Hem
Det fanns ju en tid före krisen.
Tänk de som inte minns, tänk en tjugoåring. Hon som var femton när de anställda på finansbolaget Lehman Brothers klev ut på gatan med sina personliga tillhörigheter i papplådor. Hon som inte ens hade börjat gymnasiet när ungdomsarbetslösheten sköt i höjden. Hon som kanske såg storasyskonen försvinna till Norge, till jobben.
Hon som aldrig hade hört talas om Gertrude Stein, men verkligen kunde sägas tillhöra en förlorad generation.
Hur många kriser har inte blivit vardag under tjugoåringens tonårstid? Hur många svepande alarm? Hur många pressfotografier av samma brinnande bilar i Husby?
Den skenande arbetslösheten. Klimathotet. Skolan som går åt helvete. Rasismens intåg i riksdagen. Bostadsbristen.
Vad händer när krisen blir vardag? När den blir en del av våra normala liv? I helgen skrev ekonomijournalisten Andreas Cervenka i SvD intressant om hur det största hotet mot den svenska medelklassens ekonomi inte längre är en fortsatt kris, utan att allt återgår till det normala.
På Wall Street har man rentav ett nytt mantra: ”Good is bad”. När fler jobb skapas sjunker börsen. På samma sätt skulle en stabil världsekonomi leda till åtminstone fördubblade boräntor. Svenska bostadsägare skulle förlora allt. Inte minst den medelklass som belånat sig till tänderna, sextiotalisterna som köpt sig ikapp.
Samtidigt som deras barn, de där tjugoåringarna som inte vet annat än kris, kommit att bli den första generationen i efterkrigstid som på allvar kommer att ha en lägre levnadsstandard än sina föräldrar.
Man brukar ibland säga att ett samhälle aldrig är större än drömmarna det rymmer. Sverige har i så fall krympt betänkligt. Sextiotalisterna läste Ulf Lundells ”Jack” och drömde om att slå sig fria från sin föräldragenerations trista niotillfem-tillvaro. Deras barn, nittiotalisterna, drömmer om allt som föräldrarna kunde ta för givet: ett jobb, en bostad, ett tråkigt men tryggt liv.
En motsättning mellan generationerna helt enkelt: föräldrarna som tjänar på en fortsatt finanskris, och deras barn som är krisens främsta offer. Den som redan har och vill ha mer, mot den som inget fick.
Det leder inte bara till en utestängd generation - det leder också till människor som tappar framtidstron. Som ger upp. Inom psykologin talar man om ”inlärd hjälplöshet”, en apati som uppstår hos den som ideligen utsätts för problem som inte verkar ha någon lösning.
Utifrån den teorin borde man kanske inte fråga sig varför det brinner bilar i Husby, utan snarare:
Varför brinner det inte överallt?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article17866974.ab
