög grad att ställa sig utanför det svenska majoritetssamhället. Man bosätter sig i invandrardominerade områden, där man kan skapa parallellsamhällen. I dessa parallellsamhällen försöker man i möjligaste mån leva exakt som man gjorde i hemlandet. Man talar hemlandets språk, umgås uteslutande med landsmän, tittar på tv-program från hemlandet via parabol, handlar sina matvaror i butiker som drivs av landsmän, i vilka man kan få livsmedel från hemlandet osv. Kontakterna med infödda svenskar och svensk majoritetskultur är i många fall begränsade till myndighetskontakter som man tvingas till, dvs. enstaka samtal med handläggare på till exempel Arbetsförmedlingen, socialförvaltningen eller Försäkringskassan.
I denna typ av hårt segregerade och slutna invandrarmiljöer lever man inte bara avskilt från det svenska majoritetssamhället. Dessutom frodas ofta förakt och fientlighet gentemot etniska svenskar och svensk majoritetskultur. Svenska kvinnor/tjejer omtalas som ”svennehoror”. Etniska svenskar beskrivs som ”fega”, ”mesiga”, ”dumma”, i avsaknad av ”heder” m.m. Det torde vara alldeles uppenbart att invandrare som lever i denna typ av miljöer och under uppväxten skolas in i svenskfientliga attityder därigenom blir mera benägna att strunta i det svenska samhällets lagar och att begå brott riktade mot etniska svenskar.
Att svenskfientliga attityder kan utgöra en grogrund för brottslighet bland unga invandrare belades i någon mån i den omtalade undersökningen ”Vi krigar mot svenskarna” (2006) av Petra Åkesson, en sociologistudent vid Lunds universitet. Åkesson intervjuade i sin undersökning ett antal invandrarpojkar som dömts för personrån. Hennes syfte var att försöka kartlägga vilka drivkrafter som får ungdomar att begå denna typ av brott. Undersökningen visade att just hatet mot etniska svenskar var en stark drivkraft för flera av de unga rånarna. En av de unga brottslingarna beskrev till och med rånen som ”ett krig mot svenskarna”; ett uttalande som fick ge namn åt Åkessons arbete.
2. Klankultur
Många av de asyl- och anhöriginvandrare som kommer till Sverige har sina rötter i länder som är svagt utvecklade och/eller präglas av kaos och samhällsupplösning till följd av väpnade konflikter. Polis- och rättsväsende är illa fungerande och korrupt. Offentliga trygghetssystem, till exempel allmän, skattefinansierad sjukvård eller möjlighet att få ekonomiskt bistånd i nödsituationer, är mycket bristfälliga eller icke existerande. I sådana samhällen blir sammanhållningen inom familjen/släkten oerhört viktig. För den enskilda individen är stödet från familjen den enda försäkring man har om man till exempel blir sjuk, arbetslös eller saknar bostad.
I denna typ av samhällen frodas klankulturer, dvs. kulturer där lojaliteten gentemot den egna familjen, släkten och klanen är överordnad allt annat. Klankulturer tenderar att vara starkt patriarkala och auktoritära, vilket innebär att de äldre männen styr, medan kvinnor, barn och yngre män lyder. I kulturer av detta slag finns i många fall också starka föreställningar om ”heder” och att klanens sociala anseende till varje pris måste skyddas.
Det torde vara uppenbart att människor som växt upp och formats i denna typ av kultur i många fall har föga respekt för det svenska samhällets värderingar. Låt oss ta ett enkelt exempel:
Hur motiverar vi i Sverige att bidragsfusk är olagligt och moraliskt fel? Jo, genom att förklara att bidragen finansieras med skatter som alla som har inkomster är med och betalar, att reglerna för olika bidragssystem bygger på demokratiskt stiftade lagar, och att systemet skulle braka samman om alla fuskade. Kanske lägger vi till att de förhållandevis generösa svenska socialförsäkringssystemen förutsätter att vi har relativt höga skatter, och att det svenska systemet i grunden bygger på den gamla socialdemokratiska principen ”av alla efter förmåga, åt alla efter behov”.
För att tycka att bidragsfusk är fel måste man med andra ord både förstå hur det svenska systemet fungerar och känna lojalitet mot en i hög grad abstrakt föreställning om ett solidariskt välfärdssamhälle. Man kan rimligen anta att många invandrare från lågutvecklade klankulturer saknar de nödvändiga förutsättningarna för detta. De förstår inte hur systemet fungerar och de känner ingen lojalitet gentemot en abstrakt idé om ett solidariskt välfärdssystem. Istället uppfattar många av dessa invandrare sannolikt de svenska socialförsäkringssystemen som ett smörgåsbord, från vilket man ser till att roffa åt sig så mycket det går, för att på så sätt skaffa så stora inkomster som möjligt åt sig själv, sin familj och sin släkt/klan.
Ett tydligt exempel på hur klankultur infiltrerat det svenska samhället är de maffialiknande strukturer som syrianska/assyriska släkter skapat i Södertälje.
3. Patriarkalt styre, kvinnoförtryck och heders-/skamkultur
Nära knutet till klankulturen är starkt patriarkala värderingar och föreställningar om ”heder” och ”skam”. Detta har diskuterats i åtskilliga sammanhang, både på Sverigevänliga webbplatser och i mainstream-media. Därför behövs knappast någon utförlig förklaring av heders-/skamkultur. Det räcker att konstatera följande:
I många invandrarmiljöer fostras barn och ungdomar in i föreställningar om att kvinnan är underordnad mannen, att flickor/kvinnor inte bör ha något eget liv utanför familjen, att flickor/kvinnor inte har rätt att bestämma över sin egen sexualitet, att de absolut måste vara oskulder tills de gifter sig m.m. Flickor/kvinnor som bryter mot dessa regler ses som ”horor” eller ”slampor”, som genom sitt beteende ”kränkt familjens heder”. Straffet blir i värsta fall mord.
Hedersbrotten är naturligtvis i sig kriminella handlingar. Men det finns också en annan sida av hederskulturen som inte anses politiskt korrekt att diskutera. Jag tänker på det faktum att pojkar/män som vuxit upp med denna typ av värderingar i många fall har mycket svårt att acceptera svenska kvinnors frihet.
Svenska flickor/kvinnor klär sig i allmänhet västerländskt (dvs. att de inte bär slöja och heltäckande kaftaner). Det anses bland etniska svenskar fullständigt självklart att flickor/kvinnor kan ha pojkvänner, ha sexuella relationer utan att vara gifta, gå ut och roa sig, själva välja make/livspartner, själva fatta beslut om utbildning och yrkesplaner, lämna familjen och skaffa eget boende utan att vara gifta, osv.
För många invandrarmän från patriarkala kulturer med starka föreställningar om heder och skam är detta liktydigt med att svenska kvinnor har dålig moral. Svenska kvinnor är – för att använda ett ord som blivit vanligt förekommande i massinvandringens Sverige – ”svennehoror”; ”dåliga kvinnor” som förtjänar att utnyttjas sexuellt eftersom det inte spelar någon roll om de är oskulder. Enligt samma sätt att tänka har svenska män ”ingen heder”, eftersom de svenska männen ”tillåter” sina systrar, döttrar och mödrar att leva på detta ”omoraliska” sätt.
Om man jämför invandrarmän från denna typ av kulturell bakgrund med män som fostrats in i en modern, jämställd syn på könsroller och sexualitet torde den förstnämnda gruppen vara mera benägen att begå sexuella övergrepp mot kvinnor. Annorlunda uttryckt: Vissa invandrargruppers överrepresentation i sexualbrottslighet hör troligen samman med den kvinno- och sexualsyn män i dessa invandrargrupper skolats in i.
4. Muslimsk herrefolksmentalitet
Både klan- och hederskultur förknippas ofta (men inte alltid) med islam. I detta sammanhang vill jag dock ta upp en annan aspekt av islam, nämligen den herrefolksmentalitet som finns inbyggd i religionen.
Inom islam omtalas icke-muslimer som ”otrogna” (”kuffar”) och anses lägre stående än muslimer. I ett tänkt muslimskt idealsamhälle (t.ex. i det kalifat terrororganisationen IS nu försöker etablera i Syrien och Irak) är icke-muslimer andra klassens medborgare (”dhimmi”). De har inte samma medborgerliga rättigheter som muslimer, och måste betala en straffskatt (”jiziya”) till det muslimska herrefolket.
Man kan förmoda att herrefolksmentaliteten är olika starkt förankrad inom olika grupper av muslimer. Det finns antagligen muslimer bland vilka föreställningar om muslimsk överhöghet är mycket starka, medan det finns andra grupper av muslimer som inte i någon större utsträckning resonerar i dessa banor. Men man kan nog anta att alla som vuxit upp i en muslimsk kultur i någon mån kommit i kontakt med detta tankegods.
Föreställningen att muslimer ”står över” icke-muslimer har starka likheter med rasistiska föreställningar av typen ”vita är högre stående än svarta” eller ”judar är mindervärdiga människor”. Det torde vara självklart att den som hyser denna typ av värderingar inte ser det som särskilt omoraliskt att begå brott gentemot de människor han betraktar som ”mindervärdiga”. Enklare uttryckt menar jag alltså att en muslim som fostrats in i föreställningen att icke-muslimer är ”sämre” människor därmed också är mera benägen att begå brott mot icke-muslimer.
Vi har i Sverige sett tydliga exempel på att muslimska invandrarbrottslingar valt sina offer baserat på religion. Ett uppmärksammat exempel var de unga rånare som för några år sedan attackerade kvinnor i en invandrardominerad förort. När de greps erkände de att de medvetet låtit bli att råna kvinnor som bar slöja och därmed kunde antas vara muslimer.
5. Sverige – landet där kriminella och terrorister kan få en ny identitet
Migrationsverket har uppgett att c:a 85% av de som sökt asyl i Sverige i år har saknat giltiga identitetshandlingar. Bland de som sökte asyl i Sverige 2013 var motsvarande siffra 91%. Med andra ord kommer varje år tiotusentals människor till Sverige utan att kunna styrka sina identiter. Många av dessa beviljas permanenta uppehållstillstånd. En del av dem blir så småningom svenska medborgare.
För att beviljas asyl i Sverige krävs alltså inte att man kan styrka sin identitet genom pass eller annan giltig identitetshandling. Det går alldeles utmärkt att säga att man blev av med passet under den strapatsfyllda flykten från hemlandet. För att beviljas asyl krävs följaktligen bara två saker: A. att man kan uppge en någorlunda trovärdig historia om varför man har skyddsbehov, och B. att man behärskar något av de språk som talas i det område man säger sig komma ifrån.
Det kan i sammanhanget nämnas att människosmugglare påstås tillhandahålla trovärdiga asylberättelser mot betalning. Det har också framkommit att det finns webbplatser där man, bland annat på arabiska, ger tips om hur man konstruerar en trovärdig asylberättelse. Egentligen är alltså språket det enda som krävs för att klara sig igenom asylprocessen. Det är förstås närmast omöjligt att ”fejka” ett språk man inte behärskar.
Detta innebär att vägen till permanent uppehållstillstånd i Sverige ligger vidöppen för alla som behärskar något av de språk som talas i t. ex. Syrien, Irak eller Eritrea. Kan man bara tala språket är det inga större svårigheter att hitta på (eller köpa) en asylberättelse som godkänns av Migrationsverket. Pass eller andra identitetshandlingar som bevisar att man är den man utger sig för att vara behövs som sagt inte.
Det krävs ingen större slutledningsförmåga för att räkna ut konsekvensen av detta. Sverige blir genom denna ansvarslösa asylhantering det perfekta landet för den som av något skäl vill skaffa sig en ny identitet. Här kan den som är grovt kriminell, på flykt undan ett fängelsestraff eller misstänkt för samröre med terrorgrupper enkelt och behändigt skaffa sig en ny identitet. När uppehållstillståndet beviljats registreras ju ”flyktingen” i den svenska folkbokföringen med det namn och de personuppgifter han uppgett vid asylansökan. Sedan kan han få nya, lagliga svenska identitetshandlingar i det namn han valt. Och efter några år kan han till och med bli svensk medborgare.
Sannolikt är majoriteten av de människor som söker asyl i Sverige varken terrorister eller grovt kriminella. Men det vore oerhört naivt att tro att det svenska asylsystemet inte utnyttjas av kriminella och terrorister som vill skaffa sig en ny identitet och ett medborgarskap med vilket de beviljas inresa i de flesta av världens länder utan visumkrav.
Om människor med ett kriminellt förflutet beviljas asyl i Sverige och sedan fortsätter att begå brott kan denna brottslighet rimligen inte skyllas på de socioekonomiska förhållandena i Sverige. Då handlar det ju om en kriminell livsstil som grundlagts redan innan de kom till Sverige. Och eftersom en mycket hög andel av de asylsökande saknar giltiga identitetshandlingar har alltså svenska myndigheter ingen som helst aning om hur många ”nysvenskar” som har ett kriminellt förflutet.
Olika förklaringsmodeller, samma slutsats
Låt oss för en stund glömma allt jag sagt ovan. Låt oss släppa tankarna om att svenskfientlighet eller patriarkal kvinnosyn skulle kunna förklara hög brottsbenägenhet inom vissa invandrargrupper. Låt oss anta att alla som beviljas asyl i Sverige är hederliga människor som inte ljuger om sina identiteter och inte har ett kriminellt förflutet. Låt oss istället godta den politiskt korrekta förklaringsmodellen till invandrares överrepresentation i brottslighet.
Den politiskt korrekta förklaringen till invandrares överrepresentation i brottslighet är, som jag tidigare konstaterat, socioekonomiska faktorer. Invandrare anses, enligt denna förklaringsmodell, begå mer brott än infödda svenskar för att de i högre grad är lågutbildade, låginkomsttagare, arbetslösa, bidragsberoende och trångbodda, ofta i nedslitna, förslummade miljonprogramsområden med låg social status.
Låt oss nu se på situationen i dagens Sverige. Arbetslösheten är skyhög, och allra svårast att få jobb är det för lågutbildade utrikesfödda. Det är akut bostadsbrist i stora delar av landet. Värst är det i storstäderna. Samtidigt tar vi emot fler asylsökande än någonsin. Asylmottagningen är nu uppe på samma rekordhöga nivåer som då Balkan-krigen rasade i början av 1990-talet, och den förutspås öka.
Vi vet av erfarenhet att många av de asylsökande som kommer till Sverige är lågutbildade, en del t.o.m. analfabeter utan någon som helst skolgång. Vi vet också att de som har högre utbildningar i bagaget ändå i många fall har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden, dels på grund av språket och dels på grund av att inte alla utländska utbildningar godkänns i Sverige. Vi vet att det redan nu i genomsnitt tar sju år för en asylinvandrare att få arbete. (Det har dessutom hävdats att denna siffra bygger på felaktiga beräkningar och att den genomsnittliga tiden egentligen är ännu längre.) Vidare vet vi att många asylinvandrare söker sig till orter där de har släktingar, vänner och landsmän. Detta innebär i allmänhet storstadsområdena, där bostadsbristen är som allra störst.
Följaktligen kan vi konstatera att många asylinvandrare kommer att fastna i permanent arbetslöshet och bidragsberoende. De kommer att leva under knappa ekonomiska förhållanden. De kommer att bosätta sig på de enda ställen där man som arbetslös socialbidragstagare kan få bostad, dvs. i nedslitna förortsområden i storstädernas utkanter. Dessa områden präglas i många fall redan av omfattande socialt utanförskap och segregation; något som givetvis förvärras när ännu fler bidragsberoende asylinvandrare flyttar in. Lägenheterna i dessa områden är i allmänhet inte avpassade för stora familjer med fem, tio eller ännu fler barn, vilket innebär att många familjer blir trångbodda.
Den någorlunda intelligente läsaren har förstås redan räknat ut vad slutsatsen av detta resonemang blir: En mycket hög andel av de asylinvandrare som nu kommer till Sverige, kommer att leva under just de socioekonomiska förhållanden som av sociologer och kriminologer anses utgöra en grogrund för brottslighet. Och ju fler människor som lever under dessa socioekonomiska förhållanden, desto högre kan brottsligheten rimligen antas bli.
Även om man godtar den politiskt korrekta förklaringsmodellen och bortser från andra tänkbara förklaringar till vissa invandrargruppers höga överrepresentation i brottslighet, så blir alltså slutsatsen densamma: Den skyhöga asylinvandringen och den därmed förknippade anhöriginvandringen kommer att leda till ständigt ökande brottslighet. Rådande svensk asylpolitik innebär i praktiken en storskalig import av kriminalitet.
Normaliseringsprocessen
Vi är många som redan nu skräms av den ökade brottsligheten, och då i synnerhet av den grova gängkriminalitet som ses i invandrardominerade förorter runt om i landet. Vi chockeras inte bara av det grova våldet, den meningslösa förstörelsen av allmän egendom och det totala föraktet för polisen och rättssamhället. Vi upprörs också över politikers, myndigheters och massmediers ökade acceptans för denna grova kriminalitet.
För bara 10 eller 15 år sedan hade en skottlossning i ett bostadsområde lett till förstasidesrubriker, tv-debatter och uttalanden från rikspolitiker. Idag blir det på sin höjd en kort artikel i lokaltidningen. Gängskjutningar, gruppvåldtäkter och brutala personrån tillhör numera vardagen. Likt kvinnor som misshandlas av sina män genomgår det svenska samhället en ”normaliseringsprocess” som gör att det onormala börjar ses som normalt och att det oacceptabla accepteras.
Redan nu kan vi varje vecka läsa om minst ett par skottstrider och ett trettiotal personrån i storstädernas invandrartäta förortsområden. Anlagda bilbränder och våldsamma attacker mot polis och brandkår har blivit så vanligt förekommande att mainstream-media inte ens rapporterar om det längre. Det krävs åtminstone ett rejält upplopp med ett par nedbrända byggnader för att det ska anses ha nyhetsvärde. Och trots att Sverige ibland omtalas som ”världens mest jämställda land” tillhör vi världstoppen i fråga om antalet anmälda våldtäkter.
Om det ser ut så här idag, hur kommer det då att se ut om fem, tio eller femton år, om landets redan tungt brottsdrabbade utanförskapsområden ska fyllas på med ytterligare ungefär 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare per år?
Humanist
Läsvärd och intressant åtminstone.
Valrörelsen har fått en något oväntat prägel efter att Reinfeldt & Borg slutligen erkände att den enorma asylinvandringen innebär en oerhörd belastning för Sveriges ekonomi. I och med detta har invandringen, och då i huvudsak asylmottagningen, fått stort utrymme i den politiska debatten. Detta gynnar givetvis Sverigedemokraterna.
Men även om det ur ett invandringskritiskt, sverigedemokratiskt perspektiv är positivt att invandringen blivit en av de dominerande valfrågorna, så saknas vissa frågor i debatten. Det som diskuteras är i huvudsak asylmottagningens kostnader och hur höga dessa tros bli under de kommande åren. Däremot talas det väldigt lite om de enorma integrationsproblemen bland de invandrare som redan finns här; problem som i många fall även innefattar andra- och tredjegenerationsinvandrare.
Jimmie Åkesson och andra ledande SD-politiker lägger väldig energi på att argumentera för att vi för en betydligt lägre kostnad kan hjälpa fler flyktingar i deras närområden. Det är förstås vettigt. Men samtidigt lyser många av de invandringsrelaterade problem som redan finns i Sverige med sin frånvaro i debatten.
Islamisering, parallellsamhällen, barn som inte behärskar svenska trots att de är födda och uppvuxna i Sverige, grundskolor där en majoritet av eleverna inte lyckas få gymnasiebehörighet, gängbrottslighet, unga muslimer som dras till våldsbejakande islamism, upplopp och anlagda bilbränder, bostadsområden dit ambulans och brandkår inte vågar åka utan poliseskort, skottlossningar nästan dagligen, tusentals barn och ungdomar som lever under hedersförtryck, svenskfientlighet, könsstympning – inget av detta diskuteras i TV:s valdebatter, inte ens av SD-politiker.
I denna text vill jag belysa ett av de invandringsrelaterade problem som jag anser borde diskuteras i valrörelsen, nämligen den skenande och allt grövre kriminaliteten, och det faktum att vissa invandrargrupper är våldsamt överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag hävdar att Sverige i och med rådande invandrings- och integrationspolitik i praktiken importerar grov kriminalitet i stor omfattning. Och jag hävdar att detta borde vara uppenbart för alla, oavsett ur vilket perspektiv man väljer att se invandrares brottslighet.
Taktiker för att tysta
Att invandrare generellt sett är överrepresenterade i brottsstatistiken förnekas numera knappast av någon, inte ens av den mest massinvandringsförespråkande miljöpartist. Inom sjuklövern och bland mainstream-medias politiskt korrekta proffstyckare använder man sig emellertid av två taktiker för att undvika diskussion om detta känsliga ämne.
Taktik 1 innebär att man inte diskuterar det faktum att brottsligheten skiljer sig oerhört mellan olika invandrargrupper. En sådan diskussion skulle nämligen visa att vissa invandrargrupper är oerhört starkt överrepresenterade i brottslighet, medan andra snarare är underrepresenterade. Och börjar man diskutera detta faktum ligger det nära till hands att se kopplingar mellan kultur och brottsbenägenhet; något som enligt rådande svensk politisk korrekthet är strängt förbjudet att ens antyda.
Taktik 2 går ut på att all invandrarbrottslighet schablonmässigt sägs bero på ”socioekonomiska faktorer”. Med socioekonomiska faktorer avses sådant som inkomst- och utbildningsnivå, boendeförhållanden, huruvida man har ett arbete etc. Förklaringsmodellen går, något förenklat, ut på att den som är arbetslös, lågutbildad, bidragsberoende och bor i ett nedslitet miljonprogramsområde är mera benägen att begå brott än den som har det bättre förspänt.
Det ligger naturligtvis ett mått av sanning i denna förklaringsmodell. Det är väl belagt i mängder av kriminologiska och sociologiska studier att låginkomsttagare generellt är mera brottsbenägna än höginkomsttagare, att arbetslösa generellt begår mer brott än de som har arbete osv. Det finns dock två stora problem med bruket av denna förklaringsmodell.
För det första använder man endast denna förklaring och vägrar ens diskutera andra tänkbara orsaker till invandrares överrepresentation i brottslighet. För det andra finns det, när denna förklaringsmodell används, en tendens att skjuta över ansvaret från brottslingen till det samhälle som förmodas bära ansvaret för brottslingens ogynnsamma levnadssvillkor.
Om 18-årige Mohammed i Rinkeby rånar svenska ungdomar på deras mobiltelefoner är det väldigt lätt att, utifrån ”den socioekonomiska förklaringsmodellen”, skjuta över ansvaret från Mohammed till det svenska majoritetssamhället. Mohammed blir, ur detta perspektiv, ett offer för de taskiga socioekonomiska förhållanden han och hans familj lever under. De dåliga socioekonomiska förhållandena förklaras i allmänhet med att det svenska samhället präglas av ”strukturell rasism” – och vips har allt ansvar förflyttats från Mohammed till de påstått ”rasistiska” svenskarna!
Jag vill ha sagt två saker i denna text. För det första hävdar jag att vissa invandrargruppers skyhöga överrepresentation i brottsstatistiken inte enbart kan förklaras med socioekonomiska faktorer. Jag menar att det finns flera andra sociala och kulturella faktorer som med stor sannolikhet ligger till grund för den omfattande kriminaliteten inom vissa invandrargrupper.
För det andra hävdar jag att det, oavsett hur man väljer att analysera invandrares brottslighet, är alldeles uppenbart att nuvarande invandrings- och integrationspolitik leder till ständigt ökande och allt grövre kriminalitet. Jag menar alltså att man når denna slutsats även om man godtar den politiskt korrekta analysmodell enligt vilken invandrares kriminalitet endas beror på socioekonomiska faktorer.
De ”förbjudna” förklaringarna
Jag tänker här redogöra för fem sociala och kulturella faktorer som med mycket stor sannolikhet bidrar till ökad brottsbenägenhet inom vissa invandrargrupper. Dessa faktorer belyses sällan eller aldrig när invandrarbrottlighet diskuteras i mainstream-media. Detta beror, som sagt, på att det i svensk samhällsdebatt är högst politiskt inkorrekt att ens antyda att invandrares brottslighet skulle kunna bero på något annat än ”socioekonomiska faktorer”.
1. Självvald segregation och svenskfientlighet
Ju mera delaktig och integrerad en människa känner sig i en viss social miljö, desto mera benägen är personen att efterleva de regler som gäller i den miljön. Omvänt gäller förstås att en låg grad av upplevd delaktighet och integration leder till en ökad benägenhet att strunta i de regler som gäller i en viss social miljö. Denna princip har belagts i otaliga sociologiska och kriminologiska studier. Den kan dessutom ur ett allmänmänskligt perspektiv tyckas vara ganska självklar. De flesta av oss har nog upplevt att vi i högre grad respekterar reglerna i miljöer där vi trivs och känner att vi hör till, medan vi är mera benägna att ifrågasätta eller strunta i regler i miljöer där vi upplever att vi inte hör hemma.
Två förklaringar brukar ges till detta fenomen. Dels tros det bero på att man vill undvika negativa sociala konsekvenser. Att bryta mot lagar och regler kan leda till man blir socialt stigmatiserad och utstött. Människor vill i allmänhet undvika detta, i synnerhet i miljöer där de trivs och känner en tillhörighet. Dels tros det bero på att man, för att använda psykologspråk, internaliserar regler. Detta betyder att man i miljöer där man känner sig delaktig tenderar att ta till sig de regler och normer som gäller, så att dessa efter hand blir ens egna. Just så går det exempelvis oftast till när normer och värderingar förs över från föräldrar till barn.
Inom vissa invandrargrupper väljer man i hög grad att ställa sig utanför det svenska majoritetssamhället. Man bosätter sig i invandrardominerade områden, där man kan skapa parallellsamhällen. I dessa parallellsamhällen försöker man i möjligaste mån leva exakt som man gjorde i hemlandet. Man talar hemlandets språk, umgås uteslutande med landsmän, tittar på tv-program från hemlandet via parabol, handlar sina matvaror i butiker som drivs av landsmän, i vilka man kan få livsmedel från hemlandet osv. Kontakterna med infödda svenskar och svensk majoritetskultur är i många fall begränsade till myndighetskontakter som man tvingas till, dvs. enstaka samtal med handläggare på till exempel Arbetsförmedlingen, socialförvaltningen eller Försäkringskassan.
I denna typ av hårt segregerade och slutna invandrarmiljöer lever man inte bara avskilt från det svenska majoritetssamhället. Dessutom frodas ofta förakt och fientlighet gentemot etniska svenskar och svensk majoritetskultur. Svenska kvinnor/tjejer omtalas som ”svennehoror”. Etniska svenskar beskrivs som ”fega”, ”mesiga”, ”dumma”, i avsaknad av ”heder” m.m. Det torde vara alldeles uppenbart att invandrare som lever i denna typ av miljöer och under uppväxten skolas in i svenskfientliga attityder därigenom blir mera benägna att strunta i det svenska samhällets lagar och att begå brott riktade mot etniska svenskar.
Att svenskfientliga attityder kan utgöra en grogrund för brottslighet bland unga invandrare belades i någon mån i den omtalade undersökningen ”Vi krigar mot svenskarna” (2006) av Petra Åkesson, en sociologistudent vid Lunds universitet. Åkesson intervjuade i sin undersökning ett antal invandrarpojkar som dömts för personrån. Hennes syfte var att försöka kartlägga vilka drivkrafter som får ungdomar att begå denna typ av brott. Undersökningen visade att just hatet mot etniska svenskar var en stark drivkraft för flera av de unga rånarna. En av de unga brottslingarna beskrev till och med rånen som ”ett krig mot svenskarna”; ett uttalande som fick ge namn åt Åkessons arbete.
2. Klankultur
Många av de asyl- och anhöriginvandrare som kommer till Sverige har sina rötter i länder som är svagt utvecklade och/eller präglas av kaos och samhällsupplösning till följd av väpnade konflikter. Polis- och rättsväsende är illa fungerande och korrupt. Offentliga trygghetssystem, till exempel allmän, skattefinansierad sjukvård eller möjlighet att få ekonomiskt bistånd i nödsituationer, är mycket bristfälliga eller icke existerande. I sådana samhällen blir sammanhållningen inom familjen/släkten oerhört viktig. För den enskilda individen är stödet från familjen den enda försäkring man har om man till exempel blir sjuk, arbetslös eller saknar bostad.
I denna typ av samhällen frodas klankulturer, dvs. kulturer där lojaliteten gentemot den egna familjen, släkten och klanen är överordnad allt annat. Klankulturer tenderar att vara starkt patriarkala och auktoritära, vilket innebär att de äldre männen styr, medan kvinnor, barn och yngre män lyder. I kulturer av detta slag finns i många fall också starka föreställningar om ”heder” och att klanens sociala anseende till varje pris måste skyddas.
Det torde vara uppenbart att människor som växt upp och formats i denna typ av kultur i många fall har föga respekt för det svenska samhällets värderingar. Låt oss ta ett enkelt exempel:
Hur motiverar vi i Sverige att bidragsfusk är olagligt och moraliskt fel? Jo, genom att förklara att bidragen finansieras med skatter som alla som har inkomster är med och betalar, att reglerna för olika bidragssystem bygger på demokratiskt stiftade lagar, och att systemet skulle braka samman om alla fuskade. Kanske lägger vi till att de förhållandevis generösa svenska socialförsäkringssystemen förutsätter att vi har relativt höga skatter, och att det svenska systemet i grunden bygger på den gamla socialdemokratiska principen ”av alla efter förmåga, åt alla efter behov”.
För att tycka att bidragsfusk är fel måste man med andra ord både förstå hur det svenska systemet fungerar och känna lojalitet mot en i hög grad abstrakt föreställning om ett solidariskt välfärdssamhälle. Man kan rimligen anta att många invandrare från lågutvecklade klankulturer saknar de nödvändiga förutsättningarna för detta. De förstår inte hur systemet fungerar och de känner ingen lojalitet gentemot en abstrakt idé om ett solidariskt välfärdssystem. Istället uppfattar många av dessa invandrare sannolikt de svenska socialförsäkringssystemen som ett smörgåsbord, från vilket man ser till att roffa åt sig så mycket det går, för att på så sätt skaffa så stora inkomster som möjligt åt sig själv, sin familj och sin släkt/klan.
Ett tydligt exempel på hur klankultur infiltrerat det svenska samhället är de maffialiknande strukturer som syrianska/assyriska släkter skapat i Södertälje.
3. Patriarkalt styre, kvinnoförtryck och heders-/skamkultur
Nära knutet till klankulturen är starkt patriarkala värderingar och föreställningar om ”heder” och ”skam”. Detta har diskuterats i åtskilliga sammanhang, både på Sverigevänliga webbplatser och i mainstream-media. Därför behövs knappast någon utförlig förklaring av heders-/skamkultur. Det räcker att konstatera följande:
I många invandrarmiljöer fostras barn och ungdomar in i föreställningar om att kvinnan är underordnad mannen, att flickor/kvinnor inte bör ha något eget liv utanför familjen, att flickor/kvinnor inte har rätt att bestämma över sin egen sexualitet, att de absolut måste vara oskulder tills de gifter sig m.m. Flickor/kvinnor som bryter mot dessa regler ses som ”horor” eller ”slampor”, som genom sitt beteende ”kränkt familjens heder”. Straffet blir i värsta fall mord.
Hedersbrotten är naturligtvis i sig kriminella handlingar. Men det finns också en annan sida av hederskulturen som inte anses politiskt korrekt att diskutera. Jag tänker på det faktum att pojkar/män som vuxit upp med denna typ av värderingar i många fall har mycket svårt att acceptera svenska kvinnors frihet.
Svenska flickor/kvinnor klär sig i allmänhet västerländskt (dvs. att de inte bär slöja och heltäckande kaftaner). Det anses bland etniska svenskar fullständigt självklart att flickor/kvinnor kan ha pojkvänner, ha sexuella relationer utan att vara gifta, gå ut och roa sig, själva välja make/livspartner, själva fatta beslut om utbildning och yrkesplaner, lämna familjen och skaffa eget boende utan att vara gifta, osv.
För många invandrarmän från patriarkala kulturer med starka föreställningar om heder och skam är detta liktydigt med att svenska kvinnor har dålig moral. Svenska kvinnor är – för att använda ett ord som blivit vanligt förekommande i massinvandringens Sverige – ”svennehoror”; ”dåliga kvinnor” som förtjänar att utnyttjas sexuellt eftersom det inte spelar någon roll om de är oskulder. Enligt samma sätt att tänka har svenska män ”ingen heder”, eftersom de svenska männen ”tillåter” sina systrar, döttrar och mödrar att leva på detta ”omoraliska” sätt.
Om man jämför invandrarmän från denna typ av kulturell bakgrund med män som fostrats in i en modern, jämställd syn på könsroller och sexualitet torde den förstnämnda gruppen vara mera benägen att begå sexuella övergrepp mot kvinnor. Annorlunda uttryckt: Vissa invandrargruppers överrepresentation i sexualbrottslighet hör troligen samman med den kvinno- och sexualsyn män i dessa invandrargrupper skolats in i.
4. Muslimsk herrefolksmentalitet
Både klan- och hederskultur förknippas ofta (men inte alltid) med islam. I detta sammanhang vill jag dock ta upp en annan aspekt av islam, nämligen den herrefolksmentalitet som finns inbyggd i religionen.
Inom islam omtalas icke-muslimer som ”otrogna” (”kuffar”) och anses lägre stående än muslimer. I ett tänkt muslimskt idealsamhälle (t.ex. i det kalifat terrororganisationen IS nu försöker etablera i Syrien och Irak) är icke-muslimer andra klassens medborgare (”dhimmi”). De har inte samma medborgerliga rättigheter som muslimer, och måste betala en straffskatt (”jiziya”) till det muslimska herrefolket.
Man kan förmoda att herrefolksmentaliteten är olika starkt förankrad inom olika grupper av muslimer. Det finns antagligen muslimer bland vilka föreställningar om muslimsk överhöghet är mycket starka, medan det finns andra grupper av muslimer som inte i någon större utsträckning resonerar i dessa banor. Men man kan nog anta att alla som vuxit upp i en muslimsk kultur i någon mån kommit i kontakt med detta tankegods.
Föreställningen att muslimer ”står över” icke-muslimer har starka likheter med rasistiska föreställningar av typen ”vita är högre stående än svarta” eller ”judar är mindervärdiga människor”. Det torde vara självklart att den som hyser denna typ av värderingar inte ser det som särskilt omoraliskt att begå brott gentemot de människor han betraktar som ”mindervärdiga”. Enklare uttryckt menar jag alltså att en muslim som fostrats in i föreställningen att icke-muslimer är ”sämre” människor därmed också är mera benägen att begå brott mot icke-muslimer.
Vi har i Sverige sett tydliga exempel på att muslimska invandrarbrottslingar valt sina offer baserat på religion. Ett uppmärksammat exempel var de unga rånare som för några år sedan attackerade kvinnor i en invandrardominerad förort. När de greps erkände de att de medvetet låtit bli att råna kvinnor som bar slöja och därmed kunde antas vara muslimer.
5. Sverige – landet där kriminella och terrorister kan få en ny identitet
Migrationsverket har uppgett att c:a 85% av de som sökt asyl i Sverige i år har saknat giltiga identitetshandlingar. Bland de som sökte asyl i Sverige 2013 var motsvarande siffra 91%. Med andra ord kommer varje år tiotusentals människor till Sverige utan att kunna styrka sina identiter. Många av dessa beviljas permanenta uppehållstillstånd. En del av dem blir så småningom svenska medborgare.
För att beviljas asyl i Sverige krävs alltså inte att man kan styrka sin identitet genom pass eller annan giltig identitetshandling. Det går alldeles utmärkt att säga att man blev av med passet under den strapatsfyllda flykten från hemlandet. För att beviljas asyl krävs följaktligen bara två saker: A. att man kan uppge en någorlunda trovärdig historia om varför man har skyddsbehov, och B. att man behärskar något av de språk som talas i det område man säger sig komma ifrån.
Det kan i sammanhanget nämnas att människosmugglare påstås tillhandahålla trovärdiga asylberättelser mot betalning. Det har också framkommit att det finns webbplatser där man, bland annat på arabiska, ger tips om hur man konstruerar en trovärdig asylberättelse. Egentligen är alltså språket det enda som krävs för att klara sig igenom asylprocessen. Det är förstås närmast omöjligt att ”fejka” ett språk man inte behärskar.
Detta innebär att vägen till permanent uppehållstillstånd i Sverige ligger vidöppen för alla som behärskar något av de språk som talas i t. ex. Syrien, Irak eller Eritrea. Kan man bara tala språket är det inga större svårigheter att hitta på (eller köpa) en asylberättelse som godkänns av Migrationsverket. Pass eller andra identitetshandlingar som bevisar att man är den man utger sig för att vara behövs som sagt inte.
Det krävs ingen större slutledningsförmåga för att räkna ut konsekvensen av detta. Sverige blir genom denna ansvarslösa asylhantering det perfekta landet för den som av något skäl vill skaffa sig en ny identitet. Här kan den som är grovt kriminell, på flykt undan ett fängelsestraff eller misstänkt för samröre med terrorgrupper enkelt och behändigt skaffa sig en ny identitet. När uppehållstillståndet beviljats registreras ju ”flyktingen” i den svenska folkbokföringen med det namn och de personuppgifter han uppgett vid asylansökan. Sedan kan han få nya, lagliga svenska identitetshandlingar i det namn han valt. Och efter några år kan han till och med bli svensk medborgare.
Sannolikt är majoriteten av de människor som söker asyl i Sverige varken terrorister eller grovt kriminella. Men det vore oerhört naivt att tro att det svenska asylsystemet inte utnyttjas av kriminella och terrorister som vill skaffa sig en ny identitet och ett medborgarskap med vilket de beviljas inresa i de flesta av världens länder utan visumkrav.
Om människor med ett kriminellt förflutet beviljas asyl i Sverige och sedan fortsätter att begå brott kan denna brottslighet rimligen inte skyllas på de socioekonomiska förhållandena i Sverige. Då handlar det ju om en kriminell livsstil som grundlagts redan innan de kom till Sverige. Och eftersom en mycket hög andel av de asylsökande saknar giltiga identitetshandlingar har alltså svenska myndigheter ingen som helst aning om hur många ”nysvenskar” som har ett kriminellt förflutet.
Olika förklaringsmodeller, samma slutsats
Låt oss för en stund glömma allt jag sagt ovan. Låt oss släppa tankarna om att svenskfientlighet eller patriarkal kvinnosyn skulle kunna förklara hög brottsbenägenhet inom vissa invandrargrupper. Låt oss anta att alla som beviljas asyl i Sverige är hederliga människor som inte ljuger om sina identiteter och inte har ett kriminellt förflutet. Låt oss istället godta den politiskt korrekta förklaringsmodellen till invandrares överrepresentation i brottslighet.
Den politiskt korrekta förklaringen till invandrares överrepresentation i brottslighet är, som jag tidigare konstaterat, socioekonomiska faktorer. Invandrare anses, enligt denna förklaringsmodell, begå mer brott än infödda svenskar för att de i högre grad är lågutbildade, låginkomsttagare, arbetslösa, bidragsberoende och trångbodda, ofta i nedslitna, förslummade miljonprogramsområden med låg social status.
Låt oss nu se på situationen i dagens Sverige. Arbetslösheten är skyhög, och allra svårast att få jobb är det för lågutbildade utrikesfödda. Det är akut bostadsbrist i stora delar av landet. Värst är det i storstäderna. Samtidigt tar vi emot fler asylsökande än någonsin. Asylmottagningen är nu uppe på samma rekordhöga nivåer som då Balkan-krigen rasade i början av 1990-talet, och den förutspås öka.
Vi vet av erfarenhet att många av de asylsökande som kommer till Sverige är lågutbildade, en del t.o.m. analfabeter utan någon som helst skolgång. Vi vet också att de som har högre utbildningar i bagaget ändå i många fall har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden, dels på grund av språket och dels på grund av att inte alla utländska utbildningar godkänns i Sverige. Vi vet att det redan nu i genomsnitt tar sju år för en asylinvandrare att få arbete. (Det har dessutom hävdats att denna siffra bygger på felaktiga beräkningar och att den genomsnittliga tiden egentligen är ännu längre.) Vidare vet vi att många asylinvandrare söker sig till orter där de har släktingar, vänner och landsmän. Detta innebär i allmänhet storstadsområdena, där bostadsbristen är som allra störst.
Följaktligen kan vi konstatera att många asylinvandrare kommer att fastna i permanent arbetslöshet och bidragsberoende. De kommer att leva under knappa ekonomiska förhållanden. De kommer att bosätta sig på de enda ställen där man som arbetslös socialbidragstagare kan få bostad, dvs. i nedslitna förortsområden i storstädernas utkanter. Dessa områden präglas i många fall redan av omfattande socialt utanförskap och segregation; något som givetvis förvärras när ännu fler bidragsberoende asylinvandrare flyttar in. Lägenheterna i dessa områden är i allmänhet inte avpassade för stora familjer med fem, tio eller ännu fler barn, vilket innebär att många familjer blir trångbodda.
Den någorlunda intelligente läsaren har förstås redan räknat ut vad slutsatsen av detta resonemang blir: En mycket hög andel av de asylinvandrare som nu kommer till Sverige, kommer att leva under just de socioekonomiska förhållanden som av sociologer och kriminologer anses utgöra en grogrund för brottslighet. Och ju fler människor som lever under dessa socioekonomiska förhållanden, desto högre kan brottsligheten rimligen antas bli.
Även om man godtar den politiskt korrekta förklaringsmodellen och bortser från andra tänkbara förklaringar till vissa invandrargruppers höga överrepresentation i brottslighet, så blir alltså slutsatsen densamma: Den skyhöga asylinvandringen och den därmed förknippade anhöriginvandringen kommer att leda till ständigt ökande brottslighet. Rådande svensk asylpolitik innebär i praktiken en storskalig import av kriminalitet.
Normaliseringsprocessen
Vi är många som redan nu skräms av den ökade brottsligheten, och då i synnerhet av den grova gängkriminalitet som ses i invandrardominerade förorter runt om i landet. Vi chockeras inte bara av det grova våldet, den meningslösa förstörelsen av allmän egendom och det totala föraktet för polisen och rättssamhället. Vi upprörs också över politikers, myndigheters och massmediers ökade acceptans för denna grova kriminalitet.
För bara 10 eller 15 år sedan hade en skottlossning i ett bostadsområde lett till förstasidesrubriker, tv-debatter och uttalanden från rikspolitiker. Idag blir det på sin höjd en kort artikel i lokaltidningen. Gängskjutningar, gruppvåldtäkter och brutala personrån tillhör numera vardagen. Likt kvinnor som misshandlas av sina män genomgår det svenska samhället en ”normaliseringsprocess” som gör att det onormala börjar ses som normalt och att det oacceptabla accepteras.
Redan nu kan vi varje vecka läsa om minst ett par skottstrider och ett trettiotal personrån i storstädernas invandrartäta förortsområden. Anlagda bilbränder och våldsamma attacker mot polis och brandkår har blivit så vanligt förekommande att mainstream-media inte ens rapporterar om det längre. Det krävs åtminstone ett rejält upplopp med ett par nedbrända byggnader för att det ska anses ha nyhetsvärde. Och trots att Sverige ibland omtalas som ”världens mest jämställda land” tillhör vi världstoppen i fråga om antalet anmälda våldtäkter.
Om det ser ut så här idag, hur kommer det då att se ut om fem, tio eller femton år, om landets redan tungt brottsdrabbade utanförskapsområden ska fyllas på med ytterligare ungefär 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare per år?
Humanist
